Det var ett tag sedan som den knivskarpe liberalen Hans Lindblad skrev på min blogg. Nu har jag dock fått ett utomordentligt intressant inlägg, där han går igenom hur vårt kungahus behandlats av media och politiker, nu och då. Liksom jämför hur andra kungligheter uppträder och kommenterar eller visar öppenhet. Här direkt Hans fantastiska genomgång av fakta och principer hur man kan och bör se dagens kung och t ex Gustaf V och den tidens "affärer". Men även om tidigare Bernadotters mörkläggningsförsök och inskränkningar i pressfriheten! Och om olikhet inför lagen.
---
" Kungligheter bland gangsters.
Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.
Förr fanns Vilhelm Moberg - och Waldemar Svensson. Var är dagens motsvarigheter?
Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksdagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.
Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.
Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den motvillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.
När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.
Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.
Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.
Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.
Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga om vad som låg bakom hans ”dröm”.
I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med det slödder ur överklassen han länge umgåtts med.
Kaffeflickor och porrklubbsbesök i USA
I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.
Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hill då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.
Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund. Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.
Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.
Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också i Gävle. Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.
Hans Lindblad"
-----
Huvudet på spiken i allt, Hans! Saknaden av Hans Lindblad i politikens centrum känns väldigt starkt. Inte minst mot bakgrund av de småväxta fjäskare och maktberusade människor som idag befinner sig där!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Gustaf V. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gustaf V. Visa alla inlägg
10 december 2010
Lindblad recenserar två högerregeringar, intressant!
Mitt i Wikileaksdebatten om det fria ordet ska jag ger er en recension, skriven av Hans Lindblad, om två statsministrar med högerstämpel och deras regeringar. En bra bok och en dålig.
Lindblads rubrik är:
Radiochefen skönmålar ”Hungerskjöld”
Sveriges statsministrar under 100 år
MATS SVEGFORS om Hjalmar Hammarskjöld
EVA HELEN ULVROS om Carl Swartz
Albert Bonniers förlag
Av dubbla skäl var Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i breda folklager 1900-talets i särklass mest impopuläre, ja avskydde, svenske statsminister. Hans regering var ett resultat av Gustav V:s borggårdskupp våren 1914 för att få bort regeringen Staaff. I praktiken ledde Hammarskjöld en högerregering, men den bör nog helst ändå kallas kungaregering, nämligen familjen Bernadottes desperata försök att förhindra parlamentarism och demokrati. De lyckades så till vida att svenska folket fick vänta längst i Norden på rösträtt. Norge tilltvingade sig – i kamp mot bernadotteriet – parlamentarism 1884, alltså 30 år innan kungaparet med sin kupp stoppade parlamentarism i Sverige.
För otaliga svenskar, särskilt naturligtvis i folkrörelser, var den kungliga borggårdskuppen ett oerhört bakslag, som om ett hopp om människovärde berövats dem.
Kungaministären var en kampregering mot demokrati, men under första världskriget kom den mer och mer att förknippas med allt svårare svält. Statsministern, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, sågs sanningsenligt som personligen ansvarig, genom sin protyska hållning i hovets anda. Han ville inte veta av handelsavtal med England för att förbättra försörjningen.
Till slut blev Hammarskjöld helt omöjlig att ha kvar. Till ny regeringschef utsågs den 30 mars 1917 Carl Swartz (1858-1926). Han var högerman, universitetskansler och tidigare chef för släktens anrika snusföretag i Norrköping. Hans regering höll bara ut ett halvår, till den 19 oktober. Genom den ökande matbristen förvärrades protesterna.
I sin dagbok i mitten av juni 1917 skriver landshövding Hugo Hamilton i Gävle, en av kungens hemliga rådgivare, om hungerkravaller ”då matbodarna plundrades vid Bomhus och polisen mottogs med stenkastning”. Han ville dock sätta in militär bara i yttersta nödfall.
I Bonniers serie om statsministrar är boken om Hammarskjöld skriven av Mats Svegfors, chef för Sveriges radio, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och landshövding i Västerås. Det är en förbluffande bok, devot hyllningsskrift med halsbrytande verklighetsförvanskningar.
