Lisa Lystam FAMILY BAND - hör dem!

Piteå, Acusticum, Orkestersalen, lördag eftermiddag.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.

Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.


Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.

Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.

Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.

Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
 Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".

Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.

   Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.

Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.

 På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.