Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 

De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 
 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.

Lindblad recenserar två högerregeringar, intressant!

Mitt i Wikileaksdebatten om det fria ordet ska jag ger er en recension, skriven av Hans Lindblad, om två statsministrar med högerstämpel och deras regeringar. En bra bok och en dålig.
Lindblads rubrik är:

Radiochefen skönmålar ”Hungerskjöld”

Sveriges statsministrar under 100 år
MATS SVEGFORS om Hjalmar Hammarskjöld
EVA HELEN ULVROS om Carl Swartz
Albert Bonniers förlag

Av dubbla skäl var Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i breda folklager 1900-talets i särklass mest impopuläre, ja avskydde, svenske statsminister. Hans regering var ett resultat av Gustav V:s borggårdskupp våren 1914 för att få bort regeringen Staaff. I praktiken ledde Hammarskjöld en högerregering, men den bör nog helst ändå kallas kungaregering, nämligen familjen Bernadottes desperata försök att förhindra parlamentarism och demokrati. De lyckades så till vida att svenska folket fick vänta längst i Norden på rösträtt. Norge tilltvingade sig – i kamp mot bernadotteriet – parlamentarism 1884, alltså 30 år innan kungaparet med sin kupp stoppade parlamentarism i Sverige.

För otaliga svenskar, särskilt naturligtvis i folkrörelser, var den kungliga borggårdskuppen ett oerhört bakslag, som om ett hopp om människovärde berövats dem.
Kungaministären var en kampregering mot demokrati, men under första världskriget kom den mer och mer att förknippas med allt svårare svält. Statsministern, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, sågs sanningsenligt som personligen ansvarig, genom sin protyska hållning i hovets anda. Han ville inte veta av handelsavtal med England för att förbättra försörjningen.
Till slut blev Hammarskjöld helt omöjlig att ha kvar. Till ny regeringschef utsågs den 30 mars 1917 Carl Swartz (1858-1926). Han var högerman, universitetskansler och tidigare chef för släktens anrika snusföretag i Norrköping. Hans regering höll bara ut ett halvår, till den 19 oktober. Genom den ökande matbristen förvärrades protesterna.

I sin dagbok i mitten av juni 1917 skriver landshövding Hugo Hamilton i Gävle, en av kungens hemliga rådgivare, om hungerkravaller ”då matbodarna plundrades vid Bomhus och polisen mottogs med stenkastning”. Han ville dock sätta in militär bara i yttersta nödfall.

I Bonniers serie om statsministrar är boken om Hammarskjöld skriven av Mats Svegfors, chef för Sveriges radio, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och landshövding i Västerås. Det är en förbluffande bok, devot hyllningsskrift med halsbrytande verklighetsförvanskningar.

Boken om Swartz är många klasser bättre, skriven av historieprofessorn Eva Helen Ulvros i Lund. Hon har tidigare skrivit om Sophie Elkan och hennes vänskap med Selma Lagerlöf. Hos Ulvros finns en social empati och förmåga till analys som Svegfors totalt tycks sakna.
Alla statsministrar har varit män, men Ulvros riktar i boken ändå starkt ljus på kvinnor. Hon noterar redan i förordet att Swartz tid som statsminister kanske är det mest turbulenta halvåret i modern svensk historia. Ulvros egen farmor kunde berätta om mödrar som tiggde för att barnen grät av hunger. Sophie Elkan engagerade sig starkt för de lidande dessa fasansfulla år.

I de kravaller som skakade Sverige våren 1917 var kvinnorna ofta flest, och vissa demonstrationer bestod enbart av kvinnor. Kvinnor saknade rösträtt. ”Bristen på mat ledde emellertid till att de tog saken i egna händer och krävde förändringar”, skriver Ulvros.
Den 3 maj 1917 samlades flera tusen i Norrköping, mest fabriksarbeterskor och arbetarhustrur. 38 kvinnor och två män anhölls, plus att 120 hämtades till polisförhör, efter händelser vid en charkuterifabrik och en bondgård. Högertidningen på orten skrev om ”kvinnornas sanslösa framfart”.
Två dagar senare utbröt ”potatiskravaller” på Söder i Stockholm sedan en butiksägare sagt att potatis var reserverad för stamkunder. Ridande polis attackerade kvinnorna. En slogs brutalt till marken för att hon vädjat till polisen att inte föra bort en mor med fem barn att ta hand om. I Göteborg hade oroligheter ägt rum i mitten av april, och 27 personer dömdes till straffarbete. Även många andra orter berördes.