Boken om Swartz är många klasser bättre, skriven av historieprofessorn Eva Helen Ulvros i Lund. Hon har tidigare skrivit om Sophie Elkan och hennes vänskap med Selma Lagerlöf. Hos Ulvros finns en social empati och förmåga till analys som Svegfors totalt tycks sakna.
Alla statsministrar har varit män, men Ulvros riktar i boken ändå starkt ljus på kvinnor. Hon noterar redan i förordet att Swartz tid som statsminister kanske är det mest turbulenta halvåret i modern svensk historia. Ulvros egen farmor kunde berätta om mödrar som tiggde för att barnen grät av hunger. Sophie Elkan engagerade sig starkt för de lidande dessa fasansfulla år.
I de kravaller som skakade Sverige våren 1917 var kvinnorna ofta flest, och vissa demonstrationer bestod enbart av kvinnor. Kvinnor saknade rösträtt. ”Bristen på mat ledde emellertid till att de tog saken i egna händer och krävde förändringar”, skriver Ulvros.
Den 3 maj 1917 samlades flera tusen i Norrköping, mest fabriksarbeterskor och arbetarhustrur. 38 kvinnor och två män anhölls, plus att 120 hämtades till polisförhör, efter händelser vid en charkuterifabrik och en bondgård. Högertidningen på orten skrev om ”kvinnornas sanslösa framfart”.
Två dagar senare utbröt ”potatiskravaller” på Söder i Stockholm sedan en butiksägare sagt att potatis var reserverad för stamkunder. Ridande polis attackerade kvinnorna. En slogs brutalt till marken för att hon vädjat till polisen att inte föra bort en mor med fem barn att ta hand om. I Göteborg hade oroligheter ägt rum i mitten av april, och 27 personer dömdes till straffarbete. Även många andra orter berördes.
Kvinnor svalt medvetet mest själva, för att kunna ge åtminstone något till de plågade barnen. Hade det funnit ett uns av anständighet hos kungaparet och högerledarna hade de naturligtvis i denna tid av svält och krig visat kvinnorna respekten att åtminstone ge dem den rösträtt som redan var införd i grannländerna, först faktiskt i det tsarstyrda Finland.
Ulvros menar att Swartz, trots sin konservatism hade liberala drag, man han visade det inte utåt. Den 13 maj skriver landshövding Hamilton i Gävle att ”Swartz ringde på morgonen. Han har svårt att släppa sin idé om kvinnorösträtten”. Men Hamilton svarade att Arvid Lindman inte ville, och i mycket var Hammarskjöld och Swartz, liksom också kungen, marionetter åt högerledaren. Om Swartz kan ha haft en del liberala och demokratiska sympatier påverkade det inte hans handlande.
När Swartz avgick efter valet 1917 ville kungen ändå ha en konservativ regering, men han hittade inga som vågade. Det blev i stället en koalition av liberaler och socialdemokrater, men först sedan Nils Edén vägrat att bli statsminister om inte kungen accepterade parlamentarismen och slutade ha högerledarna som rådgivare.
Drottning Viktoria blev rasande på Dagmar Swartz för att hon inte övertalat sin man att fortsätta som statsminister. Den despotiska och vidriga drottningen stampade i golvet och kallade den nya regeringen för ”packet”. (Det är alltså henne dagens kungapar valt att hylla genom att ge hennes namn till deras äldsta barn, en tydlig politisk signal.)
Bland de 22 statsministerböckerna har jag redan tidigare angivit professor Leif Lewins närmast förgudande bok om högerledaren Arvid Lindman som katastrofalt uselt skriven. Han driver tesen att om Lindman avgått något år tidigare så skulle Gösta Bagge eller annan ny högerledare ha gjort partiet till nazistinrättning, varefter Sverige blivit nazistland. (Vilket i sin tur förutsatt att högern fått åtminstone tre gånger fler röster i valet 1936.)
En av mina vänner, professor i historia, håller med om att Lewins bok är hemsk men menar att Svegfors bok är ännu sämre.
Insåg inte bokseriens redaktörer risken för dessa extrema bottennapp när de utsåg just dessa herrar att skriva om konservativa? Knappast någon annan än Svegfors skulle komma på idén att kalla Hammarskjöld en av ”de stora gestalterna i svenskt samhällsliv”.
