Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD

Näringslivet, i gestalt av dess organisationer och företrädare, anser sig missförstådda och motarbetade av politiker.
En gång i tiden var faktiskt många näringslivsrepresentanter betydligt bredare i sin omvärldsbild än idag. De engagerade sig i samhällsfrågor, var till och med politiskt verksamma utifrån ideologi. Nå, inom Wallenbergsfären var det förstås inte så vanligt, där såg man mera snävt på sina egna intressen.
Idag upplever vi att VD:ar (och även en del storägare) allt oftare har denna snäva syn, bolag ska gynnas, ge (stora) vinster. Och framför allt ge höga löner till toppcheferna, men det senaste säger de inte högt. Däremot försvarar de sina skyhöga löner med att de är marknadsmässiga, vilket de inte är, och att de skapar sysselsättning. Men ser man på hur de uppdrag VD:ar får och ersätts för så är det att de sparkar anställda.

Nå, i detta sitt missnöje med politiker så vänder sig nu näringslivet till SD. I dagarna har det avslöjats täta kontakter mellan näringslivslobbyister och SD, inte minst genom lobbyisterna i KREAB och dess "allmänborgerliga" (dvs "moderate" och i någon mening "nyliberale") Sverigechef Martin Uvell.

Jag refererar och citerar från Di.

Det avslöjandes i går att Svenskt Näringsliv och flera tunga arbetsgivarorganisationer har byggt upp allt tätare kontakter med SD, vilket  har väckt starka reaktioner.

Men förbindelserna mellan näringslivet och Sverige­demokraterna går längre än så. Flera av landets tyngsta pr- och kommunikationsbyråer har nu på näringslivets uppdrag börjat arbeta direkt mot partiet.

Di:s granskning visar att Kreab var bland de första att uppvakta SD, och att byrån har haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen mot partiet. Från SD:s sida spelar den ekonomiskpolitiska tales­personen Oscar Sjöstedt en nyckelroll

Men mest betydelsefull i sammanhanget är Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund, riksdagsledamot och en av partiets frontfigurer. ”Det är många kommunikationsbyråer och lobbygrupper av modell större som visar sitt intresse. Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt. Det har nog både att göra med val­resultatet och att det har sjunkit in att vi är här för att stanna”, säger Linus Bylund.

Kreab är en av landets största och mest inflytelserika kommunikationsbyråer. Grundare och storägare är Peje Emilsson – en tungviktare inom såväl näringslivet som politiken med ett förflutet i Moderaterna.

Peje Emilsson är också grundare av och majoritets-ägare i Kunskapsskolan, en av landets största friskole­koncerner.

Sverigechef på Kreab  är Markus Uvell. Han har tidigare varit vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och även skrivit en bok om Sverigedemokraterna. Det är framför allt han som byggt upp och sköter de nära kontakterna med SD.

”Jag tror att det är jätte­viktigt att förstå hur olika aktörer uppfattar samhällsutvecklingen. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna som har ett potentiellt jättestort inflytande i svensk politik”, säger Markus Uvell.

Alltså, så snävt ser Uvell/Kreab/Svenskt näringsliv m fl på SD. De tror att de kan få inflytande över SD.

Detta bekymrar mig. Och borde kännas skamligt för både näringslivet - och SD - och för de lobbyister med "allmänborgerlig" eller opolitisk inställning som aktivt jobbar för samarbete med SD och därmed för ett större inflytande för SD.
Och för SD att bidra till att sätta högerstämpel på SD, SD anser sig ju inte vara ett högerparti och lägger ju förslag om återgång till det "folkhem" som socialdemokraterna ansett sig ha monopol på. SD har ju ett helt annan variabel betr politiken än "höger-vänster".   (Vilket  kräver en längre utläggning, men som jag hoppas de som läser dessa rader förstår ändå.) 
Alltså, det är viktigt att veta vad som sker i kulisserna. Att Kreab genom Martin Uvell lobbar för att invandrarfientliga SD ska föra en "näringslivsvänlig" politik. Jag vill också betona att Uvell anser sig som "borgerlig", för honom är det en ideolog. Vilket ju visar att han inte ser vad ideologi är.

Mera från Di-artikeln. 

