Vart tog jazzvännerna vägen?

Kom för nån timme sedan från en jazzkonsert på Musikhögskolan i Piteå. En konsert som i och för sig borde ha lockat en stor publik. Det var lördagseftermiddag, och det var gratis inträde.  Se nedan. Men det var dålig uppslutning.

Varför? OK, det var inga professionella band som spelade utan elevorkestrar av olika storlek och åldersgrupper. Men alla spelade hyfsat, sett med beaktande av att de är under utbildning. Vissa var mycket bra. Och som sagt, tiden borde vara bra och borde inte "gratis" locka fler än musikerna själva? T ex fler föräldrar, fler kompisar, och en och annan ärrad jazzvän av äldre årgång.

Alltså, varför är det oftast så lite publik till jazzevenemang. (OK, en del jazzfestivaler lockar lite mer, vilket är förvånande p g a de höga priserna. Men med följande avser jag i första hand vanliga jazzkonserter, både på estrad eller i mera klubbliknande kafésammanhang.)

En sak är nog att vi alla  är "lite äldre" (utom de yngre, som själva spelar).  Vi jazzvänner är oftast gråhårsmän, ev med en gråhårig fru i sällskap. Inget ont i det, men pensionärernas led glesnar med åren och pensionärer har inte alltid har så fina pensioner. Jazzkonserter kostar mycket i inträde och ev även för viss förtäring. Därmed inte sagt att musikerna har bra gager - tvärtom. Men när jag var yngre tyckte jag inte att det var för dyrt, trots blygsam inkomst. Jag undrar vart pengarna går. De flesta jazzgrejer numera har ju dessutom någon form av offentligt stöd, om än inte till den grad som t ex operan har.

En gång i tiden, under några år i Stockholm och ännu ungkarl gick jag ofta på s.k. familjejazz på Mosebacke, det var snudd på gratis och ändå presenterades stora stjärnor, t o m världsnamn!
Jazz på em-tid idag skulle väl inte precis locka barnfamiljer, men kanske en och annan pensionerad jazzvän skulle orka ta sig ut nån lördag- eller söndag-em? Kanske skulle det till och med vara möjligt att få något barn-barn att följa med för att uppleva den exotiska och märkliga musikform som dagens unga anser att jazzen är. Tror att den är.

Och hur många läser världens äldsta jazztidskrift OJ numera, den är också dyr och är ofta tunn, inte bara betr antalet sidor som inte håller det utlovade antalet...  Nyproducerade skivor är också dyra. Många återutgivningar av jazzhistoriens mästerverk kan man däremot hitta för småpengar. Om nu LP-skivorna är sönderspelade.

Som äldre känns det dessutom inte alltid lockande att fara  iväg sena och mörka vinterkvällar till en jazzgrej - och veta att efteråt är bilen kall, kanske inte ens startar. Bussar går ju inte sent på kvällarna, om man inte bor i Stockholm.

Inte undrar jag på att det känns mera lockande att sitta hemma och spela sina gamla jazzskivor, när det är som det är betr tider, priser, utbud etc numera. Ändå vill vi nog många ut och höra mera av levande jazz. Och både vi och musiken skulle gilla att det också fanns lite yngre ansikten bland lyssnarna.

PS. Dagens jazzmusiker kom dels från den kommunala musikskolan, dels i en antal olika grupperingar från Framnäs folkhögskola och så ett par grupper från Musikhögskolan. Många av dessa kommer om några år vara goda jazzmusiker, ja några är det redan idag och kommer "strax" att finnas på landets jazzscener.
Men var är publiken?  DS.