De konservativas förtal av Karl Staaff kom att fortsätta långt fram i tiden. Jag minns hur Svenska Dagbladets ledarsida (möjligen var det innan Svegfors tillträdde) använde det marxistiska uttrycket ”intresset ljuger aldrig” för att utmåla Staaff som klassförrädare eftersom han som välbärgad akademiker slogs för allmän rösträtt, medan de inte riktade samma beskyllning mot den betydligt mer förmögna Branting. Så det var väl väntat att Svegfors skulle skriva om Hammarskjölds försvarsproposition 1914 utan att nämna att det mesta, trots all hatpropaganda mot Staaff, var taget från hans försvarskommissioner. Svegfors, liksom Lewin, ger en missvisande bild av ”Faluaffären” 1913. Båda söker dölja det remarkabla att Sven Hedin bad om löfte från Dalregementets officerskår att följa honom när han kallades för att med våld störta regeringen Staaff, i princip samma tanke som hos drottningen.
Svegfors anger att två stridsfrågor återstod rörande demokratin, nämligen kvinnlig rösträtt och parlamentarism. Därmed mörkar han medvetet den inkomstgraderade kommunala rösträtten, alltså grunden till första kammaren som högerns maktbas för att stoppa lagförslag, om rösträtt och annat.
Här finns plats för bara några av mina invändningar mot Svegfors text. Han menar att Hammarskjöld felbedömts av både samtid och eftervärld, delvis för att han var ”en statsminister som aldrig onödigtvis undvek något som kunde göra honom impopulär”. Men det människor vände sig emot var naturligtvis innehållet i den politik han förde.
Hjalmar Hammarskjöld var juridikprofessor i Uppsala och sedan landshövding där. Svegfors vet av egen erfarenhet att en landshövding med massor av extraknäck knappast hinner sköta jobbet. Så han korrigerar sonen Dag (generalsekreterare i FN) när denne i talet när han efterträdde sin far i Svenska akademin påstod att fadern skött landshövdingsysslan på ett bra sätt.
Historikern professor Wilhelm Carlgren utgav 1967 den väldokumenterade studien ”Ministären Hammarskjöld. Tillkomst – Söndring – Fall”. Den 2008 bortgångne Carlgren lärde jag känna i krigsvetenskapsakademien som en ödmjuk och noggrann forskare, politiskt närmast konservativ. Svegfors söker på några rader – utan egentliga argument – att döma ut Carlgrens arbete som orättvist och vilseledande. Han invänder mot Carlgrens kritik att Hammarskjöld inte sökte förankra sina förslag i riksdagen. Carlgren hade dock mängder av belägg för sin syn.
De flesta som läst om ”Hungerskjöld” känner naturligtvis till den långa och hårda konflikten mellan den tysksinnade statsministern och hans utrikesminister K A Wallenberg, som drev på för en handelsöverenskommelse med England, inte minst för att få in livsmedel i landet. Svegfors sätter mellanrubriken ”Den rätta bilden” på sin mycket vinklade syn på Hammarskjöld som statsminister. Den svenske ambassadören i London Herman Wrangel skrev att Hammarskjölds skrivsätt ”har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat”. Mödrarna med svältande barn begrep nog sammanhangen, men Svegfors avfärdar ambassadören, som vanligt utan argument.
De gånger jag tar upp handelsfrågor från första världskriget använder jag för det mesta juristen Johannes Hellners omfångsrika ”Minnen och dagböcker” (utgivna postumt 1960). Hellner var den tiden en av de tre handelsförhandlarna i London, och han deltog i informationen till riksdagsutskott (vilket kungen sökte stoppa). Han blev på hösten 1917 utrikesminister i Edéns regering och därmed ansvarig för att handelsfrågorna till slut kunde lösas. På sidan 329 skriver Hellner om Hammarskjölds spel inför allmänheten och riksdagen. ”Hammarskjöld vill göra klart för svenska folket att det har att välja mellan honom och ett handelsavtal med England.”
Men Svegfors struntar helt i Hellners bok, som inte finns med i Svegfors litteraturlista.
