Dragspel drar publik Piteå

Dragspel var länge ett stort och omtyckt instrument hos svenska folket. Till och med rätt populärt inom jazzen, på den tid jazz också var folklig och dansant. Den tiden är sedan länge förbi, men ännu finns intresset, även om jazzdragspelarna idag är lätt räknade.
När jag anlände till Kaleido i lördags var det i princip fullsatt. Och arrangören, Jazz i Piteå, fick lov att ta fram extrastolar. Vilka som spelade? Bengar Jansson dragspel med Rickard Sandström på gitarr och Arne Eriksson ståbas.
En fullmatad föreställning, som började lugnt med jazzklassikerna Joy Spring och Do You KNow What it Means to Miss New Orleans. Resten var en blandning av lätt humoristiskt mellansnack, sköra folkvisor och mera lätt burleska visor, en och annan jazzlåt och mer visor av skiftande karaktär och med svensk text, sjungna av Bengan. Allt mycket bra framfört, med humor och fingerfärgihet.

Något oskarp bild på Bengantrio med gästartist Ronny samt publik

Efter paus så tillkom också Ronny Eriksson i några nummer, som oannonserad gäst. Ronny och Bengan har ju samarbetet tidigare och fick till det bra. Ronny pratsjöng en låt i bluerstil och med i vart fall delvis aktuell text om en mardröm där han fick in sköna gliringar till dagens politiska "elit". Mardrömmen var så skrämmande att det enda Ronny kunde göra var att vakna upp...  (Och upptäcka att verkligheten var/är lika illa.)
Förövrigt kan nämnas att Bengar gjorde ett försök med allsång - som mera blev något slags perverterad kanon tillsammans med en klart road publik.
Avslutningen blev ännu ett inhopp med Ronny Eriksson och Bengans trio som gjorde Ronnys Pessimistkonsulenten, det är lika bra att sluta drömma, för till slut hamnar man ändå i Hudisvall  ... etc.

En härlig och generös konsert, där jag i och för sig gärna sett lite fler rena jazznummer, men nog så bra ändå. Och populärt. Bör kanske också nämna att kompmusikerna på gitarr och ståbas också gjorde bra ifrån sig och hade en del goda solon också.

Soft, prydligt, snällt. Ung tolkning av Jay & Kai

Eftermiddagsjazz på Kaleido, Piteå. En ungdomlig orkester spelade sin uppfattning av hur den på 50-60-talen berömda och populära "Jay & Kai"-gruppen spelade.  Dvs decennier innan dessa unga musiker var födda. En tribut, en hyllning till trombonisterna J J Johnson och Kai Winding. Det konceptet nära nog fyllde Kaleido, med en publik som till övervägande del nog har hört Jay & Kai, om inte in person, så i vart fall på skiva (dvs vinyl-LP).

Hur var det då? Redan första tonen gjorde att "man" kände igen musiken. Det var stiltroget både till den aktuella tidsepoken och till den speciella gruppen. Igenkänning, soft, mjukt och mycket prydligt. Men efter några nummer kände det, i vart fall för mig, alltför prydligt, jämntjockt snällt, oftast i långsamt tempo eller i medium.
Jag noterade dock friska solon och insatser av pianister Britta Virves och ett skojigt trumsola av Magnus Jonasson. Först i sista numret före paus visade gruppen som helhet lite mear liv.
Efter paus var det åter en myckehet mjuk,  melodisk och ofarlig musik, till en början. Skickliga instrumentalister, visst.
Kompet hade ett trionummer och temperaturen steg en aning. Sedan med "It´s All-right With You" var man uppe i varv lite mera, någon låt lite snabbare, Mot slutet till och med lite muskler.

Lars Ullberg och Hannes Falk Justav var tromonisterna, välspelande. Basisten Johan Tengholm var inte alls oäven i sin roll. Men de som visade mera av fantasi och kreativitet var faktiskt piansten Britta Virves och trummisen Magnus Jonasson. Magnus spelade trummor, inte bara slog på dem.

Jag kanske låter lite sval i min kommentar. Tycker det var väl snällt och prydligt. Anledning? Ja, jag minns fortfarande mycket väl den enda gång jag hörde J J Johnson live. Det var i Molde, Norge,  för sådär femtio år sedan. Ett jam i festivalhotellets källare. Där spelade JJ, friskt, kraftfullt och med en gnista som var helt enorm. Ett jam där mest Kenny Drews trio (med NH Örsted-Pedersen och Alex Riel) kompade, och andra deltagare var t ex Roland Kirk. Och en massa andra höjdare  i publiken.
Så jag vet ju att J J Johnson kunde spela med märg och kraft. Inte bara soft.