Vilken roll Kreab och andra kommunikationsbyråer har spelat när det gäller SD:s politikutveckling är svårt att belägga. Men ett kvitto på ett framgångsrikt lobbyarbete är att SD har svängt i näringslivsvänlig riktning i flera ­viktiga frågor. När det gäller välfärds­vinsterna – en fråga som Kreab enligt Di:s källor har lagt stor vikt vid internt – handlar det om en dramatisk omsvängning från SD:s sida. SD gick till val på att förbjuda vinster för friskolor. Men när frågan behandlades i finansutskottet i våras anslöt sig SD till alliansens krav på en ny utredning om välfärdsvinsterna, där premissen är att vinster ska tillåtas.

”Det finns en ryggmärgsreflex när det gäller vinst i välfärden, att man tycker det är dumt och att det borde förbjudas. Men om man sätter sig in i sakfrågan inser man att det är ganska korkat att vara direkt emot all vinst i all välfärdsverksamhet”, säger Linus Bylund. 

Både han och Oscar ­Sjöstedt lyfter fram kontakterna med Markus Uvell som mycket betydelsefulla. Linus Bylund beskriver Kreab­chefen närmast som en vän och de har setts över både ­luncher och druckit öl tillsammans för att diskutera olika sakfrågor.

”Vi umgås även halvt ­privat. Det är inget konstigt och vi behöver saker som de har. Det är företrädesvis ­faktaunderlag. Men det är ­väldigt lite som handlar om direkt lobbyism”, säger Linus Bylund. 

Förstår de (lobbyisterna och Svenskt Näringsliv)  inte att näringslivsfrågor är totalt oviktiga för SD, allt för SD är underordnad den invandrarfientliga (och därmed även flyktingfientliga) politiken? Andra frågor används bara taktiskt för att stödja SD:s "kulturrasistiska" och exkluderande invandringspolitik.  Alltså, att skrämma pensionärer och andra med nedskärningar av välfärden, eller att föra fram sådant som Svenskt näringsliv gillar, det gör SD så länge det kan användas för att stödja huvudmålet, en rasistisk och exkluderande och invandrarfientlig politik. Att kunna skylla allt på invandringen. (Jag så nyss också att småföretagare gått på det, att invandrarna bär skuld till att det kan vara kämpigt för dem.)

Jag vet att det finns enstaka människor i näringslivet som är helt emot SD:s invandringsfientliga politik, och till och med vill uppmuntra invandring -för att det också skulle gynna tillväxten i Sverige. Men det inser uppenbarligen inte Svenskt Näringsliv och Kreab, som tror att de kan få inflytande över SD betr "näringslivspolitiken".  

Men det de gör är att hjälpa fram SD så det kan genomföra sin vidriga flykting-  och invandringspolitik.  Som de facto är skadlig för näringslivet också. Liksom för hela samhället. 

---
Ser nu också, någon timme efter att ovanstående skrevs, att olika företrädare för näringslivet får kalla fötter. Av olika anledningar.
En del visar där en förfärande naivitet, tror liksom Kreab, att de kan styra SD, men blir skraja om samarbetet avslöjas. Men undertexten i en del uttalanden (eller icks-uttalanden) är att de struntar i SD:s huvudfråga, eller möjligen stöder SD:s flyktingfientlighet.  Sen är det en fråga om naiviteten är omedveten eller inte. 
Nu skriver DN också om spelet bakom kulisserna som nu avslöjats, tydligen till SD:s stora glädje. 

(Också igår måndag kom flera avslöjanden i Di i frågan, bl a att Svenskt näringsliv bekräftar kontakterna. Och att LO rasar emot SNs  SDkontakter.) 

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Var gror invandrarfientligheten - och vems fel är det? (Komplettering.)

En av dagens stora debatter på bl a Facebook verkar vara om vilka som är "rasisterna", vilka som rekryteras till Svenskarnas Parti (SvP) och Sverigedemokraterna (SD).

Avstampen förefaller vara en debattör som menar att invandrarfientligheten gror och trivs i "marginaliserade" grupper, arbetslösa, lågavlönade och lågutbildade.  Vilket i sig kan ligga en del i, men ändå är ett för "grunt" argument som inte tar hänsyn till varför det blir så. Varvid andra snabbt påpekar att det verkligen finns samma grumliga och invandrarfientliga åsikter även i de s.k. fina salongerna. Vilket också kan vara riktigt, men är en lika ofullständig analys inte minst betr varför det är så.

