En återblick på 2006 års valaffischer

Jag har varit med om åtskilliga valrörelser och sett många valaffischer. Dock är det ett fåtal jag minns speciellt länge sedan de tagits ner. En del av de jag minns är dessutom klassiska affischer tillkomna före min tid, som "kosackvalet", de frisinnade som gick den raka vägen där höger och vänster låg i dikena, och fp´s frihetsaffisch där sopkvasten gick mot kommunister och nazister.
Råkade av en händelse se några av 2006 års affischer. En del av dem minns jag inte att jag såg ens när de var aktuella. Hur aktuella är de idag? Vad säger de om partierna, och dagens politik 2011?

Sossarna först då. "Alla ska med". Men även om valresultat visade att s fortfarande var största parti, så tappade det rejält. Göran Persson hade tankarna på annat håll. Varken han eller de två andra affischnamnen, Mona Sahlin och Thomas Bodström, är längre med... Och 2011 är det än färre som är med, i s-partiet eller som "innanför" samhället. Utanförskapet har ökat.

Vänsterpartiet. Det är ingen konst att hålla med om att 5 arbetslösa är fler är 4 direktörer. Även om de fyra direktörerna säkert har högre inkomst än 50 arbetslösa tillsammans. Att rättvisan kommer från vänster kan jag instämma i. Dvs enligt den klassiska definitionen för vänster vs höger. Alltså att vänster är liberal, höger är konservativ. Dagens vänsterparti är ju ett lite bleknat kommunistparti, som inte ens vågar erkänna att det är kommunistiskt. Kommunism i praktiken har inget med rättvisa att göra. Tyvärr.

Miljöpartiet sa: Rösta långsiktigt. Det lät och låter bra. Det antyder att det finns en vision, en ideologi, att det inte bara är röstfiske. Det gillar jag.
Att asylsökande inte ska behöva gömma sig i Sverige, det skriver jag under på. Trots att mp nog har något slags vision är den suddig, och har under åren efter 2006 delvis dolts av strävan efter makt. Vilket jag i och för sig känner igen från alla partier.

Kristdemokraternas tema var mera valfrihet. Utomordentligt bra! Men hur har de levt upp till det? Självklart är det bra med trygg äldrevård. Men valfrihet? Den innefattar alternativ, den innefattar respekt för individens integritet. Aj, aj, där ser vi kd som FRA-kramaren nummer ett. Ivrigt omfamnande både Reinfeldts moderater, Johan Pehrsons fp och hela FRA-etablissemanget.

Centerns "Mauderna tider" och Maud Olofsson som "åstadkommare" var rent pinsamma. Även där sjumilasteg bort från den socialliberalism som centern påstod sig stå för 2006 och istället ivrigt kramande av integritetskränkande FRA-lagar och andra slag både mot frihet och socialt ansvar.

Reinfeldts "nya" moderater påstod att Sverige behövde ett nytt arbetarparti. Det känns inte helt fel, med tanke på hur sossarna misslyckats. Men att det skulle vara moderaterna som skulle vara det nya arbetarpartiet. Det är ju ren parodi. En och annan lurades uppenbarligen av detta. Och nog står både socialdemokrati som konservatism för kollektivanslutning, men någon måtta får det ändå vara. Inser de inte att dagens väljare, oavsett om det är "arbetare" i någon bemärkelse eller inte, är individer. Individer, som ofta tänker själva. Vilket inte behöver betyda att de är själviska.

Till slut det parti som gick tillbaka mest och tappade ca 40% av sina väljare från 2002. Folkpartiet. Partiet med dataintrångsskandalen och den allmer krackelerade fasaden, där frihet i gemenskap alltmer ersatts av batonger, krav och pekpinnar. Temat för fp var affischer med rubriken Framtidens nyheter. Därmed förkunnande att om folkpartiet fick som de ville skulle det se ut som affischerna meddelade. Dvs stöket i skolan skulle minska, ordningsbetyg ger effekt, språkkrav infört. Etc.
Fromma (nåja) önskningar skulle jag säga. Men sättet att föra fram det, oj oj. Friheten försvinner i kraven från fp. Det man ser och hör i affischerna är inte socialliberalism, det är kravliberalism (ett motsägelsefullt ord), det är överhetens krav och pekpinnar till de små undersåtarna att hålla ordning och reda enligt maktens önskemål. Indirekt ger det en fingervisning om övervakning av alla och envar (FRA-lagar etc), att utsätta barn för "kissprov" etc, något man in sin vildaste fantasi inte kunde tro skulle komma från ett parti som ännu kallade sig liberalt!
Det som kunde läsas in i undertonen i budskapet var dock att liberalismen försvunnit och ersatts av en godtycklig konservatism, ett överhetsperspektiv. Att fp avlyssnade, snirklade sig in i sossarna interna valplanering var ett förebud.
Valresultatet visar att många kunde läsa in undertonen.

2006 års affischer kommer inte att gå till historien. Men visst ger de ändå intressanta upplysningar om partierna 2006, och deras kommande väg.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?