Men det är inte en flyktingkris för Sverige. Det Sverige upplever idag är en moralisk kris. En kris som uppkommit ur en intensiv SD-propaganda som göder rasism och "rädslor" av olika slag, däribland ekonomisk. Och som visar sig i att en stor del av de "ledande" politikerna i landet drabbas av något slags panik, vilken fördunklar deras omdöme - och gör att de slår vilt omkring sig för att söka stoppa flyktingarna. Och de säger att Sverige inte klarar fler flyktingar. De är oklara i vad de menar, och vill därigenom påskina att Sverige saknar ekonomiska resurser. Det är fel, det Sveriges ledning idag saknar är en organisatorisk vilja och förmåga att skapa ett brett engagemang för att ta emot och ge flyktingarna skydd.
Då söker regeringen och stora delar av oppositionen, i ren desperation, stoppa flyktingarna för att ge intryck av handlingskraft....
Jag kan förstå att det mottagningssystem som Sverige byggt upp är ansträngt, det har inte nog flexibilitet och förutsätter en jämn (och relativt låg) nivå på asylsökande samtidigt som systemet dels är kostnadskrävande i sig i sig utan att lyckas skapa integration snabbt nog, dels att kommunerna får, vad jag kan se, full ersättning (eller än mer) från staten, i vart fall för de två första åren.
Dessutom finns en, för mig oförståelig, motvilja att dels ha en helhetssyn på hela frågan i ett större och långsiktigare perspektiv, dels att blunda för - eller kanske inte ens vilja se - att det finns en bred opinion för och vilja till engagemang hos breda folklager att hjälpa till i mottagandet av flyktingar som söker skydd.
Jag behöver inte formulera mig mycket mera själv, utan kan överlåta till dagens ledarskribent Tony Johansson i Piteå-Tidningen (s, men här kritiskt till regeringens nya flyktingpolitik), att utveckla just detta med nyttan och nödvändigheten av släppa fram ett brett engagemang, i st f att ge upp och skapa murar.
Jag citerar hela artikeln ordagrant. Läs noga. (Länk finns här om ni inte nöjer er med att läsa min inklistrade kopia).
"STATEN BORDE STÖDJA ENGAGEMANG
Med regeringens senaste förslag i flyktingpolitiken, sänds nu signalen att Sverige inte längre är ett generöst asylland. Men det är tveksamt om det är nödvändigt och risken är att vi nu får en dominoeffekt i Europa.
Det uttalade syftet med förslagen som bland annat innebär att det blir svårare för många flyktingar att få familjen till Sverige och att tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, är att försämra Sveriges rykte som generöst asylland. Det angivna skälet är att mottagningssystemet är överbelastat och att ekonomin är ansträngd.
Till och med oktober hade drygt 112 000 personer sökt asyl i Sverige. Många av dem kommer att få avslag, men det är lätt att förstå att mottagningssystemet är ansträngt.
Samtidigt måste vi hålla i minnet att vi har en befolkning på nästan tio miljoner, en urstark ekonomi och en välfungerande offentlig sektor. Inte heller är vi i närheten av att använda Sveriges hela kapacitet. Att utnyttja offentliga lokaler i högre utsträckning och göra som under andra världskriget verkar det inte finnas en tanke på. Inte heller använder vi civilsamhällets väldiga potential.
Enligt en opinionsundersökning från Ipso är var tredje svensk beredd att ta emot flyktingar i sitt hem, det innebär att det finns uppemot 1,4 miljoner potentiella flyktingboenden.
Men Migrationsverket vänder sig endast till uthyrare som kan ta emot fler än trettio personer. Nu finns det emellertid ett privat initiativ med ambitionen att komma runt Migrationsverkets riktlinjer genom att skapa paket om 30 enskilda personers erbjudanden och därefter teckna kontrakt med Migrationsverket. Initiativet har redan och utan marknadsföring och finansiering 800 föranmälda (den som vill erbjuda tak över huvudet till en flykting kan föranmäla sig på www.zamarit.se). Initiativ av detta slag borde staten stödja ekonomiskt och organisatoriskt, istället för att hålla fast vid regelverk som gör att privatpersoner måste vika sig dubbla för att kunna hjälpa till. Det svenska civilsamhället är dessutom nyckeln till en bättre integration. Staten borde därför vara på tårna och understödja vanliga människors engagemang.