Hammarskjöld ansåg inte att svenska folket skulle ges rösträtt. I stället för att utgå från medborgarna byggde regeringen, enligt Svegfors, på ”samhällsintresset” eller ”statsintresset”. Med den tidens konservativa synsätt bör det väl tolkas som hovet, statsbyråkratin, biskopar och generaler med vederlikar. Så kanske har Svegfors som chef för Sveriges radio hamnat på rätt plats, för redan gamla Radiotjänst var ett slags statlig hovradio. Och nu senast avstängdes en av radions medarbetare för att hon medverkar i en bok som söker kartlägga kungliga fyllefester i kriminella miljöer. Chefen däremot får skriva hur dåliga böcker som helst.
Hans Lindblad
----
Min kommentar blir bara denna. En väldigt intressant text, som ger perspektiv även på och bakgrund till dagens politiska frågor. Om vikten av information, om statsintresse contra folkets inflytandet. Om kungafamiljen och dess syn på demokratin. Och servilitet inför hovet och makten. T ex.
Lindblads rubrik är:
Radiochefen skönmålar ”Hungerskjöld”
Sveriges statsministrar under 100 år
MATS SVEGFORS om Hjalmar Hammarskjöld
EVA HELEN ULVROS om Carl Swartz
Albert Bonniers förlag
Av dubbla skäl var Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i breda folklager 1900-talets i särklass mest impopuläre, ja avskydde, svenske statsminister. Hans regering var ett resultat av Gustav V:s borggårdskupp våren 1914 för att få bort regeringen Staaff. I praktiken ledde Hammarskjöld en högerregering, men den bör nog helst ändå kallas kungaregering, nämligen familjen Bernadottes desperata försök att förhindra parlamentarism och demokrati. De lyckades så till vida att svenska folket fick vänta längst i Norden på rösträtt. Norge tilltvingade sig – i kamp mot bernadotteriet – parlamentarism 1884, alltså 30 år innan kungaparet med sin kupp stoppade parlamentarism i Sverige.
För otaliga svenskar, särskilt naturligtvis i folkrörelser, var den kungliga borggårdskuppen ett oerhört bakslag, som om ett hopp om människovärde berövats dem.
Kungaministären var en kampregering mot demokrati, men under första världskriget kom den mer och mer att förknippas med allt svårare svält. Statsministern, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, sågs sanningsenligt som personligen ansvarig, genom sin protyska hållning i hovets anda. Han ville inte veta av handelsavtal med England för att förbättra försörjningen.
Till slut blev Hammarskjöld helt omöjlig att ha kvar. Till ny regeringschef utsågs den 30 mars 1917 Carl Swartz (1858-1926). Han var högerman, universitetskansler och tidigare chef för släktens anrika snusföretag i Norrköping. Hans regering höll bara ut ett halvår, till den 19 oktober. Genom den ökande matbristen förvärrades protesterna.
I sin dagbok i mitten av juni 1917 skriver landshövding Hugo Hamilton i Gävle, en av kungens hemliga rådgivare, om hungerkravaller ”då matbodarna plundrades vid Bomhus och polisen mottogs med stenkastning”. Han ville dock sätta in militär bara i yttersta nödfall.
I Bonniers serie om statsministrar är boken om Hammarskjöld skriven av Mats Svegfors, chef för Sveriges radio, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och landshövding i Västerås. Det är en förbluffande bok, devot hyllningsskrift med halsbrytande verklighetsförvanskningar.
Boken om Swartz är många klasser bättre, skriven av historieprofessorn Eva Helen Ulvros i Lund. Hon har tidigare skrivit om Sophie Elkan och hennes vänskap med Selma Lagerlöf. Hos Ulvros finns en social empati och förmåga till analys som Svegfors totalt tycks sakna.
Alla statsministrar har varit män, men Ulvros riktar i boken ändå starkt ljus på kvinnor. Hon noterar redan i förordet att Swartz tid som statsminister kanske är det mest turbulenta halvåret i modern svensk historia. Ulvros egen farmor kunde berätta om mödrar som tiggde för att barnen grät av hunger. Sophie Elkan engagerade sig starkt för de lidande dessa fasansfulla år.
I de kravaller som skakade Sverige våren 1917 var kvinnorna ofta flest, och vissa demonstrationer bestod enbart av kvinnor. Kvinnor saknade rösträtt. ”Bristen på mat ledde emellertid till att de tog saken i egna händer och krävde förändringar”, skriver Ulvros.
