Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

Varför fokuserar media och politiker på "fusk" och hårda tag emot "brottslingar"?

Mitt korta inlägg nyligen om att det faktiska bidragsfusket bara är försumliga 0,4% av utbetalningarna föranledde ett par kommentarer, som jag i min tur vill kommentera som följer.

De två som kommenterat inlägget (hittills) antyder med olika kraft och klarhet att känslan av, upplevelsen av hur det är, det är viktigare för oss än de faktiska förhållandena, när vi tänker på och tycker till om saker som bidragsfusk och brottslighet.

Det faktiska förhållandet är t ex att reellt, medvetet fusk med sjukpeng är försumbart och betydligt mindre än svinn pga dåliga regler och bristfällig handläggning. Likaså, att våld mot t ex äldre är av mycket ringa omfattning. Våld begås huvudsakligen av unga mot unga (främst yngre män) och mellan kriminella.

Det finns även studier som visar att brottsfrekvens inte hänger ihop med antalet poliser. Fler poliser ger inte per automatik färre brott. I hög grad beror det i stället på hur polisen organiserar sig, vad den gör, och allmänhetens inställning till polis och brott. (Jag läste för x antal år sedan -troligen i Liberal Debatt - om jämförelser mellan någon storstad i USA och en svensk storstad.)

Ändå "tror" vi, bibringas vi uppfattningen att bidragsfusk är något omfattande.
Varför? Är det ett politiskt syfte att sprida den uppfattningen? Och i så fall, vad är hönan och vad är ägget? Följer media upp en politisk uppfattning, eller hakar populistiska politiker på den uppfattning som media skapat?

Och vi bibringas tron att fler poliser och hårdare straff minskar brottsligheten.
Varför? Är det för att polisen vill ha större anslag? För att polisen inte vill effektivisera sitt arbete? Är det ett politiskt syfte att spärra in fler personer under längre tid? Var finns beviset på att långa fängelsestraff minskar brottslighet och gör brottslingar hederliga?
Är det media eller politiker som går före i opinionsbildningen? Orsaken till detta?

Är det inte förebyggande åtgärder och rehabilitering av brottslingar som är viktigare? Kanske det till och med skulle bli lägre brottslighet om fler hade arbete? Om inte konsumismen var det som predikades hela tiden i media? Kanske till och med en eller annan lag är onödig och mest ger polisen siffermaterial för sin statistik? Kanske även en del poliser skulle patrullera till fots i städerna på kvällstid i st för att sitta vid skrivborden? Skulle inte det både förebygga brott och öka trygghetskänslan?

Om media och det politiska etablissemanget i st för att blåsa under otrygghetskänslorna skulle dels tala om fakta med mera kraft - och dels vidta andra åtgärder av mera förebyggande art. Skulle då inte folks trygghetsupplevelse öka? Och göra det på saklig grund.

Inget bidragsfusk

Hittar en text som visar att fusket med sjukskrivningar är minst sagt försumbart.
0,o4% av utbetalningarna.
Givetvis är fusk fel. Men nån måtta ska det ändå vara när man bekämpar det. Bekämpa mygg med kanoner.
Och hela 60% jobbar fastän de är sjuka.
Jag har skrivit om detta tidigare, men nu finns uppenbarligen nya fakta och undersökningar som stöder detta.

Ni kan själva läsa mera här.

Partistöd och demokrati

Snuddade just vid spelreglerna för hur mandat i riksdagen fördelas. Om och när de ska/kan förändras.

SvD har nu begått den journalistiska "bragden" att ha räknat ut hur mycket statligt partistöd nu sverigedemokraterna kommer att få, och kommit till summan 110 milj kr på fyra år. Plus det de kan få i kommuner och landsting där de erövrat mandat.
Tidigare har de fått knappt 1 milj/år. Det blir en rejäl ökning det!

Jag tycker inte att det är märkvärdigare att SD får partistöd än andra. De har valts in, vad vi än tycker om dem.
Olika former av bidrag till partierna har funnits länge. Detta för att ge partierna bättre arbetsmöjligheter och med en förhoppning att de inte ska bli beroende av bidrag som är förknippade med några villkor. Från enskilda eller från organisationer. Konsekvensen är att partierna är ytterst bidragsberoende...

