DÖ, budget och oppositions(?)politik

Så har det varit budgetdebatt. De fragment jag hörda var inte speciellt givande. Men debatt var det, och de s.k. allianspartierna, dvs de som ingick i den förra regeringen men som nu genom sina partiledningar lovat s+mp-regeringen att släppa igenom deras budget, spydde galla över den budget de lovat stödja. Ett stöd de ger eftersom de inte vill riskera att SD ska stödja förslag från alliansen. Och det är klart, inte vill man att SD ska kunna säga att det är de som fällt sosse-mp budgeten. Eller att s ska säga att alliansen stöder sig på SD.  I och för sig förstår jag det.
Samtidigt så förstår jag också att de skäller på  s-budgeten, så väldigt dålig i alla avseende som alliansen säger, det är den inte, men i mångt och mycket.

Men,  visst är det ändå märkligt. Alliansen är så mycket emot sossarna att de, i st f att göra upp med dem, lovar att inte rösta emot dem alls.

Vilken märklig kortslutning i tänkandet. Somt i budgeten är bra, somt är dåligt, beroende på vilken grundinställning som de olika f.d. regeringspartierna har. 
Det är ju tydligt att alliansen inte existerar i den form den hade under regerandet. Alla partier markerar mer och mer egna förslag, betonar vad som kunde motivera att de är egna partier. 

Jag säger alltså inte att SD skulle bestämma, få njuta av att bli vågmästare. Utan att man, dvs alliansen,  skulle ha gjort upp på rätt sätt med Sossarna. Sett till att man modererat de värsta dumheterna i s+mp(+v) budgeten. 
Men man verkar ha en beröringsskräck inför verkliga förhandlingar med s - i st lägger man sig platt. Tar hela den "förhatliga" budgeten i ograverat skick. 
Men pratar samtidigt strunt, dvs argumenterar emot den. . Åtminstone något/några av allianspartierna borde haft tillräckligt med hjärna och råg i ryggen, för att våga göra upp om en bättre budget. Och därmed faktiskt placerat SD i den marginal där de hör hemma. 

Decemberöverenskommelsen var en dumhet i sig, trots att den tillkom i rädsla för att ge SD makt och av rädsla för ett nyval. 
Men denna rädsla gav SD fina argument för att vara det enda oppositionspartiet.  Och det håller inte att kalla sig opposition och samtidigt släppa fram en budget som inte har majoritet i riksdagen.
Så ynkligt av allianspartierna att göra så. När de hade chansen att både stoppa SD och få inflytande över budgeten. Ynkligt, klumpigt, och kontraproduktivt. Skärpning! Visa vad ni vill (Om ni vill ngt annat än att gömma er för SD och säga nej till allt som luktar sosse). Visa att ni kan ta ansvar.

Som ni hittills agerat så lämnar ni öppet mål för SD - och lägger er platt för en sossepolitik som ni säger er vara emot. 

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Löfven verkar ha lärt läxan, har fler gjort det?

 Det verkar vara rena fanflykten hos m nu. Väljarna försvann, men även ledningen. Reinfeldt, Borg, Peter Norman, Carl Bildt.  M är i en smärtsam process, jag hoppas att de uppfattat väljarnas dom. Att de lär sig läxan.

Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder. 

Miljöpartiet bör förstå att de inte kan driva sina mest extrema krav,  de blev inte tredje största parti.  Gå in i en regering med inte bara s utan även med fp + c. 

Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull. 

Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller. 

 Om fp + c återgick till sin mera radikala liberala politik med en rejäl dos av social-LIBERALISM, det skulle kännas skönt. Möjligen krävs då att Björklund och kanske Löf avgår. Men så låt dem gå då. Fp behöver rannsaka sig, spec då partitoppen.  

http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/naringslivet-satter-press-pa-c-och-fp/

OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem.  Alla partier.  En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för...  i "lagom" mån. 

Att sälja sin röst. Politik i praktiken, del 2.

Se detta gärna som en uppföljning till föregående inlägg.

Politik är ett komplicerat spel. Egentligen borde det inte vara ett spel, om man ser det ur ett moraliskt och ideellt perspektiv. Men även om det finns många i grunden goda människor är människan inte alltid en ängel (för att syfta på Johan W och hans husgud I Kant).

Nya partier har oftast burits upp av engagerade människor, människor med idéer om att göra något gott. Idéburna partier skapades. Nu liksom tidigare. I vart fall i Sverige och i andra "gamla demokratier". Det senaste sagt därför att i nya demokratier har partier ofta i stället byggts som plattformar för enskilda personers maktsträvan. Ideologin har saknats eller varit helt underordnad maktsträvan.

Jag har många gånger, med beklagan, uttryckt som min mening att idag i Sverige är vi i en situation där partierna endast använder sina gamla ideologiska beteckningar som ett camoflage för ren maktpolitik.
Betyder det att vi nu är i det läge som finns i nyblivna, yrvakna demokratier, där röster går att köpa? Då menar jag inte bara genom att ge några kilo ris till väljaren, eller genom att lova bidrag riktade till vissa väljargrupper.