Den 3 maj 1917 samlades flera tusen i Norrköping, mest fabriksarbeterskor och arbetarhustrur. 38 kvinnor och två män anhölls, plus att 120 hämtades till polisförhör, efter händelser vid en charkuterifabrik och en bondgård. Högertidningen på orten skrev om ”kvinnornas sanslösa framfart”.
Två dagar senare utbröt ”potatiskravaller” på Söder i Stockholm sedan en butiksägare sagt att potatis var reserverad för stamkunder. Ridande polis attackerade kvinnorna. En slogs brutalt till marken för att hon vädjat till polisen att inte föra bort en mor med fem barn att ta hand om. I Göteborg hade oroligheter ägt rum i mitten av april, och 27 personer dömdes till straffarbete. Även många andra orter berördes.
Kvinnor svalt medvetet mest själva, för att kunna ge åtminstone något till de plågade barnen. Hade det funnit ett uns av anständighet hos kungaparet och högerledarna hade de naturligtvis i denna tid av svält och krig visat kvinnorna respekten att åtminstone ge dem den rösträtt som redan var införd i grannländerna, först faktiskt i det tsarstyrda Finland.
Ulvros menar att Swartz, trots sin konservatism hade liberala drag, man han visade det inte utåt. Den 13 maj skriver landshövding Hamilton i Gävle att ”Swartz ringde på morgonen. Han har svårt att släppa sin idé om kvinnorösträtten”. Men Hamilton svarade att Arvid Lindman inte ville, och i mycket var Hammarskjöld och Swartz, liksom också kungen, marionetter åt högerledaren. Om Swartz kan ha haft en del liberala och demokratiska sympatier påverkade det inte hans handlande.
När Swartz avgick efter valet 1917 ville kungen ändå ha en konservativ regering, men han hittade inga som vågade. Det blev i stället en koalition av liberaler och socialdemokrater, men först sedan Nils Edén vägrat att bli statsminister om inte kungen accepterade parlamentarismen och slutade ha högerledarna som rådgivare.
Drottning Viktoria blev rasande på Dagmar Swartz för att hon inte övertalat sin man att fortsätta som statsminister. Den despotiska och vidriga drottningen stampade i golvet och kallade den nya regeringen för ”packet”. (Det är alltså henne dagens kungapar valt att hylla genom att ge hennes namn till deras äldsta barn, en tydlig politisk signal.)
Bland de 22 statsministerböckerna har jag redan tidigare angivit professor Leif Lewins närmast förgudande bok om högerledaren Arvid Lindman som katastrofalt uselt skriven. Han driver tesen att om Lindman avgått något år tidigare så skulle Gösta Bagge eller annan ny högerledare ha gjort partiet till nazistinrättning, varefter Sverige blivit nazistland. (Vilket i sin tur förutsatt att högern fått åtminstone tre gånger fler röster i valet 1936.)
En av mina vänner, professor i historia, håller med om att Lewins bok är hemsk men menar att Svegfors bok är ännu sämre.
Insåg inte bokseriens redaktörer risken för dessa extrema bottennapp när de utsåg just dessa herrar att skriva om konservativa? Knappast någon annan än Svegfors skulle komma på idén att kalla Hammarskjöld en av ”de stora gestalterna i svenskt samhällsliv”.
De konservativas förtal av Karl Staaff kom att fortsätta långt fram i tiden. Jag minns hur Svenska Dagbladets ledarsida (möjligen var det innan Svegfors tillträdde) använde det marxistiska uttrycket ”intresset ljuger aldrig” för att utmåla Staaff som klassförrädare eftersom han som välbärgad akademiker slogs för allmän rösträtt, medan de inte riktade samma beskyllning mot den betydligt mer förmögna Branting. Så det var väl väntat att Svegfors skulle skriva om Hammarskjölds försvarsproposition 1914 utan att nämna att det mesta, trots all hatpropaganda mot Staaff, var taget från hans försvarskommissioner. Svegfors, liksom Lewin, ger en missvisande bild av ”Faluaffären” 1913. Båda söker dölja det remarkabla att Sven Hedin bad om löfte från Dalregementets officerskår att följa honom när han kallades för att med våld störta regeringen Staaff, i princip samma tanke som hos drottningen.
