En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?
Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.
Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.
Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)
Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…
Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.
Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.
Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
4 kommentarer:
Tack. Jag var på ett möte med KG Hammar, den gamla ärkebiskopen. Han jobbar med nedrustningsprojekt som heter Göteborgsprocessen. Det var från honom jag fick ordet. Kände att det faktiskt är det här det handlar om lite.
För det behöver ju inte vara så himla svårt. Att upplysa människor om att socialförsäkringarna har förändrats t ex, eller FRA-lagen, eller hur bankerna fungerar.
Och sedan att peka på vad man kan göra, hur man kan förändra.
Det svåra för oss nu är att det går utför, det är oerhört lätt att bli reaktiv då i stället för att faktiskt försöka skapa något helt nytt och rita om agendan. Jag vill göra det senare.
Och ja, besöksstatistiken... jag har slutat kolla på sånt. Orkar inte hålla på, det är för mycket bök. De som vill läsa mig får läsa mig å de andra slipper :)
Lars-Erick,
Har inte gjort någon grundligare analys om bloggarnas funktion och möjligheter. Tror att påverkansmöjligheterna haussades upp i samband med FRA. Och så kanske det kan fungera en och annan gång - om man hittar bort från megafonbloggarna. Dock vet jag att flera av dina bloggar varit bildande för mig. Och det är kanske vackert nog om ett antal bloggare påverkar vissa grupperingar på detta sätt, lite mer på djupet.
Och du, angående Edén; gärna ett sprucket parti om det innebär storartade reformer som allmän rösträtt.
Klara.
Men, det beklagliga är ju att det politiska bloggandet i så hög grad blivit en arena för megafoner. Det gör det svårt att nå ut med faktisk upplysning (folkbildning) och att få en levande debatt i bloggosfären.
På samma sätt gör det eländiga korslänkandet, som bara är till för bättre statistik, det svårt med "folkbildande bloggande".
Agneta.
FRA-frågan väckte många bloggare. Och gjorde att fler började blogga. Och i den vevan så trodde vi att bloggandet också nådde fler än det de facto gjorde. Och partikanslierna gjorde detsamma, och såg till att fler partitrogna skrev bloggar - som bara var anslagstavlor... Inte debatt.
Men jag blir givetvis glad när jag märker att det jag skriver når folk, även om de inte alltid kommenterar. Och även om det inte är så många...
Edén, ja, han var en stel tråkmåns men en lysande statsman! Och som sagt helt misslyckad som partiledare. Dock har han fått en gata uppkallad efter sig i sossestaden Piteå, hans uppväxtstad. Härifrån kom också en annan lysande politiker, den något tankspridde Eliel Löfgren, liberal justitieminister.
Skicka en kommentar