I en tråd på den (slutna) diskussionsgruppen "socialliberalerna" på FB har också först en delvis besläktad debatt mot bakgrund av Jan Tullbergs bok "Låsningen" där han plockat ihop en del data om invandringspolitiken, för att ge stöd åt de invandringsfientliga strömningarna. Jag menar att ett så godtyckligt urval av "fakta" ger en felaktig bild, just p g a att där saknas en mängd fakta och variabler som behövs för att ge just en riktig vetenskaplig belysning av invandringens kostnader och intäkter och jämfört med vilka dessa är jämfört med de som kan kallas "svenskar" (hur än de två begreppen definieras).

Vi måste dock inse och inse att det idag finns ett starkt inslag av invandringsfientlighet i den svenska opinionen. Visserligen av olika styrka hos olika individer, men ändå...  Jag har tidigare påpekat att den i vart fall tidigare i hög grad berott på rädsla, en motvilja emot det nya, det okända. Och att när man själv upplever en osäker livssituation, så är det lätt att skylla ifrån sig på det nya okända. Har man inget jobb eller är sjuk och därmed har en risig ekonomi, och någon då påstår att invandrarna antingen tar jobben eller kostar en massa bidrag som sänker t ex sjukkassan (ofta påstås invandrarna både ta jobben och få bidrag), då är det lätt att bli bitter och känna sig utanför.
Utan att därför egentligen vara invandrarfientlig. Men man vill förstås inte inse att de invandrare som kommer idag inte är invandrare som kommer hit frivilligt, nej de är flyktingar som kommer från krig och förföljelse. Blundar man för det kan man lättare säga sig vilja kasta ut invandrarna.

Det Tullberg framför, och menar är hans egna "vetenskapliga" slutsatser (och en rena åsikter) är ju också sådant som SD, ND och SvP redan fört fram i debatten. Inte minst då teorierna om kultuerella orsaken bakom invandrares brottslighet.

Nå,  hur kan då dessa främlingsfientliga åsikter få fäste hos rätt många människor idag i Sverige. Ja, en orsak är givetvis att det finns personer som fabricerar åsikter och teorier som nämnts ovan. Om kostnader som  blundar för helheten, om kulturella skillnader i synen på brott. Visst finns kulturella skillnader i flera avseenden, men knappast som "förklarar" synen på brottslighet.

Vi ska också vara klara på att fakta i sig kan visa det ena eller andra. Och kan vara riktiga. MEN, för att man ska några vidare slutsatser av dem måste de sättas in i sina sammanhang. Och vi ska vara försiktiga att skylla på statistiska samband alltför lätt.

Jag vill dock lyfta fram en orsak som jag tror är viktig. Det är hur politiken ser ut i dagen samhälle.
Under större delen av 1900-talet hade vi som grund för demokratin politiska partier som stod för något slag av idéer för hur de ville omforma samhället, eller bevara det gamla samhället. Förtroendevalda med liknande åsikter slöt sig samman.  De konservativa hade sitt högerparti, som sedermera ändrade namn till moderaterna. Det fanns reformvänliga demokratiska socialister, sossarna. Och de Moskvatrogna, revolutionära kommunisterna som predikade "arbetarklassens diktatur". Vi hade de radikala liberalerna som stod för demokrati och folkstyre, frihet och socialt ansvar, och som successivt blev klart socialliberala. Och så intressepartiet för bönder, som inte var speciellt ideologiskt, men mot senare delen av 1900-talet i viss mån anammade vissa socialliberala och "gröna idéer.
Mot slutet av 1900-talet hade Sverige upplevt att sossarna gick att rubba, och vi fick några icke-socialistiska regeringar. Äntligen. Men så började moderaterna anamma en del nyliberala, dvs neoconservativa idéer, centern blev allt mindre ett bondeparti, sossarna suddade ut en del av sin planekonomi-socialistiska profil och gled mot mitten. Och folkpartiet gled åt höger och tappade stora delar av sin socialliberala ideologi. Och vänsterpartiet kommunisterna tog bort kommunister från sitt namn och i vart fall fläckvis från sitt program också.  Och ett miljöparti kom in i riksdagen och förvirrade det hela genom att i vart fall säga sig vara varken sociallister eller icke-socialister, varken vänster eller höger. Om än de samarbetade mest med sossarna.