MEN detta visar ju också hur våldsamt partistöden stigit! Det gäller för alla partier som kvalificerat sig. Dessa partistöd gör ju partierna helt oberoende av sina medlemmar. De, dvs partiledningar och deras kanslier, kan leva ett eget liv, skilt från vanliga människors vardag och påverkan.
DET är ett problem.

Dessa bidrag till etablerade partier utgör samtidigt ett demokratiskt problem, eftersom skillnaden mellan riksdagspartier och nya partiers ekonomi är så skriande stor. Nya idéer har därför svårt att vinna gehör då de inte förmår köpa in sig i mediabruset som de gamla. Man kan ju även fundera över om hur mycket idéer som de gamla partierna har. Utöver att behålla makten.

16,4 miljarder fel för Fk, hörde jag rätt?

Visst är det en oerhörd summa. Hörde i radion att Försäkringskassan hade fel med 16,4 miljarder kr i fjolårets utbetalningar. Om man ställer det i relation till den totala summa som Fk hanterar så blir det lite mera blygsamt. Men ändå...

Nu kommer som ett brev på posten, gissar jag, insinuationerna om bidragsfusk.
Men stopp och belägg. Nu minns jag inte exakt, men tycker mig minnas att Fk själv slog upp det stort för någon månad sedan att de lyckats upptäcka och "beivra" fusk för några hundra miljoner. Det låter verkligen som småsummor det. Fast inte ens allt av det var riktigt fusk.

När jag sedan kollar det jag hörde i radion med vad pressen skriver, då blir jag förbluffad. De här 16,4 miljarderna som kommit ut på felaktiga grunder från Fk-administrationen, de är i allt väsentligt tydligen fel som försäkringskassan själv gjort.

Min slutsats blir att den stora fuskkampanj som pågår inom Fk, med stark politisk uppbackning, den är helt missriktad. Det resurserna ska satsas på det är att utbilda personalen så att den gör rätt. Möjligen skulle regelverken också förenklas, så att det inte blir så lätt att göra fel.

Visst är det fel med fusk. Men varför skjuta mygg med kanon???
Och varför är en del politiker så angelägna att skuldbelägga människor som är tvungna att leva på sjukkassa etc, som "bidragsfuskare", när det är politikernas regler och myndigheternas handläggare som är problemet?

Fattig men stolt, och ska behandlas med respekt

Fattig men stolt, det var en av de saker mina föräldrar tutade i mig. Och som jag skrev om igår.
Det jag då inte nämnde är att självfallet anser jag inte att arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring är bidrag. Det är just försäkringar, som vi betalar för, via skatten och/eller direkt genom avgifter.

Att alltför många politiker, som själva lever på skattepengar (vilket de själva i andra fall betraktar som "bidrag") inte kan skilja på detta i debatten. Möjligen p g a att de själva inte drömmer om att de själva ska drabbas av att behöva nyttja dessa försäkringar.
Därför kallar det för bidrag.

Därigenom bidrar de till den förnedring, som många drabbas av när de behandlas som skumma snyltare och bidragstagare när de råkar ut för arbetslöshet och sjukdom. Många, men långtifrån alla, handläggare har smittats av denna politikersyn, att se på sjuka och arbetslösa som mindervärdiga individer. Ja, ibland inte ens som individer.

Självfallet ska alla människor behandlas med respekt. När man kränker människans värdighet urholkas också respekten för demokratin.

Nyheter 7 april; 1) Pengar till kommunerna, 2) Jordbävningen i Italien

Det hjälps inte, den ständigt pågående kränkningen av vår integritet och rättssäkerhet, den får inte topplacering varje dag i de traditionella media. Ibland är det faktiskt motiverat då det är mycket annat som tränger på också.

Idag, tisdagen den 7 april, var det fyra andra nyheter som toppade nyhetssändningar och förstasidor.

1) Först och främst, vi lever ju i Sverige, kommunerna och landstingen ska få pengar från staten. Sjutton miljarder fördelat på tre år. Inte illa. Självfallet säger både kommunpolitiker och opposition att det inte räcker.
Inte stoppar det den pågående ekonomiska krisen, men nog bör den minska verkningarna ute i de kommunala verksamheterna som skola, barnomsorg, äldrevård och sjukvård.
Ett par saker att komma ihåg är dock att kommunerna har olika förutsättningar, dels har de skött sina resp ekonomier olika väl under de goda åren, dels så finns det strukturella olikheter som inte bara har med antal invånare att göra. Och tyvärr gör extrapengar att benägenheten att prioritera och bedriva verksamheten effektivt minskar.
Till det kommer att staten inte har några pengar. Statens pengar är våra skattepengar, och det som nu sker med detta och andra stöd i krisbekämpande syfte, är att statsskulden ökar och på något sätt ska betalas. Resultatet lär bli inflation. Och inflation drabbar främst de sämst ställda.

