Tia Fuller kommunicerar generöst sin jazz.

Tia Fuller! 

Jag ger mig! Tia Fuller Quartet är väldigt bra. Härlig, levande positiv jazz. 

Tia och Joe Dyson

Mimi Jones, formidabel basist.

Förhandsreklamen gjorde nog både mig och en och annan jazzvän (eller Beyoncéfan) lite avvaktande. En så oerhört proffsig hemsida, snygga bilder av Tia, en meritlista som slåt det mesa. Fina akademiska examina, och dessutom professor i jazzpedagogik vid Berklee School of Music i Boston, USA. Har spelat med diverse popkändisar som Beyoncé, vilket kanske skrämmer bort en del jazzvänner, men också och framför allt med sådana jazzhöjdare som Esperanza Spalding, Dianne Reeves och Joe Faddis. Samt har egen kvartett. Det är snudd på för mycket...

Shamie Royston, oj oj vilken pianist! 

Men nej, jag ger mig, efter att ha hört Tia och hennes kvartett spela i (glest besatta) Black Box i Acusticum i Piteå, lördag em. Generös, varm musik, intensiv. Publikvänlig och kommunikativ utan minsta kommersiella sidoblickar. Jag vill nog påstå att samtliga medlemmar i kvartetten är av högsta  klass. Både instrumentalt och betr inlevelse och jazzfeeling. Ende manlige i gruppen, trumslagaren Joe Dyson från New Orleans spelade på sina trummor, både finstämt och explosivt och med swing. Och de tre kvinnorna, ja, det var inget "frökenlir" från någon. Mimi Jones på ståbas var helt formidabel, fullvuxet och intelligent fantasifullt, inget slökomp där inte. Tias storasyster Shamie Royston - oj vilken lirare; spelade med två fulla händer, som ibland känes som fyra. Jag fick sådana giganter, i något olika stilar, som McCoy Tyner, Cecil Taylor och - Marylou Williams i tankarna - utan att hon för ett ögonblick gav avkall på sin egen personlighet. Kraftfullt, fantasifullt, energiskt med våldsamt sväng - men även lyriskt när så skulle vara. Och så Tia Fuller själv på sin glänsande altsax förstås, samma superlativer, glöd, omväxling, intensitet, moget och i en modern stil, som kan ses som mainstream av högsta klass i dagens jazz, utan spekulativt sökande efter "seriösa" inslag, inget som tråkar ut en. Bara kreativitet, märgfull musik, frustande levande och stundtals lyrisk eller suggestiv i böljande vågrörelse med snudd på sövande effekt - men , som sagt aldrig tråkigt eller demonstrativt pretentiöst.

Tia Fuller ger generöst soloutrymme av alla, och där solisten ibland spelar helt ensam, ibland med en-två andra, och ibland kommer Tia in och övertar rollen igen, efter at från kulisserna följt det och gett instrumentala kommentarer. Omväxlande, levande musik som engagerar.  Alla musiker har mycket musik inom sig, och de ger av den till lyssnarna. Både Tia Fullers saxofon och gruppen som helhet ger till och från vibbar av gladare Coltranemusik. Jag menar det som ett högt betyg.

Tia har desstom verbala kommentarer i och mellan låtarna, ofta för att inkludera lyssnarna på ett eller annat sätt. Vi känner oss som delaktiga i en dialog.  Vi trivs och upplever att musikerna trivs storartat, trots att publiken är rätt fåtalig.

Hela Tia Fuller Quartet tackar för sig. 

Två set, ett på drygt sjuttio min och ett på cirka timmen, plus en kort paus däremellan. Så slutar det hela med att Tia förklarar hur mycket de älskar Sverige och hur väl de mottagits.
Och "God Bless You".
En generös konsert med generösa musiker.
Vi hade gärna lyssnat en stund till - men måste tyvärr inse att det var dags att gå ut och ta oss hem i snövädret.
Och jag måste försöka få tag på den nya skiva som ska komma snart.

Rigmor G i Black Box, Piteå

Fantastiska Rigmor Gustafsson och Bohuslän Big Band i Black Box, Acusticum, Piteå, söndag 4 mars 2018. Fullsatt.

Kort "icke-recension".

Rigmor G. Foto: Erik Forsgren

Rigmor Gustafsson är en av de svenska jazzsångerskor jag gillar mest. Jag har följt henne i princip hela hennes karriär, hört henne flera gånger live och har nog större delan av hennes skivor. Hon har gästat Piteå flera gånger, men jag har missat flera av de senaste av hennes besök här, men denna gång passade det - och fick dessutom med familjen.
Lilla tunna Rigmor har en mäktig pipa, en bra röst  som hon behärskar till fullo. Hon trives uppenbarligen förträffligt med publiken i den fullsatta lokalen, Black Box. Och de med henne. liksom hon och Bohus Big band trivedes bra med varandra. Jag måste säga att BBB ger ett mera jazzigt intryck än Norrbotten Big Band som till och från konstrar till det väl mycket, i försök att vara både lite "free-formiga" och att vara "modernt seriösa", sneglande åt den "noterade klassiska" musiken.

Bohus BB vilar tryggt i storbandsjazzen, utan att på något sätt bli kopia av swingtidens storband. De spelar svängigt, med bra solister, med stundtals ettriga trumpeter - och intressanta fräscha arrangemang, som inte är överlastade med konstigheter.

Konserten började med storbandet utan Rigmor, med en vass och svängig version av Dizzy Gillespies "Dizzy Atmosphere" och hade mitt i programmet ytterligare ett nummer utan Rigmor, också en Gillespiekomposition, lugnare, bitvis balladliknade "Con Alma".  Inklusive fina  solon.

Rigmors första nummer var en ösig version av "On the Sunny Side of the Street", följt av en innerligt tolkad lugnare "God Bless the Child". Så fortsatte det, omväxlande snabba svängiga låtar och något lugnare, de flesta ur den kända jazzrepertoaren - men kommer jag på nu - ingen direkt blueslåt (men jag vet hon kan det också). Jag har noterat låtar som "My Shining Hour", "Come Rain or Come Shine", "Somewhere Over the Rainbow" och "Them There Eyes" slutlåt i uptempo.  Allt mycket piggt, fräscht och i för respektive låt rätt tempo.  Jag noterade inte alla solister (och uppfattade inte alla namn heller) så jag ska bara nämna basisten Yashito Mori, och i övrigt konstatera att samtliga solister gjorde bra ifrån sig, ibland mycket bra.

Stående applåder och som extranummer en härlig "må-bra-låt" på svenska - och med sväng.  En eftermiddag med charming, högklassig musik och sång. Med ett fint storband och en sångerska som både är bra och är populär!

En notering. Personligen tycker jag det är lite trist med svartklädda musiker och sångare i konsertsal som är, förutom strålkastarna, helt i svart. Möjligen var det denna gång just namnet på lokalen som gjorde att alla bar svart, med någon liten diskret färgklick hos någon av de kvinnliga musikerna.

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.