De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.
Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.
Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer. Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.
Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.
Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.
Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.
För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå. Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.
Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre, symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.
Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.
"Det är saligare att giva än att taga."
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
2 kommentarer:
Hej Lars-Erick,
Tack för dina tankar kring löner och arvoden. Som du säger är det viktigt att utvärdera hur insamlade medel används. Det senaste året har vi sett ett otroligt engagemang kring våra frågor, både antalet frivilliga och insamlade medel har ökat markant. Det ställer självklart krav på att vi tar tillvara på engagemanget på ett så effektivt sätt som möjligt.
Röda Korset är en världsomspännande organisation som är aktiv i 190 länder och involverar 17 miljoner volontärer. För att driva ett arbete av den omfattningen krävs administration och specialiserade tjänstemän som arbetar heltid. Det krävs också investeringar i form av reklam etc. för att samla in mer pengar och engagera fler människor. Med andra ord behövs både volontärer och tjänstemän för att kunna utföra hjälparbete av den här storleken.
Våra medlemmar har valt att ha en heltidsarbetande ordförande med en ersättning motsvarande en riksdagsledamot. Detta för att vi ska kunna konkurrera om den kompetens som medlemmarna bedömer behövs för arbetet. En ordförande med låg eller ingen ersättning skulle innebära någon som är pensionerad eller ekonomiskt oberoende. Medlemmarna har bedömt att det skulle snäva av urvalsgruppen på ett negativt sätt. Arbetsuppgifterna är komplexa och innebär ofta säkerhetsrisker, senaste exemplet är ordförandens resa till Syrien för några månader sedan.
Sist måste nämnas att arvoden inte betalas med insamlade medel, de tas från medlemmarnas avgifter. Det är också medlemmarna, genom sina 300 ombud, som sätter arvoden på vår riksstämma.
Du hittar mer information på vår hemsida: http://www.redcross.se/om-oss2/ekonomi/arsredovisningar/
Hälsningar,
Andreas, Röda Korset
Tack för svaret, Andreas. Jag känner till RK rätt bra (liksom fler andra liknande organisationer), liksom dess historia inkl den skandal som blev känd härom året. Den plus de starka reaktionerna på förre ordf:s höga arvode (motiverat av att ni ville ha en heltidsinsats) borde ändå ha lett till en omprövning av både löner och arvoden, på de nivåer jag skrev om. En uppstramning skulle leda till ett breddat och fördjupat engagemang hos fler, sådana som idag tvekar. Och sådana som inte känner att de idag har någon reell chans att påverka RK i dessa frågor. ( OBS.Jag har inte ifrågasatt att RK kan behöva en del specialister, som ska han normala löner. Men inte mer.)
Jag beklagar att inte RK inser att det skulle må bra av att ta frågan på djupare allvar. Jag kommer att riva insamlingsavier från RK. Och som gräsrot känner jag den djupa och breda misstro som finns bland många gamla och/eller presumtiva bidragsgivare.
Skicka en kommentar