2) Jordbävningen i Italien. På något sätt tror vi väl inte att sådana fortfarande skall komma i Europa, trots att det sker då och då. Nu till och med inte alltför långt från Italiens huvudstad Rom. Som om inte italienarna vore nog drabbade av Berlusconi... Bortåt tvåhundra döda, och många saknade som troligen också är döda, sjuttio tusen hemlösa i lervällingen.
Naturens krafter kan inte utveckling och modernitet stoppa, möjligen något mildra. I detta fall genom bättre kvalitet på byggnaderna. Men det är miljontals bostäder och andra byggnader det gäller. Inte något som fixas på ett par decennier precis.

Och på andra håll i världen är jordbävningar än mer frekventa. Och byggstandarden än sämre.

Återkommer med andra nyheter - på topplats eller inte.

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

IPRED, film och pengar. Och glasögon.

Så ramlade bara glasögonen sönder. En större katastrof, p g a tidsbrist, än jag har lust att redogöra för. Men det blir dyrt... massor dyrt.

Hittar i alla fall ett par gamla, som inte är bra, men om jag kisar lite kan jag med viss ansträngning läsa en del. Ser att i AB rasar filmarna och säger att de inte kan filma utan IPRED.
Hoppsan, vill inte folk köpa vad det gör så...
Förresten, de får ju delvis betalt redan i förskott. För inte har Filminstitutet slutat dela ut våra skattepengar väl ?
Ännu en bransch som vill ha dubbelt betalt, och betalt för sånt vi inte vill ha. En av de klagande filmarna tjänade 2,5 milj senast. Och den film han klagar över att den kopieras har fått sju miljoner i bidrag!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ipred/article3861256.ab

Jaha, ja. Då får vi väl sluta se på deras filmer då, om de inte vill göra film.

De filmare som klagar i AB har skrivit till alliansens partiledare och sagt att deras film ryms i ett USB-minne som ryms i byxfickan. Så nu vill de att folk ska kroppsvisiteras då också? Förstår de inte vad de säger?
Förstår de inte hur inkrökta de verkar med sina skygglappar? Är det inte dags att komma ut ur den skyddade verkstaden och inse verkligheten!
Ska de ha lagstiftarna att stifta speciallagar för deras skull, de som inte kan göra film som folk vill betala för att se, men som delvis är betalda av de skatter vi betalar. Är det helt oväsentligt med sådant som integritet och rättvisa?

Inser de inte hur pinsamma de är?

Ser (faktiskt) också att nu har IPRED skjutits upp, alliansen är inte överens. Det var ju alltid något. Vågar man hoppas på att det sker något slags tillnyktring hos makthavarna. Att de inser att de är ute på svar is betr rättssäkerheten. Att de måste sätta in även IPRED i ett större perspektiv?
Läs gärna även detta betr helhetssyn: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/stuprr-och-skygglappar.html

Bidragsfusk och integritet

Ännu en utredning av bidragsfusk har presenterats. Denna gång av Delegationen mot felaktiga utbetalningar. Än en gång visar det sig att den allmänna bilden av fusket är våldsamt överdriven. Att hälften av de felaktiga utbetalningarna inte är fusk utan misstag, främst av myndigheterna. Att felen är ca 4% av de totala utbetalningarna. I andra sammanhang betraktats som försumbart, som felräkningspengar.

Självfallet ska fusk stävjas. Det är framför allt en attitydfråga. Att en anmärkningsvärt stor andel av 70-talisterna (födda under 70-talet) nolltaxerar trots ekonomisk aktivitet är en varningssignal.
Samtidigt ska man inte jaga mygg med kanon. Det finns en gräns för hur långt kontrollsystem ska få gå, nu ligger de snubblande nära den gräns som tangerar alltför stort intrång i den personliga integriteten. Läs och hör hur myndighetspersoner energiskt pratar om mera kontroll och mera samkörningar av olika register. Jfr debatten om FRA-lagen.
Är vi inte bra nära den gräns när kontrollerandet inte längre är lönsamt? Att det kostar mer än det smakar! Borde inte de främsta insatserna sättas in för att stoppa misstag inom de olika myndigheterna och i att göra reglerna enklare?
Detta inte minst för att stoppa jakten på människor som faktiskt ÄR sjuka, är arbetslösa etc.