Inte heller ekonomiskt betraktat har vi nått någon sorts gräns, det är nästan alla ekonomer överens om. Flyktingmottagning är i grunden inte en driftskostnad i statens budget, utan en mycket långsiktig investering, varför man kan lånefinansiera utgifterna. Men det förhärskande synsättet är att det finns en motsättning mellan att finansiera flyktingmottagning och att betala för välfärd, vilket bygger på föreställningen att invandring gör att fler måste dela på samma välfärd. Det är fel. Att säga att vi borde ta emot färre flyktingar för då blir vi inte så många som måste dela på samma välfärd, är lika insiktsfullt som att säga att vi borde skaffa färre barn för då blir det mer över till oss som redan finns.
Invandring är en investering i en större befolkning och i en annan åldersstruktur, det sista är inte minst viktigt mot bakgrund av den ålderspuckel som vi står inför. De 45 000 barn som sökt asyl i Sverige i år är en väldig tillgång för Sverige på sikt, men det förutsätter att vi börjar behandla flyktingar på samma sätt som vi behandlar oss själva: som tillgångar för landet Sverige, inte som kostnader.
Hela detta ekonomiska resonemang bygger dock på att vi utfärdar permanenta uppehållstillstånd. När regeringen nu föreslår att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli normen, blir Sverige stående med kostnader som inte kan hämtas hem på sikt. Därutöver kommer det redan ansträngda mottagningssystemet att belastas med än mer byråkrati då Migrationsverket återkommande måste ompröva personer som man redan beslutat om. Samtidigt kommer ovissheten och osäkerheten för de med tillfälliga uppehållstillstånd att motverka integration och inträde på arbetsmarknaden. Tillfälliga uppehållstillstånd är därför irrationellt ur ekonomiskt, administrativt och socialt perspektiv.
Politiken är endast rationell utifrån regeringens målsättning om den fungerar som signalpolitik och tvingar fram mer ansvarstagande i de andra EU-länderna. Det är sant att det inte är Sveriges flyktingpolitik som är problemet utan de andra EU-ländernas, men tyvärr tror jag inte att världen fungerar såsom regeringen hoppas. Istället riskerar vi få en negativ dominoeffekt.
Den svenska brickan faller och effekten sprider sig utåt genom Europa. Vad finner vi vid dominospelets slut?
Där finner vi Medelhavet, där fler barn kommer att sättas i båtarna nu när anhöriginvandringen stramas åt; där finner vi Libanon och Turkiet som trots sämre förutsättningar tar ett långt större ansvar än vi någonsin gjort och som kommer att få en än mer ansträngd situation; där finner vi Europas taggtrådsbarriärer som ska ”upprätthålla gränserna” – och utanför taggtråden kommer flyende människor att hungra, fast i snö och lera.
När det moraliska taket sänks, då sänks också det moraliska golvet. Det är den största risken med regeringens nya flyktingpolitik."
Som ni förstått av min inledning instämmer jag.
---Det uttalade syftet med förslagen som bland annat innebär att det blir svårare för många flyktingar att få familjen till Sverige och att tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, är att försämra Sveriges rykte som generöst asylland. Det angivna skälet är att mottagningssystemet är överbelastat och att ekonomin är ansträngd.
Till och med oktober hade drygt 112 000 personer sökt asyl i Sverige. Många av dem kommer att få avslag, men det är lätt att förstå att mottagningssystemet är ansträngt.
