Behövs låglönejobb - i så fall för vems skull?

Från vissa håll uppges att det behövs (fler) låglönejobb för att klara integrationen av flyktingarna. I något varierande utformning så framförs det av samtliga "allianspartier", och Svenskt Näringsliv (fd arbetsgivarföreningen) genom sin vd Carola Lemne hävdar att det behövs 300 000 enkla jobb med lägre lön.
Nu finns det, som sagt, olika infallsvinklar på detta. Vissa menar att det ö h t behövs fler låglönejobb, en del med, andra utan statlig subventionering. Att många arbetsgivare inte vill betala dagens löner för de jobb de vill ha utförda, det kan man förstå, de vill sänka företagens kostnader och öka vinsterna.
Men i debatten har också framförts krav på lägstalöner, men med motiveringar som om det skulle vara maxilöner. En annan variant är lägre ingångslöner, ofta då dessutom statligt subventionerade - för att företagen ska anse sig "ha råd" att nyanställa.

Nå, häromdagen var det en intressant artikel på SvD Debatt (18 mars)  av två ekonomer på KTH, som anser att behovet av låglönejobb överdrivs i debatten.
Jag citerar ur artikeln, som främst bemöter Svenskt Näringsliv.
"Sverige behöver 300 000 enkla jobb med lägre lön. Det slog Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, fast när hon debatterade flyktingfrågan i SVT:s Aktuellt (9/2) och som senare upprepats. ... Därmed finns en siffra på det policyförslag initierat av det Finanspolitiska rådet som fått betydande genomslag i den aktuella svenska debatten. Behovet av låglönejobb motiveras med flyktinginvandring från länder med relativt sett låg utbildningsnivå. Men hur ser verkligheten ut bakom kravet på en tillväxt av enkla jobb motsvarande en ökning av den svenska arbetsmarknaden med 6 procent? Problemen motsvarar bara en tiondel av de låglönejobb som Carola Lemne vill skapa.
Förra året beviljades nära 33 000 personer asyl i Sverige och befolkningsstatistiken visar att det ­totala antalet människor från de fem stora flyktinginvandringsländerna Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien i Sverige nu uppgår till drygt 300 000. Två tredjedelar av dem var mellan 20 och 64 år och med ett arbetskraftsdeltagande på 85 procent innebär det ett arbetsutbud på 190 000 personer. Hälften har minst gymnasieutbildning och är knappast i behov av fler låglönejobb.

Därmed återstår 95 000 personer med enbart förgymnasial utbildning. Varannan är dock redan syssel­satt som anställd eller egen företagare. Kvar finns mindre än 50 000 personer med enbart kort utbildning. Den till synes mest logiska lösningen för att få in dessa personer på arbetsmarknaden borde därför vara att se till att de slutar vara lågutbildade, åtminstone den majoritet som är under 40 år. Till slut handlar den riktigt stora utmaningen om att hjälpa 20 000 flyktinginvandrare in på arbetsmarknaden.

Visserligen innebär den nuvarande flyktingvågen att denna grupp ökar. Räknar vi med att hälften av de aktuella asylsökandena beviljas uppehållstillstånd, och samma andel av immigranter med potentiellt stora problem på arbetsmarknaden som hittills, bety­der det ett årligt tillflöde i storleksordningen högst 10 000 personer.

Det innebär att det är totalt 30 000 flyktingar från Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien som kan antas behöva specifika åtgärder eller enklare jobb för att integreras på svensk arbetsmarknad. Det är en milsvid skillnad från Carola Lemnes behov av 300 000 nya låglönejobb.

Det totala antalet personer födda utanför Europa som är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd uppgår i februari till 145 000. Många är flyktinginvandrare som saknar gymnasieutbildning. I likhet med arbetslösa svenskfödda som har kort utbildning är det svårt att konkurrera om jobben utan utbildningsinsatser. Ett annat uppmärksammat problem är de flyktinginvandrare som bor i kommuner med god tillgång på bostäder men få lediga jobb. Ett tredje hinder för integration på arbetsmarknaden är diskriminering mot utlandsfödda. 

