Musik från jazzens guldålder förgyllde Stockholmsslaskigt Piteå (m bilder)

Något försenad anlände Monica Borrfors och medmusikanter till Piteå för en em-konsert på Krokodil, Vädret var smågrinigt, slaskigt och halt.  "Stockholmsväder", kallade Monica det. Men hon fick oss snabbt att glömma detta genom att presentera en generös knippe av till största delen klassiska bop-låtar från det 50-tal, som kallats jazzens guldålder.

Monica började med Miles Davis "Boplicity". Redan i det numret så blev jag angenämnt överraskad av Fredrik Lundborgs spel på tenorsaxen. För mig är han en tämligen ny bekantskap, som jag hörde live f f g helt nyligen tillsammans med Stockholm Swing All Stars, där han f ö stod för en god del av arrangemangen.. Nu visade han att han är helt hemma med be-bop också. Och även t ex Coltranes musik.
   Senare i programmet sjöng Monica även Mileslåtarna  "All blues" och "Four", Charlie Parkers "Confirmation", Sonny Rollins "Doxy", Clifford Browns "Joy Spring", Horace Silvers "Nica´s Dream" och Benny Golsons "Whisper Not."
   Mellan låtarna gav hon en del kommentarer till dem och deras upphovsmän, med en och annan anekdot också. Trivsamt och upplysande,  även om en gammal jazzvän som jag kände till det mesta. Dock var det en nyhet för mig, som framkom när Billy Strayhorns "Lush Life" presenterades, att Strayhorn hade stor betydelse för Lena Hornes utveckling som sångerska. Inte visste jag heller att John Coltrane tydligen helgonförklarats efter sin död av någon gammalortodox kyrka, och där avbildas på ikoner med både saxofon och helgongloria. Eller så har detta inte fastnat tidigare i min hjärna.

Nå, Monica sjöng förstås bra, med inlevelse och teknisk bravur boplåtarna, som i de flesta fall inte skrivits för sång, utan texterna har kommit till senare. Och är inte precis så lättsjungna alltid. Kompet med Gösta Nilsson på (el-)piano, Filip Augustson på bas och Jesper Kviberg på trummor gode ett fullgott jobb. Göstas solon växte eftersom, från att ha varit rätt diskreta i början till att bli allt mer avancerade och intressanta, ja, mycket bra.
Och Fredrik Lundborg imponerade i snart sagt varje melodi med fantasifulla och intelligenta solon, och visade ingen blyghet att ta sig an även kända boptenoristers melodier med egen personlighet.

En låt som jag speciellt njöt av var den alltför sällan spelade och sjungna  balladen "If You Could See Me Now" av Tadd Dameron, en av de stora kompositörerna inom be-bop, och som borde ihågkommas mera idag. "Joy Spring" fick ett skönt kraftfull utförande och Nica´s Dream av Horace Silver gick inte heller av för hackor, inte heller Coltranes "Moments Notice". Och Monks "Round About Midnight" var också, naturligtvis, en höjdare.

Några melodier var inte precis 50-talsbop, men passade bra in ändå. Fats Wallers "Honeysuckle Rose" och Ellingtons "Take the A-train" är ju tidlösa klassiker av tidlösa jazzgiganter.

Sedan fick vi gå ut i "Stockholmsvädret", huttrande. Men försedd med Monica Borrfors nya CD, Hello Young Lovers, som lyckligtvis innehåller ungefär hälften av melodierna och med samma uppbackning som på denna Piteåkonsert.
Och på CD:n finns även en del andra låtar, som jag får njuta av i morgon, hoppas jag.

"Gamlingar" spelade fri jazz med ca 50 år på nacken

Måste skriva några rader för att rensa hjärnan från dagens otrevlig och deprimerande händelser med rasism, främlingsfientlighet, ovärdiga och snåla behandling av flyktingar etc. Skriva om något annat än detta elände.