Kvinnor svalt medvetet mest själva, för att kunna ge åtminstone något till de plågade barnen. Hade det funnit ett uns av anständighet hos kungaparet och högerledarna hade de naturligtvis i denna tid av svält och krig visat kvinnorna respekten att åtminstone ge dem den rösträtt som redan var införd i grannländerna, först faktiskt i det tsarstyrda Finland.

Ulvros menar att Swartz, trots sin konservatism hade liberala drag, man han visade det inte utåt. Den 13 maj skriver landshövding Hamilton i Gävle att ”Swartz ringde på morgonen. Han har svårt att släppa sin idé om kvinnorösträtten”. Men Hamilton svarade att Arvid Lindman inte ville, och i mycket var Hammarskjöld och Swartz, liksom också kungen, marionetter åt högerledaren. Om Swartz kan ha haft en del liberala och demokratiska sympatier påverkade det inte hans handlande.

När Swartz avgick efter valet 1917 ville kungen ändå ha en konservativ regering, men han hittade inga som vågade. Det blev i stället en koalition av liberaler och socialdemokrater, men först sedan Nils Edén vägrat att bli statsminister om inte kungen accepterade parlamentarismen och slutade ha högerledarna som rådgivare.

Drottning Viktoria blev rasande på Dagmar Swartz för att hon inte övertalat sin man att fortsätta som statsminister. Den despotiska och vidriga drottningen stampade i golvet och kallade den nya regeringen för ”packet”. (Det är alltså henne dagens kungapar valt att hylla genom att ge hennes namn till deras äldsta barn, en tydlig politisk signal.)

Bland de 22 statsministerböckerna har jag redan tidigare angivit professor Leif Lewins närmast förgudande bok om högerledaren Arvid Lindman som katastrofalt uselt skriven. Han driver tesen att om Lindman avgått något år tidigare så skulle Gösta Bagge eller annan ny högerledare ha gjort partiet till nazistinrättning, varefter Sverige blivit nazistland. (Vilket i sin tur förutsatt att högern fått åtminstone tre gånger fler röster i valet 1936.)

En av mina vänner, professor i historia, håller med om att Lewins bok är hemsk men menar att Svegfors bok är ännu sämre.
Insåg inte bokseriens redaktörer risken för dessa extrema bottennapp när de utsåg just dessa herrar att skriva om konservativa? Knappast någon annan än Svegfors skulle komma på idén att kalla Hammarskjöld en av ”de stora gestalterna i svenskt samhällsliv”.

De konservativas förtal av Karl Staaff kom att fortsätta långt fram i tiden. Jag minns hur Svenska Dagbladets ledarsida (möjligen var det innan Svegfors tillträdde) använde det marxistiska uttrycket ”intresset ljuger aldrig” för att utmåla Staaff som klassförrädare eftersom han som välbärgad akademiker slogs för allmän rösträtt, medan de inte riktade samma beskyllning mot den betydligt mer förmögna Branting. Så det var väl väntat att Svegfors skulle skriva om Hammarskjölds försvarsproposition 1914 utan att nämna att det mesta, trots all hatpropaganda mot Staaff, var taget från hans försvarskommissioner. Svegfors, liksom Lewin, ger en missvisande bild av ”Faluaffären” 1913. Båda söker dölja det remarkabla att Sven Hedin bad om löfte från Dalregementets officerskår att följa honom när han kallades för att med våld störta regeringen Staaff, i princip samma tanke som hos drottningen.

