SVT (genom Anders Jansson) hittade inte fp ens i dess starkaste kommun ;)

Komikern Anders Jansson reser till varje riksdagspartis starkaste kommun för att försöka ta reda på vad deras politik innebär i praktiken. I veckans program besöker Anders Jansson Skinnskatteberg, i Västmanland, där Folkpartiet har 30 procent drygt av rösterna.

Jojo, Anders har det tufft, kan inget om politik, säger han, och ska med sin komikerbakgrund locka folk att kolla in hans program för att få mera kunskap om valet i höst.

Förra veckan kollades in den starkaste centerkommunen. Visade sig vara en liten, trygg, lite sömnig ort där centern "alltid" regerat, med samma kommunalråd i långa tider. En folklig man som var lite mera gammaldags center än dagen. Men visst kunde han dra några av de aktuella centerfrågorna. Det var dock tydligt att det är på honom som väljarna röstar, för att inget ska förändras i det som de är vana vid.

Veckans program skulle folkpartiet skärskådas. Och det blev än tydligare att det är svårt att få ihop humor och information på ett vettigt sätt. I vart fall om humoristen inte vet något om politik.

I detta fall visade det sig att "ingen" av väljarna i Skinnskatteberg visste det heller. En bruksort i rödaste Västmanland där plötsligt "fp" gjorde ett sensationellt bra val, jfrt med rikssnittet. Hela dryga 30 %.  Men det regerande s-kommunalrådet verkade inte skakad, trots knappt majoritet för sitt parti. Trots att fp lyckats ena oppositionen inför 2010 års val.

Anders hade dock svårt att hitta vad fp stod för. Han också. Han fick inte fram vad fp i Skinnskatteberg gjort sedan 2010 med sin nya styrka. Vare sig betr framstötar eller resultat.

Varför fick fp då denna framgång i senaste kommunalvalet då? Tja, det visade sig att plötsligt hade fp lyckats få en populär person att kandidera. En person som bl a var aktiv i dragkamp och fysisk träning - och som var helt opolitisk tjänsteman på topposition. Dock utan att i något sammanhang ha varit känd som folkpartist. Tydligen en tjänsteman som gjort ett bra jobb och en allmänt trevlig person. Namn  Carina Sandor.  

Vid en koll med "folk på stan" kände få till hennes namn, men däremot kände de till henne när de fick se hennes foto. Däremot var det ingen som kände till att hon var folkpartist.
Ridå, skulle jag säga.
Alltså, det var ett rent personval, det var hon som vann rösterna, inte folkpartiet.
Nu gillar jag personval, men det märkliga här var att denna gång valde folk en person utan att veta dennas åsikter, ideologiska hemvist. Och då känns det fel.
Dessutom kändes inte Carina Sandors redovisning av motiven för sin (plötsligt påkomna) partitillhörighet så övertygande heller. Det kan givetvis ha redigerats bort en del, men det kändes väldigt tunt och "darrigt". Hon kunde ordet socialliberal, men kunde inte visa vad det innebär.

Nå, så är det väl med fp i dag också. Det säger en sak, men har svårt att förklara vad det är. Fp´s profil är diffus. Och inte det den varit.

Så, visst är det då en bedrift att få så många väljare plötsligt för en politisk nykomling, vars åsikter är lika okända för väljarna som vad partiets profil är.

En sak gör mig dock nyfiken, och fick jag inget svar på i TV-programmet. En chefstjänsteman får givetvis ha vilka åsikter och vilken partitillhörighet han vill, privat. Men i vart fall i sossestyrda kommuner är det inte lätt att ha annan partibok än (s) - om man har någon alls.  Och kommunens topptjänsteman ska verkställa majoritetens politik.
Hur går det i Skinnskatteberg, med en kommunchef som samtidigt är ledare för det största oppositionspartiet?

SVT:s länk http://www.svt.se/anders-tar-parti/anders-satts-pa-stenharda-prov

Flugor i kylskåpet

Södra Norrlands kustland, måndag fm 21 juli 2014.
Nu har det gått för långt! Flugor i kylen (visserligen små blomflugor, men ändå... )
I ett kallt, fungerande kylskåp.
När flugor behöver bli svalkade har det definitivt gått för långt.
Det är 30 plusgrader ute, i skuggan ( i den mån sådan finns) , 38 plus i solen. Och 32 plus inne.
Tidigt på morgonen, just nu är det än värre.  Tropisk värme.

Hjärnan blir mjuk och degig. Kroppen blir slö, trött och lättirriterad.