Bristfällig utbildning, brist på bostäder i regioner där jobben finns och etnisk diskriminering är viktiga förklaringar till arbetslösheten bland flyktinginvandrare i Sverige. Det finns även en mindre grupp med företrädesvis äldre personer som har extra höga trösklar för att komma in på den svenska arbets­marknaden. Men de motsvarar bara en tiondel av de enkla jobben med låg lön som Carola Lemne vill skapa.

Den pågående debatten om integration av ny­anlända på arbetsmarknaden kännetecknas av en polarisering mellan förespråkare för utbildnings­insatser respektive anställningsformer med låga löner.

Den samlade bilden av forskningen är att det inte finns några enkla samband mellan löner och sysselsättning vare sig för hela arbetsmarknaden eller för olika grupper. I Sverige genomfördes nyligen ett omfattande politiskt experiment med sänkta arbets­givaravgifter för att ungdomar skulle ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men en utvärdering av reformen visade att den var mycket dyr och in­effektiv.Varför skulle resultatet bli annor­lunda om experimentet gjordes om med enbart flyktinginvandrare och enkla jobb?

det är olyckligt att den aktuella flyktingdebatten präglas av både felaktigheter, överdrifter och vanföreställningar. I Sverige finns en god och lättillgänglig statistik över frågor som rör arbetsmarknad och integration.

Vi ser en stor diskrepans mellan Carola Lemnes svartmålade bild av flyktingintegrationen på svensk arbets­marknad och hur det egentligen ser ut när man analyserar den offentliga statistiken.    Hans Lööf, Gustav Martinsson."

Nu kom en replik i SvD Debatt den 22 mars, från en annan ekonom (Mats Hammarstedt), som inte gillade att att behovet av låglönejobb kritiserades. Hans invändningar är, som jag ser det, inte speciellt tunga eller relevanta. Den utgår från att kritikerna ovan lyfter fram de idag största grupperna av asylsökande (Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia) och jämför med statistik som har tyngre grund i utrikesfödda från Afrika och Asien.  Häpp. 

Den enda synpunkt, som är intressant hos Hammarstedt är att andelen kvinnor som behöver sysselsättning är högre, och då hur man än räknar och värderar statistiken bakåt och i de aktuella grupperna asylsökande. Men att det skulle märkbart öka behovet av låglönejobb för flyktingar har jag svårt att se. 

Jag menar alltså att "omsorgen" från Svenskt Näringsliv om att det behövs fler låglönejobb, den är starkt överdriven och beror på näringslivets vilja att få billig arbetskraft. Inte på en vilja att faktiskt integrera flyktinginvandrarna på ett människovärdigt och effektivt sätt.
Svenskt Näringsliv är mera ute efter att få bidrag för att anställa nyanlända och att de ändå ska vara i behov av någon form av bidrag. 

Hindren för nyanlända har många andra orsaker som kan och måste tas på allvar. Dvs brist på utbildning, bostadsbrist där det finns jobb och orsaker som diskriminering etc. Icke att förglömma att nu regeringen (och oppositionen) inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, utan bara tillfälliga, det är en stort hinder för nyanlända att få jobb och därmed kunna integrera sig! 

Är anarki på arbetsmarknaden lösningen, apropå t ex flyktingarna och Karl Staaff

Efter att ha lyssnat med ett halvt öra på riksdagsdebatten idag och kollat lite på FB känner jag en stor trötthet. Hur historielösa många är, oavsett om de anser sig vara socialister, moderater eller "liberaler" - eller sverigedemokrater.  Historielösa, i denna tid där girighet och främlingsfientlighet så tycks dominera debatten, trots den medmänsklighet som finns samtidigt. Och att det borde vara läge att ingående ta del av hur Sverige skapades, t ex nu genom att läsa de nyutkomna böckerna om Karl Staaff, den liberal som ledde vårt land i rätt riktning i flera avseenden; demokrati, rösträtt, en fungerande fackföreningsrörelse, sociala reformer etc.

