Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 

De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 
 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.

I Karl Staaffs anda - avskaffa monarkin

Det har lagts en motion i riksdagen om avskaffande av monarkin. Jag vill gärna se fyrpartimotionen som en hyllning till den store liberalen och demokratiske förkämpen Karl Staaff. Jag vet ju inte om det är avsikten, men jag vill gärna se det så.
Och om motionen bifölls av riksdagen skulle det vara en värdig hyllning till den man som ville ge folket makten - att ta den från kung och kungahus. 

Hans Lindblad, som skrivit en av de nya böckerna om Karl Staaff, påminner om hur hatet emot Staaff kommer från konflikten mellan parlamentarism och personlig kungamakt.
Eftersom samma kungafamilj sitter kvar tror Lindblad att kungafjäsket ligger som ett lock över väldigt mycket. 
Nuvarande kungen återkommer ofta till den första bernadotten, men mycket selektivt, t ex aldrig något om övervakning av liberaler och ingreppen mot pressen. Han påpekar också att TV gav en vinklad beskrivning av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge.
Den nuvarande kungens sätt att uppkalla kronprinsessan efter Staaffs och demokratins värsta fiende drottning Victoria, är lika tondövt som när han mitt under den arabiska våren reste ned med scoutmedalj för att uttrycka sin solidaritet med den saudiska kungen och därmed för fortsatt diktatur.
---
Även om kungen inte har mycket av formell makt kvar så har ändå då och då uttryckts en vilja att ta tillbaka en del makt till kungen. Vilket tyvärr inte uppmärksammas, utan tystas ner - ibland lite generat. Och den informella makt som fjäsk och underdånighet ger är inte i enlighet med demokratins fundament. 

En regent, vare sig det är en kung/drottning eller en president kan givetvis göra fel, av olika dignitet. Men en president har valts av folket, inte av gener, och sitter på folkets mandat. Gör han något som inte stämmer med folkviljan blir han/hon inte omvald, och sitter på begränsad tid. Och kan ställas till ansvar om det är rent brottsligt.  

Exempelvis ytterligare. Att söka radera bort ur historien bort Bernadottes anfall på Norge några månader efter grunnloven  är orimligt. I Norge måste det te sig märkligt. 200 års fred borde ha uppmärksammats med hänvisning till konventionen i Moss 14 augusti 1814, men det skulle ha irritera kungafamiljen. Det är alltså i nutid, som det fjäskas för kungahuset betr historieskrivningen.
Kungen vill tydligen ännu tydligare markera striden kring parlamentarismen som familjens höjdpunkt, så om någon vecka döps den senaste prinsen till Gustaf.Hans Lindblad erinrar sig också att det var ganska sällan som han fick anonyma hatbrev i riksdagen, men de kom när han i en riksdagsmotion reagerade mot att  nuvarande kungen på egen hand utvidgade meningarna om att han förklarade riksdagen öppnad till att bli kungahusets egna politiska tal, inte alls i linje med den nya grundlagen att kungen inte ska agera politiskt - men riksdagen är alldeles för flat mot kungen.
Liksom SVT intill denna dag fortsätter att fjäska för kungahuset. Det är inte ett oskyldigt fjäsk i största allmänhet då det faktiskt ger kungahuset in informell makt som de inte ska ha. 

Nog finns det anledning att, i demokratins namn, avskaffa monarkin i Sverige. I likhet med vad Karl Staaff ansåg, insåg.