Detta är illa i sig. Men än värre (?) är om riksdagsledamöter, eller partier, är beredda att sälja sina röster för att uppnå egna mål.

En anledning till att jag ser med viss skepsis på piratpartiet är att (pp) inte bara saknar ett någorlunda täckande partiprogram utan att de inte deklarerat någon ideologisk grundsyn, som kunde tillämpas på fler frågor än de idag tagit ställning till. Och de har till och med sagt sig kunna "sälja" sina röster till de som köper (pp)s egna frågor. Att flera av (pp)s kandidater verkar vara rejäla och hyggliga personer förändrar inte detta grundproblem.

Oavsett hur man värderar frågornas vikt ger detta mig dåliga vibrationer.
Ty, även om kompromissande är något av den svenska traditionen, som även i hög utsträckning används i europaparlamentet, så anser jag att man dels inte kan kompromissa om allt, exempelvis grundläggande demokratiska rättigheter, dels så sker kompromissandet utifrån något slags idé, någon grundinställning.

Jag har väldigt stor sympati för (pp)s inställning betr integritetsfrågor och rättssäkerhet, men jag vill ju veta vad jag får (eller drabbas av) när partiet säljer sin röst för att uppnå detta.

Men, som alla förstår, de andra alternativen med sin allt råare maktprofil, och allt mindre av ideologisk grund gör inte heller valet lättare för mig.

Taktiskt och otaktiskt i FRA-frågan.

Från FRA-kramare reses alltmer kravet på "balans" i debatten och detta från varje enskild människa som debatteras. Jag uppfattar det så att FRA-kramarna främst finns inom riksdagen, regeringen och den närmsta kretsen kring dem, liksom bland politiserande byråkrater inom FRA och vissa politiserande militärer. Dvs folk som är eller agerar som politiker på hög nivå, och därmed är skyldiga att uppträda och agera tämligen balanserat. (Jfr m-ledamoten och militären Göran Petterssons föga balanserade "argumentering".)

Att ställa samma krav på varje medborgare är däremot synnerligen övermaga. Visserligen tror jag att debatt många gånger vinner på att föras i en lugn och saklig, analyserande ton, men det kan inte åläggas varje engagerad människa att vara så. Enskilda väljare måste få välja det sätt att uttrycka sig som han/hon kan. Och vrede och upprördhet är legitima känslor i fall där man känner sin personliga integritet hotad. Det måste de "balanserade" makthavarna förstå och acceptera.

Inte heller kan en riksdagsledamot avkräva en vanlig, engagerad väljare att kunna presentera fullständiga alternativ till förslag från makthavarna (som ju förfogar över stora utredningsresurser, hur nu de används... ) som den enskilde har invändningar emot.
Däremot bör enskildas sakkunskap i olika frågor tas tillvara. Denna sakkunskap förefaller dessutom, i vart fall i FRA-debatten, överträffa den "expertis" som makthavarna hittills använt sig av.

Men hur ska frågan om signalspaningslagen hanteras vidare? Hur ska vi få ett bättre integritetsskydd och hur ska vi motverka de skadeverkningar för demokratin, som makthavarnas behandling av denna fråga, skapat?

De värsta FRA-kramarna kan vi knappast rubba, de verkar inte emottagliga för sakargument, utan tvärtom lider de av en argumentnöd som närmast är pinsam och som visar att de målat in sig i ett hörn.
Många av FRA-kramarna och även en del andra ja-röstare, som i grunden är tveksamma, anser nog att det förekommer övertoner i debatten från nej-sägarna. Och visst gör det så. De vänder sig emot extrema, närmast anarkistiska uttalanden från folk som vänder sig emot all kontroll överallt. De tveksamma vill dock ofta ha en kompromiss.

Dessa tveksamma är vår målgrupp!

Vi måste därför vinnlägga oss i att söka upp de tveksamma och diskutera med dem. Vi måste visa att en kompromiss inte löser frågan om integriteten. Vi måste få de tveksamma att grubbla över om signalspaning/massavlyssning är den bästa vägen för att skydda Sverige. Att säga ja eller nej till signalspaning eller FRA-lagen är inte detsamma som att vara för eller emot underrättelseverksamhet eller försvar. Vi måste övertyga dem om de ytterligare oönskade konsekvenser som FRA-frågan fått och kan få för demokratin i Sverige.

Jag tror att vi måste använda både ironi och saklighet. Ironi är svårt (alla förstår det inte), men rätt använd mycket effektiv. Men framför allt måste vi "balanserade", men definitiva motståndare till FRA-lagen vara sakliga och analytiska, samtidigt som vi visar en ödmjuk inställning till de tveksamma, utan att därför kompromissa bort vare sig integritetskravet i sig eller demokratiska värden i övrigt.

Är en kompromiss önskvärd i FRA-frågan?

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.

Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.