05 januari 2009

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.

Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

3 kommentarer:

Olof Bjarnason sa...

Välkommen tillbaka! Partistödet är problematiskt idag, håller med.

Vad tycker du om Falkvinges drag med "riktade gåvor" så att säga?

Anonym sa...

Lars-erick, det torde väl knappast komma som en överraskning att jag inte heller gillar partistödet. Kanske är detta en möjlig väg att väcka liv i dagens insomnade partiväsende? Man ska ju slå där det skadar mest och det är nog onekligen plånboken för dagens partier.

Partistödet är feltänkt från början om du frågar mig. Jag kommer alltid att vara emot att mina pengar tas ifrån mig och används för politisk propaganda. Därmed är jag principiellt mot ALLT partistöd förutom arvoden till parlamentariker och liknande som f.ö. inte borde gå via partierna alls.

Medkänsla Socialism Rättvisa sa...

Precis, det är frågan hur man skall göra detta rättvist, så att alla politiska partier får samma chans. Öppen redovisning är en självklarhet, men fördelningen av stöd är inte lika lätt att bestämma?

I detta sammanhang bör också medias inverkan på den politiska processen debatteras. Medias betydelse är stor och ökar år från år. Varför är då bevakningen så orättvis mellan partierna? Måste en kvotering till för att ge alla samma möjlighet att påverka? Hur inkräktar detta på den mediala friheten? o.s.v...