Stjärnfria OJ, m a a Lars Werner. Uppdatering okt 2014.

Anrika Orkester-Journalen har avskaffat stjärnorna. Igen. OJ är inte bara anrik utan även världens äldsta jazztidskrift - och Sveriges enda.
Som gammal jazzvän vill jag givetvis att OJ ska leva vidare, jag är ju till stor del uppväxt med den. OJ blev vid sidan av programmen i radion min guide till jazzvärlden. Recensionerna av konserter och av skivor var viktig informationsinhämtning och artiklarna om musiker fördjupade kunskaperna.

Nå, ärligt talat har OJ haft en tillvaro med både upp- och nedgångar innehållsmässigt.
Senaste numret, dvs nr 3 2014 är en illustration till det. Som vanligt under senare år hittar man egna små puffar där OJ säger sig ge 600 sidor om jazz per år. Varmed ska förstås 100 sid i vart och ett av de sex utgåvorna per år.
Då ska noteras att OJ under större delen av sin tillvaro utkom 11-12 ggr/år, om än med varierande sidantal.
Nå, de hundra utlovade sidorna är sen flera år oftast bara ca 80-88, varav cirka 12-15 är skivklubbens. Ändå försvarar redaktionen att olika saker inte finns med, med utrymmesbrist...

Alltnog. Jag gillar OJ, men det är ett slags hat-kärlek. Vill ha mera och bättre material - inte minst för det priset. Och jag saknar de gamla skribenterna. Sådana som Bertil Sundin, Lennart Stenbeck och Lars Werner. Tyvärr alla avlidna.
En artikel om Lars Werner, skriven av brodern Mats,  påminner om detta. Lasse Werner var nog lite för modern för min smak då, när jag först stötte på honom, men onekligen väckte han mitt intresse genom sina initierade och välskrivna artiklar och recensioner. OJ har haft olika betygssystem när det gäller skivrecensioner, men frågan är om inte det som Lars Werner införde var det bästa, det som vägledde läsaren bäst. De baskerförsedda Dizzy-figurerna, med deras olika minspel avspeglande recensentens reaktion för skivan. Stjärnor är tristare... men än tristare är att inte ha någon slags betyg alls. Betyg är svåra att sätta, men ger ändå någon slags vägledning om vad skribenten tycker.  Som det nu är har många skribenter svårt att beskriva både vad de hör och sina reaktioner. Ofta är de för välvilliga, och ibland kanske för försiktiga - både med bu och bä. Det blir så försiktigt och jämntjockt.

Stjärnskribenterna i nutida OJ är det glest mellan, men nog tycker jag att något slags (stjärn)betyg på skivorna vore befogat - och då helst i stil med Lasse Werners Dizzy-figurer.

Dock, en av de skribenter jag uppskattar i OJ på senare tid är Mats Gustafsson. Mycket modern saxofonist. På något sätt påminnande om Lars Werner i sina skriverier.  Tyvärr medverkar han dock inte i varje nummer. När han gör det så visar han genom sina djupdykningar i lite udda gamla vax att han kan sin historia. Och att han vågar skriva så man förstår om han gillar musiken, eller inte. Likt Lasse Werner.

Tillägg efter att ha sett nr 4 (2014).  Sidantalet sjunker ytterligare. Samtidigt som redaktören åter klagar över bristande utrymme för att ursäkta att så få reportage tagits in från sommarens festivaler.
Jag börjar undra om det är värt det höga priset att fortsätta att prenumerera. En gång kallades OJ för Orkeslös-Journalen. Och till och från har det känts så, men jag har hängt kvar. Nu känns det inte lika angeläget. Red menar att ekonomin är stabilare och att nya läsare kommer till.
Men då så, gå upp till utlovat format, engagera fler skribenter.  Gärna sådana som kan något om den musik de skriver om. Hänvisa inte läsarna av pappers-OJ att läsa på nätet.  Jag tror faktiskt att vi haft OJ för att kunna hålla den i handen - och faktiskt spara den. Inte vill vi bli hänvisade till internet för att få artiklar, reportage och recensioner. Visst kan en del publiceras snabbare på nätet, men vi vill ha det i papperstidningen också.  Och för mycket på nätet gör att folk struntar i att prenumerera....
Och ta tillbaka stjärnorna. Och låt recensenterna förklara varför de gett skivan det antal stjärnor de gett. Idag är recensionerna ofta rätt så torftiga och intetsägande.

Jag vill ha en OJ med både bredd och kvalitet, som väcker nyfikenhet och ger kunskap.  Till en rimlig kostnad.  Dagens OJ motsvarar inte alls dessa mina krav. Tyvärr.