Unga frun duschade kallt och sprudlar av energi, ska cykla till jobbet. Men jag orkar inget...

Denna märkliga sommar har de senaste veckorna varit FÖR varma. Jordgubbarna är 3-4 veckor försenade, och till råga på allt små, torra förkrympta. Inte lönt att söka efter dem.
Det kunde väl komma en regnskvätt var eller varannan natt i alla fall. Så att inte allt torkar bort, och så att luften känns aningen friskare.
Man orkar ju inte vattna hela tiden heller.

Till råga på allt så står rötmånaden precis för dörren. Vilken fest för flugorna.

Ska vi (i vanlig ordning?) hoppas på att fruntimmersveckan innebär regn?

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

Demokratibloggen3. Sänkt spärr då?

Apropå detta att ge fler chans att delta i demokratin. Ja, ett sätt är ju att det finns fler partier i riksdagen. Det bör ju rimligen innebära att det finns fler åsikter att välja på. Att allt inte blir så grått och jämntjockt som idag.

Därför bör 4%-spärren sänkas,  kanske tas bort helt. Jag ser ingen bra motivering för nuvarande spärr, inte ur demokratisk synpunkt. Visst, det kan finnas praktiska skäl, och till och från har det ansetts bra att inte vilka "dårar" som helst ska komma in. Sådana som kristdemokrater, nydemokrater, sverigedemokrater eller miljöpartister. Nu kom de in i alla fall. Tänka sig.  
Men varför ska andra hindras? Låt säga en 2%-spärr i stället, redan det innebär en massa röster. Och det viktiga är att olika åsikter ska finnas för oss att välja på.  Vi måste inte gilla alla, men nog vore det bra om det fanns någon. Så vi känner oss delaktiga i demokratin, deltagardemokrati.
Kanske skulle det också innebära att nuvarande partier skärpte till sig  och visade att de har någon politisk kompass. Om de har någon.

Nu invänder förstås "vän ar ordning" att med fler partier så blir det svårt att få ihop en koalition för att bilda regering. Det är - om jag minns rätt - huvudmotivet för nuvarande ordning, spec sossarna ville inte att det skulle bli för stor röstspridning. Men snälla nån, vem har sagt att det ska vara lätt att bilda regering?

Demokrati är svårt, och därmed ofta även regeringsbildningar. Det ligger liksom i sakens natur. Diktatur är ju mycket lättare. Men det tilltalar inte mig.

Tänk på det, Olle - och andra demokratiförnyare.

Demokratibloggen2. Yttrandefrihet, utan att hotas?

En av de faktorer som ligger bakom demokratins kris är de hot emot integritet och därigenom också emot yttrande- och åsiktsfrihet, som blivit allt tydligare under de senaste åren, säg dryga halvdussinet år.
En fara, som måste beaktas allvarligt, och göras något åt, det är hur offentlighetsprincipen kan användas, missbrukas, för att komma åt meningsmotståndare för att hota och skrämma dessa till tystnad. En metod som är vanlig bland extremiströrelser som inte hyllar demokratiska principer.

Se denna text häromdagen, länk. Rubrik: "Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack"
 
Som jag ser det är offentlighetsprincipen till för att myndigheterna och den av oss valda överheten inte ska kunna hemlighålla vad de gör, att vi ska kunna kolla vad de gör. Dvs ska vara ett demokratiskt instrument emot maktmissbruk.  Att den kan användas i motsatt riktning, för att trakassera medborgare som t ex genom upprop i en fråga uttryckt sin åsikt, det kan inte vara rätt. 

Man kan också se hur "debatten" mellan människor alltför lätt förgrovats och hur folk grovt förolämpas i vissa internetsammanhang. Det s.k. internethatet. Där åsiktsfriheten används inte för att diskutera åsikter utan för att förolämpa, trakassera och hota andras integritet. 

Integriteten skadas också, och därmed yttrande- och åsiktsfrihet genom det man kan kalla FRA-lagen och det kluster lagar som hänger ihop med det. Genom massövervakning, massregistreringar av allt vi gör på internet så upplever många att det inte bara är helt onödiga (och ineffektiva) åtgärder för att bekämpa det som sägs vara avsikten, utan också upplevs som just ett hot emot åsiktsfriheten. Med följd att fler och fler tvingas till självcensur av vad de skulle vilja skriva och debattera.
Även om de flesta (?) nog tror att vi lever i ett demokratiskt samhälle, med yttrande- och åsiktsfrihet, så ger FRA-lagarna, DLD etc överheten och dess myndigheter stora möjligheter att "komma åt" de som har andra åsikter än dagens makthavare. Och nya makthavare behöver inga nya instrument för att registrera (och förfölja) folk p g a deras åsikter.