Som nu detta med hur flyktingar ska få jobb, och de förslag som florerar om att "tillåta" flyktingar att jobba från dag ett, att "vi" skapar en låglönemarknad (med el utan skattefinansiering) för flyktingar och unga, att facken inte ska kunna kräva avtalsenliga löner (för då blir det för dyrt - för dem), att arbetsgivarna ska ha friare händer att göra i stort sett som de vill. Plus att staten ska subventionera jobben.  Etc.  Och att det är bättre med låglönejobb än inga jobb alls - och att vi inte ska missunna "duktiga företagare/entreprenörer" att tjäna stora pengar. ( T ex då de som hyr ut bostäder till flyktingar till priser som  ligger några hundra procent över de faktiska och normala kostnaderna?)

Ja, visst finns det jobb som behöver utföras, men som kostar "för mycket" - för konsumenten eller staten. Men är det därför de arbetslösas sak att acceptera löner som ligger mycket lågt, som t ex inte täcker boendekostnaderna och existensminimum? Samtidigt som det finns många som "tjänar" mycket, mycket mer, 10-20 ggr normallönen, och ännu fler som faktiskt tjänar bra då de inte hamnat på låglönejobb, i långtidssjukdom. Och som med råge ständigt blir kompenserade för inflation. En inflation som till stor del nog beror på det faktum att alla sneglar på de som har högst inkomster plus att dessa krav driver upp kostnadsläget.  Men de med låglönearbeten, ofta dessutom osäkra och tidsbegränsade, som inte kan få upp sina löner, halkar efter.

Men de med fasta jobb och med redan hyfsade (eller mycket höga)  löner har fått, och trivs med, en massa s.k. "jobbskatteavdrag".  Nej, det känns inte rättvist. Tvärtom tror jag att det skulle vara lättare att klara sig även på låglönejobb (om det inte är för extrema) om inte höjdarnas och medelklassens lönekrav drev upp kostnadsläget.

De förslag jag sett, med att skapa en låglönemarknad, dvs underbetalda jobb (jfrt andra och jfrt konsument- och boendekostnader) som antingen med eller utan statliga (skattefinansiering) bidrag till arbetsgivarna, och mindre facklig inflytande över löne- och anställningsvillkor, de tror jag skulle kunna leda till än värre klyftor i samhället - och till ett kaos, närmast anarki, på arbetsmarknaden. Möjligen en del tjänster till lägre kostnad för konsumenten (i över- eller medelklassen), men samtidigt till större vinster för företagen (arbetsgivarna), och stora kostnader för staten (dvs högre skatter, som dock ej torde drabba de med höga inkomster lika mycket som de med lägre). Och detta kan förstås leda till oreda - och t.o.m. i förlängningen politiska strejker.

Så tänker jag på hur arbetarvännen och den store liberalen Karl Staaff, mannen som i hög grad bidrog till en jämvikt på svensk arbetsmarknad genom att tillförsäkra fackföreningsrörelsen likvärdiga villkor som arbetsgivarna. Balans, ordning och reda. Varigenom arbetarna/löntagarna tillförsäkrades föreningsrätt, bättre löner och slippa risken att bli avskedade om de strejkat - eller utan annan anledning heller.  Hyllad av Hjalmar Branting. Men senare "glömd" av socialdemokratin, som ville se fackföreningarna som socialistiska kamporganisationer.

Om detta kan man läsa och fördjupa sig i i boken "Karl Staaff" - Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator" (Ekerlids förlag),  i ett kapitel av Svante Nycander. Gör det!

 Nyttig läsning för nyliberaler som tror att "marknaden" är detsamma som företagarna och arbetsgivarna och att de anställda ska hållas kort, och för socialister som tror att facken mår bäst av att vara socialistiska kamporganisationer och inte så mycket inriktade på bra löner och arbetsvillkor, och som tror att liberaler som Staaff var arbetarnas fiender.