Resultatet är att partierna alltmer tonade ner sina ideologier. De söker inte längre vinna väljarna för sina idéer, sina värdegrunder, ideologier, utan de lägger förslag, oftast i plånboksfrågor, som de tror väljarna vill ha. De försöker inte övertyga, utan blir alltmera lika i sin strävan efter en makt, som de inte förmår visa vad den ska användas till.
Och de i toppen blir alltmer benägna att avlyssna folket, kontrollera det. Allt mindre för att diskutera och övertyga. Den politiska klassen har fjärmat sig från de vanliga väljarna. Medelklassväljaren har blivit målet för propaganda och populistisk röstvärvande.

En tid levde väljarna kvar i föreställningen att partierna hade (kvar) ideologierna. Men numera inser alltfler att de inte kan lite på partierna. De har inga kompasser.  Det är bara makten de vill ha, och eventuella mål att använda den är mycket diffusa och svårtolkade, och ytterst föränderliga.  I och för sig vill nog många väljare att politikerna ska kunna samarbeta - även över de s.k. blockgränserna (som blir att ideologiska) - men de vill veta vad partierna har för ideal och grundsyn när de går till förhandlingar.

Väljarna har därför tappat förtroendet för partierna. När det samtidigt blir svåra tider ekonomiskt och visar sig att alla partier i stort sett alla har samma recept, som inte funkar så bra, så ökar misstro och politikerförakt. Allt fler blir arbetslösa, långtidssjuka får inte bli sjukskrivna med sjukpenning, pensionerna urholkas, medan de i medelklassen med fasta jobb, och som inte är sjuka, de får skattesänkningar. Och de riktigt rika slipper förmögenhetsskatt och faktiskt fastighetsskatt. Men småfolket och småspararna de får indirekta "förmögenhetsskatter", med annat namn, på fondsparande (där bankerna skor sig med höga avgifter) och för vanliga småhus finns en fastighetsavgift som känns kännbar i normala lägen. Men inte ens är ett myggbett för de rikas fina villor.
Och så ser man hur invandrarna "väller" över Sverige. Och möts av påståenden från extrempartier som säger att invandrarna kostar så mycket. Vilket dock politikerna visar att så är inte fallet.

Men folk tror inte på politikerna, de lever ju i en annan värld. Och misstron blir allt djupare. Såväl bland de som marginaliserats, som hos de i de fina salongerna som inte heller tror på de politiker som i hög grad först och främst siktar in sig på att hålla sig väl med en svårdefinierad medelklass. Som också misstror politikerna, eftersom även medelklassen har andra värderingar än en välfylld plånbok, som kanske t o m anser att det måste finnas ett socialt ansvar, men inte ser det hos politikerklassen. Och så känns hoten mot den personliga integriteten allt värre.

I detta ser jag också viktiga anledningar till främlingsfientligheten. Politikerklassens avstånd till folket. Partiernas oförmåga att formulera och ha klara ideologier. Och oförmåga att kommunicera och diskutera och övertyga om partiernas ideal.  Samhället spricker, klyftorna ökar, politiken lever för sig, utanförskapet ökar. Och SD m fl extrema partier har en fin grogrund. Hakkors ritas här och där. Tiotusentals läsare lockas av extremnationalistiska webb-sidor. Där de finner det de vill tro är "sanningen".
---
Jag har här valt ett perspektiv omfattande drygt etthundra år. Inte sedan urminnes tider.
Jag menar att pga ökade kunskaper, utbildning och att vi reser och är mer nyfikna på vår omvärld i hög grad borde göra oss mindre rädda för andra människor, mer toleranta. Och till det bör även en väl fungerande demokrati verka. Ett problem är att demokratin inte längre fungera så väl, som ovan beskrivits.
Självfallet är inte detta demokratins gradvisa förfall den enda orsaken till dagens problem med främlingsfientlighet, men väl så viktigt vill jag mena.
Och att vissa krafter, som nynazism i olika former, utnyttjar denna rädsla och främlingskapet mellan politiker och väljare, det gör inte saken bättre.