Det är självklart att misstron emot politikerna ökar med sådan lagstiftning. 
___
Del 1 i denna serie "Demokratibloggen", finns på denna länk. 

Demokratibloggen 1. Demokrati i kris

Så har regeringen genom demokratiminister Birgitta Ohlsson igår (17 juli 2014) tillsatt en demokratiutredning. Det kanske kan bli en av de viktigaste beslut hon tagit under sin ministertid. Vi får se, behoven av att stärka det demokratiska inflytandet hos medborgarna är stort. Samtidigt är det svårt att göra enkla åtgärder som ger resultat, och kanske minst lika svårt att få gehör hos riksdag och regering för nödvändiga åtgärder.

Att utredaren Olle Wästberg ändå gör sitt bästa för att fördomsfritt se på frågan, det förutsätter jag. Samtidigt är det osäkert hur långt han får gå, så t ex lär författningsfrågor inte ingå i uppdraget.
Ett sätt att stärka det folkliga inflytandet vore givetvis att statschefen inte ska få sitt uppdrag genom arv. Dvs att monarkin avskaffas och republik införes. Nu kan man ju diskutera hur stor praktisk betydelse det skulle ha, men givetvis har det stort symbolvärde om statschefen tillsätt genom arv eller genom val. Man kan också diskutera hur en vald statschef ska utses, dennes uppgifter etc. Alltnog, jag anser att en sann demokrati inte kan vara monarki, men den saken ingår alltså inte i utredningen att bedöma.

Det som anges är att utredningen ska se på hur klyftorna i samhället påverkar deltagandet. Vad som kan göras för att  att stärka delaktigheten och inflytandet mellan valen, särskilt för väljargrupper som uppvisar svagare politiskt engagemang. Därvid pekas speciellt ut unga, utlandsfödda, lågutbildade och kvinnor. Olle Wästberg skriver utförligt om sin syn på uppdraget i DN, se länk. Han visar där också exempel på hur en del frågor kan bli 1cke-frågor om de mest eller endast berör grupper som inte röstar. 

I sitt månadsbrev skriver han också "En selektiv maktlöshet leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen. Med anledning av samma riksdagsbeslut som ligger till grund för mitt uppdrag tillsattes Mona Sahlin i förra veckan som samordnare mot våldsbejakande extremism."

Olle Wästbergs DN-artikel ger en rätt god bild både av dagsläget betr bristerna i demokratiskt deltagande och orsakerna till det. Jag menar att de visar en demokrati i kris.
Vi har formellt demokrati, men alltfler upplever att de inte kan påverka samhället, de deltar inte i valen, de misstror politikerna, de misstror partierna, de känner sig övervakade av överheten, den överhet som skall lyssna på väljarnas vilja, inte avlyssna. Partierna krymper, trots enorma partistöd. Och partistöden gör att partierna egentligen inte behöver några medlemmar, de blir enklare att styra utan diskuterande och störande medlemmar.  De medlemmar som finns kvar är äldre och en liten, liten grupp som vill göra politisk karriär. Och umgängesformerna känns som förlegade. Att sitta med i bästa fall ett dussin andra kaffedrickare och diskutera politik känns inte meningsfullt.

Partierna är inte några folkrörelser och de gamla folkrörelserna har samma problem, färre medlemmar och fler heltidsanställda funktionärer som avlönas genom statsbidrag.
Allt färre läser dagstidningar, de är för dyra och i st kollar man in nyheter på internet. Vilket innebär att de som är intresserade kan gå mycket djupare in i viktiga frågor, och delta i debatter själva, men att samtidigt många helt missar vad som sker i samhället både betr nyheter och debatter. Möjligen hittar man de som tycker likadant, vilket inte precis stimulerar tänkandet och analyserandet.

Många anser att politikerna bestämmer för mycket, att de är för många (speciellt i riksdagen) med för bra betalt för att trycka på knappar, samtidigt som de inte ser att antalet förtroendevalda (med oftast ingen egentlig ersättning alls) minskat drastiskt. Förr kände praktiskt taget alla åtminstone en suppleant i en taxeringsnämnd, kanske t o m själv suttit i någon nämnd. Idag ser man möjligen ett kommunalråd eller en minister uttala sig i tidningen, valår, om man nu har en tidning. Eller är extremt politiskt intresserad.

