Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.