Stockholm Swing All Stars -fräscht utan nostalgi

Jag ska försöka koppla av från dagens deprimerande dagsfrågor kring främlingsfientlighet och rasism och i stället notera något från tisdagskvällens jazzkonsert i Black Box, Acusticum vid Musikhögskolan här i Piteå.

Kvällen var kylig, men när musiken kom igång blev det genast varmare. Jag har aldrig hört orkestern tidigare, men flera av medlemmarna är ganska kända och på kontrabas ("ståbas") var en verklig veteran, nestorn Göran Lind, känd från bl a medverkan i Kustbandet och andra band i trad/swingstil.

Det var en rätt stor och förväntansfull publik, som givetvis väntade sig svängig swingmusik från detta åttamannaband. Och svängigt blev det - och varierat, både lugnare ballader och snabbare låtar. Men inte bara stycken som man förknippar med swingstilen, dock svängigt framförda.  Första set började med ett knippe Ellingtonmelodier, omisskänligt Ellington, men i luriga arrangemang som gav en modern touch. Så noterade jag en version av Such Sweet Thunder ur Ellingtons Shakespearesvit, alltså inte 30-tal precis, som hade klara inslag av hans junglestil med growtrumpet och dito trombon.  Andra exempel på Ellingtonia var Sophisticated Lady, Kinda Dukish (med Göran Linds basspel i förgrunden)  och slutnumret (före extranumret Undecided) It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing.
 Mera vanliga swingnummer var bl a I Found a New Baby (med en närmast free-form-intro) , On the Sunny side of the street, Honeysuckle Rose i snabbt tempo (och personligt arr). Över huvud taget var arrangemangen fräscha och långt ifrån bara orkestreringar av de gamla kända arrangemangen. Men med bibehållen swingkänsla.

Men det var icke-swing även i repertoaren. Four Brothers kan möjligen karaktäriseras som storbandsswing av sent datum (Woody Herman), på gränsen till bop. Men Horace Silvers Doodlin´ är definitivt 50-tal med hardbopkänsla, och Dizzy Gillespies Salt Peanuts är ju en av de klassiska bop-låtarna. Båda framförda med stilkänsla, respekt och "swing". Salt Peanuts även med "sång" a la Dizzys. Limbo jazz är inte heller något traditionellt swingnummer, men passade bra även det, och svängde givetvis och inkluderade en aning show av Fredrik Lindborg (ts, cl).

Den fine trumpetaren Karl Olandersson, som hanterade olika sordiner med den äran, sjöng även i några nummer, bl a Bluer than Blue, i en stil som inte låg så långt ifrån Chat Bakers, om än lite mera kraftfull. Trombonisten Magnus Wiklund var också hemma i konsten att hantera sordin, främst då för growleffekter.

Orkestern fungerade utmärkt som helhet, men jag måste också konstatera att alla var goda eller mycket goda individuellt också och samtliga hade flera solon. Jag ska därför nämna allas namn. Förutom de redan nämnda var det Klas Lindquist as, cl, Gustav Lundgren guitar, Daniel Tilling piano, Mattias Puttonen på trummor. Bidrog till det goda intrycket gjorde också att varje nummer presenterades, oftast med någon liten kommentar också, liksom att det var strikt klädsel a la den klassiska swingorkestrarna, med mörk kostym, vita skjortor och fluga. Inte jeans och tröja-stuket alltså.

En kväll där swing och sväng var i fokus, men med en fräschör som effektivt tog bort det kvalmiga kopierandet som ibland kan dränka lyssnaren i nostalgi.

Kustbandet, tidig swing av klass

Kustbandet, känner ni till den orkestern? Fyllde 50 år i fjol. Jag fixade några konserter åt dem på det sena 60-talet. Jazzmusik i tidig swingstil. Flera av de då aktiva är fortfarande still going strong. 
Lyssnar just nu på en inspelning jag gjorde från en konsert med orkestern i februari 1968 i biblioteket i Ljusne i Hälsingland. 
På rullband och med mycket enkla mikrofoner. 

På den tiden, 60-talet och en tid till, var Gösta Hägglöf manager och fixare åt orkestern. Hägglöf var min företrädare som ordförande i Svenska Jazzriksförbunder (SJR). Publikt var det dåliga tider för jazzen i Sverige under 60-talet. Hägglöf var mera intresserad av skivor, Louis Armstrong (han var redan expert betr denne, och blev det än mera med tiden) - och Kustbandet. Så han ville mest lägga ner SJR, eller i vart fall göra det till litet skivsamlarsällskap, något som inte krävde spec mycket administrativt arbete. 
Nå, det är en annan historia. SJR fick i vart fall en nystart, har fortlevt och har sedan något år döpt om sig till Svensk Jazz. 

Glatt överraskad över att min gamla Tandbergspelare gick igång. Och att bandet inte gått av. 45 år gamla rullband kan vara sköra. Det tog tid att värma upp bandspelaren, oj så trög den var. Men väl i gång gick det bra. Till och med min anslutning till extra högtalare funkade! Ett par högtalare som var det enda som inte tjuvarna stal när de var inne i min lägenhet och tog själva stereon, plus kassetter och lite annan smått och gott. 

Med på denna konsertinspelning 1968 var bl a än idag verksamma Ola Pålson cornet och Jens "Jesse" Lindgren trombon. Kustbandets stil kan man säga var pre-swing, bl a tidig Ellington. Och det är det ännu, plus att de lagt till en del karibiska rytmer. Vilket passar utmärkt.

Bilden är dock från modern tid ;)