PDOL-jazz 2018

En liten aning jazz var det i alla fall under PDOL i år. PDOL = Piteå dansar och ler. En kväll spelade Swinging Wheel Big Band på stora scenen, ett lokalt, riktigt bra storband, som jag tyvärr inte hade möjlighet att lyssna på.
Lördag bjöd dessutom JiP, dvs Jazz i Piteå, på tre korta konserter (gratis!) på Kaleido, dagtid. Den första, med Hugo Lööfs kvartett,  missade jag, däremot kollade jag in de två senare.

Märta Dahlström Kvartet var Märta på sång plus fyra musiker. Alla unga. Märta D är en bra sångerska, som nog kan bli riktigt bra. Hon hölls sig i huvudsak till standardlåtar ur the Great American Song-book. Härliga, "tidlösa" låtar. Ändå fastnade jag nog mest för "Farfars vals", av Lars Fernlöf, för en större publik nog mest känd genom Monica Zetterlund. Och "Isn´t She Lovely" var i en snabb, svängig version var inte heller fy skam. En sak skämde dock konserten, ljudteknikerna hade inte förstånd att balansera instrumenten, utan hade alldeles för hög, mycket för hög volym på basen. Basisten var i och för sig mycket fingerfärdig, men volymen dränkte både sångerskan och de andra instrumenten. Men man kunde ana att både gitarristen och trumpetaren var goda musiker. Liksom förstås Märta.

En som inte lät instrumenten dränka sin sång var Kicki Enquist, som med sin kvartett stod för lördagens sista jazzstund på Kaleido. Kicki är ett rutinerad proffs, som också i hög grad körde standardlåtar, plus Bedårande Sommarvals och en kraftfull och svängig "Georgia On My Mind".  Kärlek i olika former var temat för låtvalet, presenterade med små humoristiska knorrar.  Kickis höga nivå överraskar mig inte, det gjorde däremot Johan Tegheim med sitt fina pianospel. Jag har genom åren hört honom både på trummor och piano, men aldrig så bra som denna gång.

Båda konserterna var knappa timmen, men kunde gott ha varit lite längre. Betr konserten med Märta Dahlströms kvartett så hade jag dock helst sett att den haft en ljudtekniker som bättre behärskat balansen mellan de medverkande.

Fullsatt med Gällivare Hot Five

Det var gitarrjazz på Kaleido i Piteå på lördagseftermiddagen 20 jan. Här några personliga reflexioner.
 Ännu en kall dag, ännu en dag med snöfall, om än inte av värsta slag. När vi kommer till lokalen en halvtimme i förväg så var det fullsatt. Och kö till kassan. Gitarrjazz á la Django Reinhardt verkar locka en stor publik, i vart fall en äldre publik och en lördageftermiddag i centralt belägen lokal. Ja, det var tillströmning ända till konserten började. Mer än fullsatt alltså, med många extrastolar.

Django Reinhardt

Gällivare Hot Five har tagit detta namn för att deras musik vill påminna om Franska Hot-kvintetten, som leddes av den legendariske zigenske jazzgitarristen Django Reinhardt 1934 och innehöll också violinisten Stephane Grappelli, tidvis i stället också en klarinettist. Det vill säga en sättning som i mycket liknade hur zigensk folkmusik spelades, gypsy music. Idag säger man förstås romsk musik. Men Reinhardt gjorde jazz av det, svängig, melodiös, rytmisk och ekvibilistisk.

Gällivare Hot Five har en sättning som något avviker från Franska Hotkvintetten. Tre gitattister, en bas (ståbas) plus en sångerska, Kicki Enqvist. Ingen violin, ingen klarinett. Men visst fångar de rätt stämmning ändå. Basen ger en stadig grund, och gitarristerna leker fingerfärdigt fram en hel del solon, även om gruppkänslan är det viktiga. Repertoaren både i gypsyjazz-traditionen och några melodier av senare datum, men upphottade.

Det som gav mig mest, det var ändå Kicki Enqvists sång. Den gav en extra dimension åt gitarrjazzen.

Kicki Enqvist

Och hennes version av bluesen "Why Don´t You Do Right", den var knappst gypsyjazz, men gav angenäma vibbar som fick mig att minnas en av mina tidiga jazz/blues-LP där Lil Green sjöng låten. Idag är det nog inte många som känner till henne, men hon var BRA, och hade med sig bl a legendariske Big Bill Broonzy på gitarr. Den som gjort låten mera känd är dock Peggy Lee, en gång i tiden mycket populär för en bred publik.
Tack Kicki för att du tog fram låten, och gjorde det så bra!

Publiken trivdes hörbart. Men nog var progremmet lite snålt tilltaget, kunde ha varit minst ett-par tre nummer till. Inledningsvis så spelade en grupp musikstudenter några "snälla" standardlåter.

Sedan bar det av ut igen i snövädret och halkan, till ett barnkalas.