Ska man göra mera i detta - förutom information - bör det inriktas på sådana områden där det verkar finnas belägg för onormalt utnyttjande av välfärdssystemen, ex-vis taxinäringen (sjuka taxiförare) och byggbranschen ("arbetslösa" byggjobbare).

Vårt samhälle förlorar på att skuldbelägga de som redan ligger! Skapa inte onödiga klyftor med denna hets. Dags för sans och måtta.

Bidrags-moderaterna

Måste faktist ge ett svalt beröm åt fps arbetsgrupp som föreslår att miljöbilssubventionen tas bort och att stödet till etanol fasas ut. Folk köper miljöbilar ändå, utan subvention och troligen höjer subventionen priset.
Och etanol tillverkas av olika grödor, en del tar maten ur munnen på fattiga människor. Vilket inte är bra.

Moderaterna går i motsatt riktning. De har tydligen svalt de inskränkta och kortsiktiga "miljöskälen" till 200%. De vill fortsätta med att ge bidrag till de som köper en "miljöbil" (vilket är ett diskutabelt och inte helt entydigt begrepp) och satsa än mera på etanol. Med skattepengar.
Tänka sig, moderaterna har blivit ett parti som förespråkar bidrag!
- Nya bidragsmoderaterna! Hm.

Det både fp och moderaterna "glömt" är att bensinpriset är för högt. Vi behöver bilen - och än väntar vi på det drivmedel som kan ersätta bensinen utan att vara miljöstörande i sin tur - eller för dyrt det med!
Och när ska politikerna inse att bilar och bensin inte är den största boven betr miljö och klimatpåverkan? Är biffen helig?
Miljöpolitik - det är svårt det! För vi måste ju leva också. Eller?

Oaktsam Fk - och oaktsamma politiker

Försäkringskassans anmälningar om “bidragsfusk” har ökat dramatiskt. En del ovetenskapliga enkäter på internet visar också att många tror att bidragsfusk är vanligt.

Dock, vad är bidragsfusk? Det visar sig att en mycket, mycket liten andel av anmälningarna håller sådan kvalitet att de går till åtal (och, jag undrar, hur många fälls?). Försäkringskassan tycks anmäla rena bagateller. Åklagarna kan inte finna minsta brottsmisstanke. Enligt ett tidningsuttalande av en försäkringskassetjänsteman så får kassan in tio gånger så många anmälningar (anonyma!) som vad kassan sedan anmäler till polisen. Det betyder att av de ursprungliga anmälningarn kanske inte ens en procent anses värda att ta upp av åklagarna!

Borde det inte få en och annan att stanna upp och fundera, både hos försäkringskassan och hos de beslutande politikerna. Kan det vara så att hetsen mot de sjuka lett till en helt obefogad misstänksamhet? Kanske är politikerna ansvariga för att försäkringskassan skickar för många fall till åklagarna? Och dessutom verkar det vara mycket att önska i försäkringskassans handläggning, av både försäkringsärenden i sig och när det gäller anmälningar. Man har helt enkelt inte nog på fötterna.

Nu behövs det inte ens att den sjuke har för avsikt att “fuska”, det räcker att han/hon varit oaktsam, dvs inte förstått reglerna fullt ut. Detta enligt ett tämligen färskt beslut. Märkligt. Helt uppenbart är att en stor del av det som av media (liksom av politiker och försäkringskassa) omnämnts som fusk, det är handläggningsfel och oklara regler. Alltså något som beror på myndigheterna, inte på den sjuke. Vilket dock kan leda till att den sjuke anmäls för fusk, då det är oaktsamt att inte förstå reglerna och att inte begripa att myndigheten gjort fel.

Självklart kan det finnas fusk, det gör det i alla system. Men när det gäller sjukskrivningar är det våldsamt överdrivet, och dessa överdrifter beror i hög grad på en “oaktsamhet” hos såväl ansvariga politiker som hos vissa av försäkringskassans tjänstemän. Liksom på den opinion som dessa piskat fram. Som det nu visar sig, utan faktiskt underlag.