Är Django Bates ute för att döda Beatles musik? Det var en tanke som slog mig när jag försökte lyssna på hur han med några vänner och Norrbotten Big Band (NBB) spelade en "jazz"-version" av Beatles Sgt Peppers-LP-n. Beatles var aldrig min största favorit, när det begav sig, men just den skivan/den musiken gillade jag. Framför allt gillade jag jazz. Men Beatles kom man inte undan på 60- och 70-talen.
Nu tror jag inte att Django Bates ville döda Beatles, tvärtom. Han ville hylla deras musik genom att göra en bearbetning i sin stil, i jazzstil.
Visst kan man göra bearbetningar på ett eller annat sätt av andras musik. Ibland kan de bli bra, ibland är de intetsägande, men passabla. Ibland usla, och glöms snabbt bort. Bates vill, syns det mig, göra något pampigt, pretentiöst som bara löst vilar på originalen. Mycket löst. Jag är tyvärr frestad att kalla denna version av Sgt Pepper-musiken med jazzorkestern NBB som när nog en katastrof.
Varför? Tja, det NBB framförde var knappast jazz. De kan spela jazz, men här var det en märklig mix mellan Beatles popmusik, som i grunden har lite rockinfluenser och i Sgt Pepper-fallet även punktvis lite indiska influenser, och annat. Och Django med NBB gjorde det hela till en skränig och skrällig historia.
Detta hände i Piteå. Stora salen i Acusticum, söndag em. Samma lokal som Glenn Miller Orchstar spelade i kvällen innan. En lokal med bra akustik, bra ljudanläggning. Django Bates version av Beatles lockade dock bara knappt hälften så många lyssnare, till en konsert knappt hälften så lång. De som kom var något yngre än Millerpubliken och "borde" i högre grad vara mera hemma med Beatles musik än pensionärerna kvällen innan. Och "borde" ha kommit i stora massor. Men, nej.
Frånvaron av minsta scenshow eller ens musikerklädsel som antydde en Sgt Pepperkoppling, om man inte dit ska räkna sångarens höga hatt i ett nummer och att han kammade bena i en låt, till "show", gjorde ett märkligt intryck. Nej, orkestern satt i begravningssvarta kostymer. Och Bates gröna kofta räckte inte till för Beatles-vibbar. Just denna skiva har ju ett omslag med starkt visuell karaktär!
Första låten skulle vara samma som på skivan, dvs "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", men det var inte helt enkelt att känna igen. Även i bearbetningar bör väl grundtemat, melodin finnas med? Sångaren och texten försvann helt, överröstades totalt av orkesterns blåsare, och komp. Man kan ju skylla på dålig balans mellan musik och sångare, ljudtekniskt. Men så fortsatte det i de flesta låtarna, och var nog skrivet och tänkt så... Alltså, inte bara högt utan också skrällande och skrämligt, plåtaktigt ljud. Puuh, mycken "vanlig" hårdrock är ofta mera balanserad och med någon slags antydan till en melodi....
Nå, "Lucy In the Sky" gick att känna igen, även om det var samma obalans mellan sångaren, som lät rätt svag och beskedlig, och den skäniga musiken. Så fortsatte det, även om sångaren ibland kunde ta lite mera utrymme. Och påminde då en aning om Beatlarnas röster. Jag kan väl nämna att i en låt (vars titel jag inte hörde, (presentationen var snudd på obefintlig och inte speciellt tydlig) eller kommer ihåg, så var det nog avsikten att spela lite "indiskt" (som i originalet), men jag måste säga att jag hört bättre av det slaget på en LP med George Harrison själv. Eller för den delen av "Hare Krishna"-sångare på gatan i Stockholms city på sent 70-tal.
Plötsligt så har sångaren Martin Dahl tagit av sig tröjan och står där i vit skjorta och hängslen (fösök till show?) och framför "When I am 64", igenkännbart och hyfsat bra, men i vanlig ordning störd av den pretentiösa och gnälliga, skramliga musiken, som inte precis höll sig i bakgrunden.
Efter sådär 45-50 min kändes det att slutet närmade sig, med "Penny Lane" (som inte finns på skivan). Brassigt i överkant, men ändå rätt OK, mindre tillgjort krånglig.
Väntade att konserten skulle förklaras slut där, men så körde de igång med ännu en låt som inte ingår i "Sgt Pepper", nämligen "Strawberry Field Forever". Överskramlig, men uthärdlig och helt acceptabel sång. Och det märktes att publiken kände sig mera bekväm ju närmare Beatleskänslan kom. När en lång mix av "All You Need Is Love" och "Yellow Submarine" framfördes, utan allför mycket av pretentiöst skrammel, då förlät många (delvis även jag) det som förekommit i början.
Min åsikt är ändå att större delen av den korta konserten var närmast katastrofalt dåligt, och vill jag glömma. Men att ett par nummer i Sgt Pepper-sjoket och de sista 20 minuterna i någon mån räddade det hela.
Men dyrt var det, för bara dryga timmens musik.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Norrbotten Big Band (NBB). Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norrbotten Big Band (NBB). Visa alla inlägg
30 oktober 2017
13 mars 2017
Edda M med NBB i Piteå
Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.
Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.
Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.
Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock, i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".
Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.
Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.
Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.
Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.
Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock, i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".
Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.
Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.
Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.
Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.
Etiketter:
Black Box,
Edda Magnason,
Håkan Broström,
jazz,
kompositör,
Norrbotten Big Band (NBB),
piteå,
sångerska
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)