Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan.
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.
Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."
 |
| Karl Staff |
"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.
Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen. Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.
Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?
 |
| August Blanche |
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.
Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.) Mankell var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.
Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.
 |
| Kerstin Hesselgren |
Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.
Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.
Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni" i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff. Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.
Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."
Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering. Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.
Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.
Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.
De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung. Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.
Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär. Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar. Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.
Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.
Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.
Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.
Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.
Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.
Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."
Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.
Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.
Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge ingen som
helst samordning mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.
Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den traditionen Nordin inlemmar sig i.
Hans Lindblad"
Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar