Musik från jazzens guldålder förgyllde Stockholmsslaskigt Piteå (m bilder)

Något försenad anlände Monica Borrfors och medmusikanter till Piteå för en em-konsert på Krokodil, Vädret var smågrinigt, slaskigt och halt.  "Stockholmsväder", kallade Monica det. Men hon fick oss snabbt att glömma detta genom att presentera en generös knippe av till största delen klassiska bop-låtar från det 50-tal, som kallats jazzens guldålder.

Monica började med Miles Davis "Boplicity". Redan i det numret så blev jag angenämnt överraskad av Fredrik Lundborgs spel på tenorsaxen. För mig är han en tämligen ny bekantskap, som jag hörde live f f g helt nyligen tillsammans med Stockholm Swing All Stars, där han f ö stod för en god del av arrangemangen.. Nu visade han att han är helt hemma med be-bop också. Och även t ex Coltranes musik.
   Senare i programmet sjöng Monica även Mileslåtarna  "All blues" och "Four", Charlie Parkers "Confirmation", Sonny Rollins "Doxy", Clifford Browns "Joy Spring", Horace Silvers "Nica´s Dream" och Benny Golsons "Whisper Not."
   Mellan låtarna gav hon en del kommentarer till dem och deras upphovsmän, med en och annan anekdot också. Trivsamt och upplysande,  även om en gammal jazzvän som jag kände till det mesta. Dock var det en nyhet för mig, som framkom när Billy Strayhorns "Lush Life" presenterades, att Strayhorn hade stor betydelse för Lena Hornes utveckling som sångerska. Inte visste jag heller att John Coltrane tydligen helgonförklarats efter sin död av någon gammalortodox kyrka, och där avbildas på ikoner med både saxofon och helgongloria. Eller så har detta inte fastnat tidigare i min hjärna.

Nå, Monica sjöng förstås bra, med inlevelse och teknisk bravur boplåtarna, som i de flesta fall inte skrivits för sång, utan texterna har kommit till senare. Och är inte precis så lättsjungna alltid. Kompet med Gösta Nilsson på (el-)piano, Filip Augustson på bas och Jesper Kviberg på trummor gode ett fullgott jobb. Göstas solon växte eftersom, från att ha varit rätt diskreta i början till att bli allt mer avancerade och intressanta, ja, mycket bra.
Och Fredrik Lundborg imponerade i snart sagt varje melodi med fantasifulla och intelligenta solon, och visade ingen blyghet att ta sig an även kända boptenoristers melodier med egen personlighet.

En låt som jag speciellt njöt av var den alltför sällan spelade och sjungna  balladen "If You Could See Me Now" av Tadd Dameron, en av de stora kompositörerna inom be-bop, och som borde ihågkommas mera idag. "Joy Spring" fick ett skönt kraftfull utförande och Nica´s Dream av Horace Silver gick inte heller av för hackor, inte heller Coltranes "Moments Notice". Och Monks "Round About Midnight" var också, naturligtvis, en höjdare.

Några melodier var inte precis 50-talsbop, men passade bra in ändå. Fats Wallers "Honeysuckle Rose" och Ellingtons "Take the A-train" är ju tidlösa klassiker av tidlösa jazzgiganter.

Sedan fick vi gå ut i "Stockholmsvädret", huttrande. Men försedd med Monica Borrfors nya CD, Hello Young Lovers, som lyckligtvis innehåller ungefär hälften av melodierna och med samma uppbackning som på denna Piteåkonsert.
Och på CD:n finns även en del andra låtar, som jag får njuta av i morgon, hoppas jag.

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)