Som detta. Var och lyssnade på jazz i lördags em. På Krokodil i Piteå. Med fru och tioårig son. Själv är jag ingen ungdom dock, men kände mig absolut inte äldst bland jazzlyssnarna. Inget fel med att moget folk gillar och lyssnar på jazz, men nog vore det trevligt om fler yngre hade förstånd att uppleva hur skön och spännande den musiken kan vara.

De som spelade var Staffan Öbergs Nonett, ett Umeågäng där sådär hälften var gråhåriga veteraner och hälften lite yngre, dvs någonstans i  (yngre el äldre) medelåldern. Och veteranerna var ju ofta lierade med Lars Lystedts grupp på den tid det begav sig.

Och musiken led inte av några ålderskrämpor. "Trots" att både Staffan Öberg (barytonsax), Sten Öberg (trummor) och Lars-Göran Ulander (altsax) är gråhårsmän. Fastän jag vet ju att ålder inte brukar spela någon roll för jazzmusiker. Får de bara leva och ha hälsan så håller de glatt på till både 80 och 90 år, eller mer (Eubie Blake p, Benny Waters, as,  Kid Thomas Valentine tp).

Det här gänget spelar i det som brukar etiketteras som hard-bop, budskapsjazz eller rätt och slätt modern jazz, som den skapades och lät på sent femtiotal och sextiotal. Och det var det som spelades. Nu lider jag själv av ålderskrämpan försämrad hörsel, vilket gjorde att jag inte uppfattade speciellt mycket av mellansnacket och namnen på låtarna. Nog för att jag hört (och har på skiva) de kompositioner de spelade, men att komma ihåg och placera rätt titel på musiken är inte alltid så lätt.

Ett exempel. Sista numret, före extranumret, där uppfattade jag att de skulle vara välkända "Moanin". Och med lite god vilja kunde man nog hitta en del som påminde om den låten. Men inte mycket.
Låten spelades med ett mycket fritt förhållningssätt. Redan introduktionen, helt oackompanjerad, av Staffan Ö på barytonsax var en upplevelse i härlig "frijazz" av bästa slag. Ja, jag upplevde den som friare än mycket av det som kallades "freejazz" på 60-talet.  Och både följande ensemblespel och solon hade samma sköna förhållningssätt. Det var bra, det var svängigt, det var fritt (på rätt sätt), opretentiöst och musikerna trivdes, det både syntes och hördes. Det led inte av verka konstruerat för att just låta fritt eller modernt, tvärtom, det flöt naturligt och härligt.

Sammalunda kan jag säga om de långa avsnitt som bestod av kärleksfulla tolkningar av Charles Mingus (fri, modern - och samtidigt rotad i jazztraditionen och dess grunder) musik. Jag tycket mig känna igen Boogie Stop Shuffle, Lesterhyllningen Goodbye Pork Pie Hat, Fables of Faubes t ex. I vart fall fick det mig att lyssna igenom tre av mina LP-skivor med Mingus. Skulle gärna vilja lyssna de andra (25+) Mingus-LP-na också så snart som möjligt, Plus några av de CDn jag har med Mingus.
Summa summarum. Skön musik, frisk och fräsch - och som gav stimulans att plocka fram en del "gamla godingar", som inte heller de är det minsta daterade eller dammiga.

Jo, jag kan ju tillägga att givetvis spelade orkestern, notetten, bra, (utom den första minuten, då det inte stämde bra, kändes konstigt, men sen funkade det helt OK). Och fina solon både av "gamlingarna" och t ex av betydligt yngre trumpetaren Eva Henriksson.  Och jo, Ellington-låten I got it Bad, var också skön att lyssna på. Och rätt respektlöst (på rätt sätt) tolkad.

Ska jag lägga in en anmärkning? OK. Nog vore det bra om presentationerna, talet, gick att uppfatta. Dels att man mera konsekvent använde mikrofon, dels att man talade tydligare och aningen högre. Var inte blyga. Det vore trevligt att höra både namn och titlar bättre. Så man kan hänga upp upplevelsen på något.