Svegfors anger att två stridsfrågor återstod rörande demokratin, nämligen kvinnlig rösträtt och parlamentarism. Därmed mörkar han medvetet den inkomstgraderade kommunala rösträtten, alltså grunden till första kammaren som högerns maktbas för att stoppa lagförslag, om rösträtt och annat.
Här finns plats för bara några av mina invändningar mot Svegfors text. Han menar att Hammarskjöld felbedömts av både samtid och eftervärld, delvis för att han var ”en statsminister som aldrig onödigtvis undvek något som kunde göra honom impopulär”. Men det människor vände sig emot var naturligtvis innehållet i den politik han förde.
Hjalmar Hammarskjöld var juridikprofessor i Uppsala och sedan landshövding där. Svegfors vet av egen erfarenhet att en landshövding med massor av extraknäck knappast hinner sköta jobbet. Så han korrigerar sonen Dag (generalsekreterare i FN) när denne i talet när han efterträdde sin far i Svenska akademin påstod att fadern skött landshövdingsysslan på ett bra sätt.
Historikern professor Wilhelm Carlgren utgav 1967 den väldokumenterade studien ”Ministären Hammarskjöld. Tillkomst – Söndring – Fall”. Den 2008 bortgångne Carlgren lärde jag känna i krigsvetenskapsakademien som en ödmjuk och noggrann forskare, politiskt närmast konservativ. Svegfors söker på några rader – utan egentliga argument – att döma ut Carlgrens arbete som orättvist och vilseledande. Han invänder mot Carlgrens kritik att Hammarskjöld inte sökte förankra sina förslag i riksdagen. Carlgren hade dock mängder av belägg för sin syn.
De flesta som läst om ”Hungerskjöld” känner naturligtvis till den långa och hårda konflikten mellan den tysksinnade statsministern och hans utrikesminister K A Wallenberg, som drev på för en handelsöverenskommelse med England, inte minst för att få in livsmedel i landet. Svegfors sätter mellanrubriken ”Den rätta bilden” på sin mycket vinklade syn på Hammarskjöld som statsminister. Den svenske ambassadören i London Herman Wrangel skrev att Hammarskjölds skrivsätt ”har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat”. Mödrarna med svältande barn begrep nog sammanhangen, men Svegfors avfärdar ambassadören, som vanligt utan argument.
De gånger jag tar upp handelsfrågor från första världskriget använder jag för det mesta juristen Johannes Hellners omfångsrika ”Minnen och dagböcker” (utgivna postumt 1960). Hellner var den tiden en av de tre handelsförhandlarna i London, och han deltog i informationen till riksdagsutskott (vilket kungen sökte stoppa). Han blev på hösten 1917 utrikesminister i Edéns regering och därmed ansvarig för att handelsfrågorna till slut kunde lösas. På sidan 329 skriver Hellner om Hammarskjölds spel inför allmänheten och riksdagen. ”Hammarskjöld vill göra klart för svenska folket att det har att välja mellan honom och ett handelsavtal med England.”
Men Svegfors struntar helt i Hellners bok, som inte finns med i Svegfors litteraturlista.
Hammarskjöld ansåg inte att svenska folket skulle ges rösträtt. I stället för att utgå från medborgarna byggde regeringen, enligt Svegfors, på ”samhällsintresset” eller ”statsintresset”. Med den tidens konservativa synsätt bör det väl tolkas som hovet, statsbyråkratin, biskopar och generaler med vederlikar. Så kanske har Svegfors som chef för Sveriges radio hamnat på rätt plats, för redan gamla Radiotjänst var ett slags statlig hovradio. Och nu senast avstängdes en av radions medarbetare för att hon medverkar i en bok som söker kartlägga kungliga fyllefester i kriminella miljöer. Chefen däremot får skriva hur dåliga böcker som helst.
Hans Lindblad
----
Min kommentar blir bara denna. En väldigt intressant text, som ger perspektiv även på och bakgrund till dagens politiska frågor. Om vikten av information, om statsintresse contra folkets inflytandet. Om kungafamiljen och dess syn på demokratin. Och servilitet inför hovet och makten. T ex.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)