Svegfors anger att två stridsfrågor återstod rörande demokratin, nämligen kvinnlig rösträtt och parlamentarism. Därmed mörkar han medvetet den inkomstgraderade kommunala rösträtten, alltså grunden till första kammaren som högerns maktbas för att stoppa lagförslag, om rösträtt och annat.

Här finns plats för bara några av mina invändningar mot Svegfors text. Han menar att Hammarskjöld felbedömts av både samtid och eftervärld, delvis för att han var ”en statsminister som aldrig onödigtvis undvek något som kunde göra honom impopulär”. Men det människor vände sig emot var naturligtvis innehållet i den politik han förde.
Hjalmar Hammarskjöld var juridikprofessor i Uppsala och sedan landshövding där. Svegfors vet av egen erfarenhet att en landshövding med massor av extraknäck knappast hinner sköta jobbet. Så han korrigerar sonen Dag (generalsekreterare i FN) när denne i talet när han efterträdde sin far i Svenska akademin påstod att fadern skött landshövdingsysslan på ett bra sätt.

Historikern professor Wilhelm Carlgren utgav 1967 den väldokumenterade studien ”Ministären Hammarskjöld. Tillkomst – Söndring – Fall”. Den 2008 bortgångne Carlgren lärde jag känna i krigsvetenskapsakademien som en ödmjuk och noggrann forskare, politiskt närmast konservativ. Svegfors söker på några rader – utan egentliga argument – att döma ut Carlgrens arbete som orättvist och vilseledande. Han invänder mot Carlgrens kritik att Hammarskjöld inte sökte förankra sina förslag i riksdagen. Carlgren hade dock mängder av belägg för sin syn.

De flesta som läst om ”Hungerskjöld” känner naturligtvis till den långa och hårda konflikten mellan den tysksinnade statsministern och hans utrikesminister K A Wallenberg, som drev på för en handelsöverenskommelse med England, inte minst för att få in livsmedel i landet. Svegfors sätter mellanrubriken ”Den rätta bilden” på sin mycket vinklade syn på Hammarskjöld som statsminister. Den svenske ambassadören i London Herman Wrangel skrev att Hammarskjölds skrivsätt ”har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat”. Mödrarna med svältande barn begrep nog sammanhangen, men Svegfors avfärdar ambassadören, som vanligt utan argument.

De gånger jag tar upp handelsfrågor från första världskriget använder jag för det mesta juristen Johannes Hellners omfångsrika ”Minnen och dagböcker” (utgivna postumt 1960). Hellner var den tiden en av de tre handelsförhandlarna i London, och han deltog i informationen till riksdagsutskott (vilket kungen sökte stoppa). Han blev på hösten 1917 utrikesminister i Edéns regering och därmed ansvarig för att handelsfrågorna till slut kunde lösas. På sidan 329 skriver Hellner om Hammarskjölds spel inför allmänheten och riksdagen. ”Hammarskjöld vill göra klart för svenska folket att det har att välja mellan honom och ett handelsavtal med England.”

Men Svegfors struntar helt i Hellners bok, som inte finns med i Svegfors litteraturlista.
Hammarskjöld ansåg inte att svenska folket skulle ges rösträtt. I stället för att utgå från medborgarna byggde regeringen, enligt Svegfors, på ”samhällsintresset” eller ”statsintresset”. Med den tidens konservativa synsätt bör det väl tolkas som hovet, statsbyråkratin, biskopar och generaler med vederlikar. Så kanske har Svegfors som chef för Sveriges radio hamnat på rätt plats, för redan gamla Radiotjänst var ett slags statlig hovradio. Och nu senast avstängdes en av radions medarbetare för att hon medverkar i en bok som söker kartlägga kungliga fyllefester i kriminella miljöer. Chefen däremot får skriva hur dåliga böcker som helst.

Hans Lindblad
----
Min kommentar blir bara denna. En väldigt intressant text, som ger perspektiv även på och bakgrund till dagens politiska frågor. Om vikten av information, om statsintresse contra folkets inflytandet. Om kungafamiljen och dess syn på demokratin. Och servilitet inför hovet och makten. T ex.