Demokrati - för åskådare och beställare, eller för deltagande och inflytande?

Så är då valdagen passerad. Val till både riksdag, region/landstingsnivå och till kommunfullmäktige.
En sak är tydlig, medborgarna, väljarna är inte nöjda. De/vi är missnöjda på olika sätt, och en sak verkar dock rätt allmän - man är missnöjda med dagens  ordning, med partierna hur de agerar, missnöjda med politiken, med inflytandet, med "leveransen", en misstro att politikerna håller vad de lovar, att de inte samarbetar, att de samarbetar, att det inte är klara besked i sakfrågor, att det är svårt att den eventuella ideologin hos partierna och deras företrädare.
Allt fler är politiskt engagerade -  men allt färre engagerar sig i partierna, speciellt inte i de etablerade. Det är svårt att hitta folk som kan eller vill offra tid på att ta politiska förtroendeuppdrag, att sätta sig in i sammanträdeshandlingar och ta ställning.  Däremot kan man tycka till om både det ena eller andra, utan fakta- eller bakgrundskoll. Det är lätt att klicka på gilla eller ogilla på Facebook.

På något sätt tror jag att de flesta vill ha demokrati. Däremot så verkar det finnas många olika meningar om vad demokrati är. Och så finns det, allt fler verkar det, som inte alls gillar demokrati,
möjligen till namnet, utan vill se starka ledare och att "demokratin" ska begränsas till vissa grupper.

Det talas allt oftare i termer som att "politiker" (opreciserat vilka), deras löften kan man inte lita på, de vill bara ha makt. Självklart vill en politiker, en förtroendvald ha makt, men det vi försöka ta reda på är varför, till vad? Är det för att klättra i en politisk karriär, för att få fina, pengainbringande uppdrag - eller kan det beror  på att man vill uträtta något? Och - i så fall - vad då? Låta bygga fina monument, för att höja skatterna eller sänka dem? Förbättra välfärden i någon mening, i spå fall hur och för vem, och vem ska betala, Du eller någon annan? För att förbättra undervisningen - för vem, var? För de i tätorterna - eller för alla barn i kommunen? Etc
Oftast finns det ju ett "eller",  ett eller flera tänkbara alternativ även om det är vanligt att bara få ett alternativ presenterat.

Ska vi, vill vi, se demokrati så som att "politikerna" (dom) ska leverera något som vi beställer genom att ge dem en röst. Och blir arga när det inte blir som den politiker, det parti vi röstat på, sagt. Och vi tänker inte på att partiet inte har majoritet, eller ens ingår i en majoritetsgrupp. Majoriteten kan ju ha en annat åsikt (oftast) än det vi röstat på. Men då blir vi arga och besvikna på alla "politiker".  Har vi blivit besvikna flera gånger... då röstar vi på något annat parti, ett nytt parti, som vi inte hunnit bli besvikna på.

Detta har vi sett ty dliga bevis på i det senaste valet. Vi menar att partierna inte lyssnar på oss, vilket ofta är rätt. Vi inser att partiernas företrädare ofta befinner sig på ett annat plan än vad vi väljare gör.  Och vi söker något nytt, partier som lyssnar, eller som i vart fall förklarar vad de vill.
Det bildas partier emot eller för "planskilda korsningar", trafikleder i tunnlar eller i långa krokar runt om staden, alternativa partier som vill fixa sjukvården, för det klarar inte dagens  styrande i landstinget, vi ropar ofta på experter som ska fixa det som inte politikerna klarara av. Vi blir trötta och less på långvariga maktinnehav som kört i stå, som vi inte förstår, som inte samarbetar med andra, eller som inte vill samarbeta utan springer iväg i extrema riktningar.

Ofta är det ett berättigatt missnöje. Det är både vårt fel som inte vill engagera oss, utan mest bara klaga, men dels också  partier som har stelnat. Som mera vårdar sig om att ingen får rubba partiets cirklar om vilka som ska representera det, att följa sina inarbetade rutiner, att de glömmer sina ideologiska grundvalar och diskutera med medlemmar och sympatisörer  om vad och hur ideologin ger för vägledning i dagens läge - eller om det finns andra sätt att tänka, gamla eller nya.

Partierna måste nog, anser jag, öppna sig, hitta nya arbetsformer, och samrådsformer, att inte tvinga folk bli medlemmar, utan få vara med och diskutera och känna sig för. Jag tycker nog inte enfrågepartier är en vettig väg för att skapa levande demokrati, även om det kan  kännas berättigat någon gång. Detta eftersom partier bör vara såpass stabila att de kan ta och se ett större perspektiv. Att kunna diskutera och väga prioriteringar, att ha flera aktuella - och f n mindre diskuterade men viktiga - frågor som kan diskuteras.

Detta leder också till att vi inte ska se demokratin som ett system av beställare och utförare. Jag tror att demokratin fungerar bättre om vi är delaktiga, att vi diskuterar på ett brett plan.  Om vi låter oss sättas på åskådarplats medan de stora, eller små, elefanternsa dansar och förnöjer oss. Eller inte.
Vill vi inte ständigt vara missnöjda med skådespelet, så är det nog bättre med deltagardemokrati.

Men då bör vi nog själva tänka igenom också  varför vi tycker som vi gör. Är det av egoistiska skäl, eller vill vi arbeta för ett bättre samhälle för alla. Och vad är viktigt? Ex-vis. Varför vill vi att skolorna ska vara offentligt ägda (dvs inte gå med vinst utan få kosta hur mycket som helst)  eller "privata" friskolor. Är det viktiga att det inte går med vinst, eller att det finns alternativ och finns skolor, där barnen finns? Är  eleverna och undervisningen det viktiga - eller vem som äger dem, oavsett att det ena inte kostar mer än det andra i skattepengar? Är det viktiga att vi får bidrag, som andra betalar, eller att vi får lägre skatt som gör att vi inte gemensamt kan fixa allt som väljarna vill ha? Vad är viktigt, och vad är mera viktigt än annat? För vem, för mig, för dig, för samhället, för jordens överlevnad?

Ska vi bara beställa eller bör vi vara aktiva, fria medborgare som hittar goda prioriteringar, i något slags gemenskap med andra?
Demokratins kris, kanske är den både partiernas kris, och vår oförmåga att engageras oss?

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.