All denna misstro emot politiker och partier, vad beror den på? Avståndet mellan "åskådarna" och "eliten" ?
Kanske. Kanske för att politiken bestämmer för mycket - och att politikerna bestämmer "fel"? Att man inte känner igen partiernas ideologi idag, alla verkar ju i praktiken tycka detsamma även om de under valrörelserna anstränger sig för att hitta profiler.

Nå, utredningen ska se över de verktyg för inflytande som finns på lokal nivå, däribland medborgardialog, medborgarförslag och folkinitiativ. Det låter ju bra. Tidigare försök med närdemokrati med t ex kommundelsråd, som främst fp drev fram,  möttes av skepsis av det då socialdemokratiska styret och självdog oftast därför.
Självfallet måste det finnas en dialog mellan väljarna och de valda.  Varför dog den? 
Är det månne partierna fel? Att de är toppstyrda och med för få medlemmar? 
Att personvalet idag är så svagt att det närmast är ett dåligt skämt? 
Att det är för svårt och byråkratiskt med hur medborgarförslag och folkinitiativ idag behandlas? 
Att det är svårt att få in de forum för politisk debatt som finns (t ex bloggar och sociala medier) med partiernas sätt att arbeta? 

Ja, frågorna är oräkneliga. Några enkla patentlösningar finns inte. Men diskuteras det inte igenom ordentligt och fördomsfritt och utmynnar i ett flertal konkreta åtgärder, då lär demokratins kris fortsätta - och förvärras.

---
Detta får räcka för denna gång. Om jag förmärker någon debatt  (eller märker att det är för tyst) så avser jag att återkomma, på bloggen el andra sätt. Kommentera gärna här på bloggen!

Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack

Svenskarna Parti i Sjöbo gillar inte att andra ogillar deras åsikter och metoder.
 "När Svenskarnas parti planerade en affischkampanj i Sjöbo skrev 250 av kommunens 6 700 invånare under en protestlista som de överlämnade till kommunen."   Detta enligt AB, se länk.
En protest som hedrar Sjöboborna, som har dåliga erfarenheter av extrema partiers framfart i kommunen inte för långt tillbaka i tiden. 

Med reservation för att det är Åsa Linderborg, en person jag ofta kraftig kan ifrågasätta, som skrivit artikeln så måste jag starkt reagera över hur uppenbarligen SKL anser att offentlighetsprincipen ska kunna användas tillsammans med tryckfrihetsförordningen av ett politiskt parti, ytterst extremistiskt i detta fall dessutom, för att åsiktsregistrera meningsmotståndare!

SvP gillade inte att folk protesterade till kommunen över SvP:s affischkampanj.  Begärde därför hos kommunen ut namnlistan över protestanterna för att kunna publicera den i sin nättidning "Realisten" (vars namn nog i st borde vara Rasisten). Eftersom många medlemmar inom SvP har just hot och våld som metod, så begärde några undertecknare att Sjöbo kommun skulle sekretessbelägga namnlistan för att förhindra att de utsattes för hot. Så skedde också. Men SvP genom "Realistens" ansvarige utgivare begärde ut namnlistan och SKL (Sveriges kommuner och landsting) gav SvP rätt enl offentlighetsprincipen. 

Som jag ser det är det helt galet. Offentlighetsprincipen är viktig, när det gäller insynen i hur offentliga organ sköter sig. Men det finns ett begrepp som heter personlig integritet, visserligen väldigt oskyddat enl svensk lag, och något som heter åsiktsregistrering. 
Jag menar att integritetsskyddet för vanliga medborgare måste stärkas kraftigt. Och åsiktsregistrering strider emot alla demokratiska rättsbegrepp. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är begrepp som inte får kränkas genom att använda offentlighetsprincipen för att möjliggöra åsiktsregistrering och därmed göra det lättare för våldsbenägna partier och organisationer  att förfölja de som inte delar deras extrema åsikter. 

Folk får ha vilka åsikter som helst, faktiskt även vanligt folk som är emot extremism, och de ska ha rätt att framföra sina åsikter fritt och öppet så gott de kan. Men det ska inte underlättas av myndigheter att folks åsikter registreras genom att t ex lämna ut namnlistor i anslutning till åsikter. 
Att kandidera till val eller att skriva debattartiklar är en sak - att skriva under skrivelser med åsikter till ett kommunalt organ något helt annat - och måste vara fredat för förföljelse. 

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?

Stjärnfria OJ, m a a Lars Werner. Uppdatering okt 2014.

Anrika Orkester-Journalen har avskaffat stjärnorna. Igen. OJ är inte bara anrik utan även världens äldsta jazztidskrift - och Sveriges enda.
Som gammal jazzvän vill jag givetvis att OJ ska leva vidare, jag är ju till stor del uppväxt med den. OJ blev vid sidan av programmen i radion min guide till jazzvärlden. Recensionerna av konserter och av skivor var viktig informationsinhämtning och artiklarna om musiker fördjupade kunskaperna.

Nå, ärligt talat har OJ haft en tillvaro med både upp- och nedgångar innehållsmässigt.
Senaste numret, dvs nr 3 2014 är en illustration till det. Som vanligt under senare år hittar man egna små puffar där OJ säger sig ge 600 sidor om jazz per år. Varmed ska förstås 100 sid i vart och ett av de sex utgåvorna per år.
Då ska noteras att OJ under större delen av sin tillvaro utkom 11-12 ggr/år, om än med varierande sidantal.
Nå, de hundra utlovade sidorna är sen flera år oftast bara ca 80-88, varav cirka 12-15 är skivklubbens. Ändå försvarar redaktionen att olika saker inte finns med, med utrymmesbrist...

Alltnog. Jag gillar OJ, men det är ett slags hat-kärlek. Vill ha mera och bättre material - inte minst för det priset. Och jag saknar de gamla skribenterna. Sådana som Bertil Sundin, Lennart Stenbeck och Lars Werner. Tyvärr alla avlidna.
En artikel om Lars Werner, skriven av brodern Mats,  påminner om detta. Lasse Werner var nog lite för modern för min smak då, när jag först stötte på honom, men onekligen väckte han mitt intresse genom sina initierade och välskrivna artiklar och recensioner. OJ har haft olika betygssystem när det gäller skivrecensioner, men frågan är om inte det som Lars Werner införde var det bästa, det som vägledde läsaren bäst. De baskerförsedda Dizzy-figurerna, med deras olika minspel avspeglande recensentens reaktion för skivan. Stjärnor är tristare... men än tristare är att inte ha någon slags betyg alls. Betyg är svåra att sätta, men ger ändå någon slags vägledning om vad skribenten tycker.  Som det nu är har många skribenter svårt att beskriva både vad de hör och sina reaktioner. Ofta är de för välvilliga, och ibland kanske för försiktiga - både med bu och bä. Det blir så försiktigt och jämntjockt.

Stjärnskribenterna i nutida OJ är det glest mellan, men nog tycker jag att något slags (stjärn)betyg på skivorna vore befogat - och då helst i stil med Lasse Werners Dizzy-figurer.

Dock, en av de skribenter jag uppskattar i OJ på senare tid är Mats Gustafsson. Mycket modern saxofonist. På något sätt påminnande om Lars Werner i sina skriverier.  Tyvärr medverkar han dock inte i varje nummer. När han gör det så visar han genom sina djupdykningar i lite udda gamla vax att han kan sin historia. Och att han vågar skriva så man förstår om han gillar musiken, eller inte. Likt Lasse Werner.

Tillägg efter att ha sett nr 4 (2014).  Sidantalet sjunker ytterligare. Samtidigt som redaktören åter klagar över bristande utrymme för att ursäkta att så få reportage tagits in från sommarens festivaler.
Jag börjar undra om det är värt det höga priset att fortsätta att prenumerera. En gång kallades OJ för Orkeslös-Journalen. Och till och från har det känts så, men jag har hängt kvar. Nu känns det inte lika angeläget. Red menar att ekonomin är stabilare och att nya läsare kommer till.
Men då så, gå upp till utlovat format, engagera fler skribenter.  Gärna sådana som kan något om den musik de skriver om. Hänvisa inte läsarna av pappers-OJ att läsa på nätet.  Jag tror faktiskt att vi haft OJ för att kunna hålla den i handen - och faktiskt spara den. Inte vill vi bli hänvisade till internet för att få artiklar, reportage och recensioner. Visst kan en del publiceras snabbare på nätet, men vi vill ha det i papperstidningen också.  Och för mycket på nätet gör att folk struntar i att prenumerera....
Och ta tillbaka stjärnorna. Och låt recensenterna förklara varför de gett skivan det antal stjärnor de gett. Idag är recensionerna ofta rätt så torftiga och intetsägande.

Jag vill ha en OJ med både bredd och kvalitet, som väcker nyfikenhet och ger kunskap.  Till en rimlig kostnad.  Dagens OJ motsvarar inte alls dessa mina krav. Tyvärr.

Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...