Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 

De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 
 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.