Samtidigt måste vi hålla i minnet att vi har en befolkning på nästan tio miljoner, en urstark ekonomi och en välfungerande offentlig sektor. Inte heller är vi i närheten av att använda Sveriges hela kapacitet. Att utnyttja offentliga lokaler i högre utsträckning och göra som under andra världskriget verkar det inte finnas en tanke på. Inte heller använder vi civilsamhällets väldiga potential.
Enligt en opinionsundersökning från Ipso är var tredje svensk beredd att ta emot flyktingar i sitt hem, det innebär att det finns uppemot 1,4 miljoner potentiella flyktingboenden.
Men Migrationsverket vänder sig endast till uthyrare som kan ta emot fler än trettio personer. Nu finns det emellertid ett privat initiativ med ambitionen att komma runt Migrationsverkets riktlinjer genom att skapa paket om 30 enskilda personers erbjudanden och därefter teckna kontrakt med Migrationsverket. Initiativet har redan och utan marknadsföring och finansiering 800 föranmälda (den som vill erbjuda tak över huvudet till en flykting kan föranmäla sig på www.zamarit.se). Initiativ av detta slag borde staten stödja ekonomiskt och organisatoriskt, istället för att hålla fast vid regelverk som gör att privatpersoner måste vika sig dubbla för att kunna hjälpa till. Det svenska civilsamhället är dessutom nyckeln till en bättre integration. Staten borde därför vara på tårna och understödja vanliga människors engagemang.
Inte heller ekonomiskt betraktat har vi nått någon sorts gräns, det är nästan alla ekonomer överens om. Flyktingmottagning är i grunden inte en driftskostnad i statens budget, utan en mycket långsiktig investering, varför man kan lånefinansiera utgifterna. Men det förhärskande synsättet är att det finns en motsättning mellan att finansiera flyktingmottagning och att betala för välfärd, vilket bygger på föreställningen att invandring gör att fler måste dela på samma välfärd. Det är fel. Att säga att vi borde ta emot färre flyktingar för då blir vi inte så många som måste dela på samma välfärd, är lika insiktsfullt som att säga att vi borde skaffa färre barn för då blir det mer över till oss som redan finns.
Invandring är en investering i en större befolkning och i en annan åldersstruktur, det sista är inte minst viktigt mot bakgrund av den ålderspuckel som vi står inför. De 45 000 barn som sökt asyl i Sverige i år är en väldig tillgång för Sverige på sikt, men det förutsätter att vi börjar behandla flyktingar på samma sätt som vi behandlar oss själva: som tillgångar för landet Sverige, inte som kostnader.
Hela detta ekonomiska resonemang bygger dock på att vi utfärdar permanenta uppehållstillstånd. När regeringen nu föreslår att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli normen, blir Sverige stående med kostnader som inte kan hämtas hem på sikt. Därutöver kommer det redan ansträngda mottagningssystemet att belastas med än mer byråkrati då Migrationsverket återkommande måste ompröva personer som man redan beslutat om. Samtidigt kommer ovissheten och osäkerheten för de med tillfälliga uppehållstillstånd att motverka integration och inträde på arbetsmarknaden. Tillfälliga uppehållstillstånd är därför irrationellt ur ekonomiskt, administrativt och socialt perspektiv.
Politiken är endast rationell utifrån regeringens målsättning om den fungerar som signalpolitik och tvingar fram mer ansvarstagande i de andra EU-länderna. Det är sant att det inte är Sveriges flyktingpolitik som är problemet utan de andra EU-ländernas, men tyvärr tror jag inte att världen fungerar såsom regeringen hoppas. Istället riskerar vi få en negativ dominoeffekt.
Den svenska brickan faller och effekten sprider sig utåt genom Europa. Vad finner vi vid dominospelets slut?
Där finner vi Medelhavet, där fler barn kommer att sättas i båtarna nu när anhöriginvandringen stramas åt; där finner vi Libanon och Turkiet som trots sämre förutsättningar tar ett långt större ansvar än vi någonsin gjort och som kommer att få en än mer ansträngd situation; där finner vi Europas taggtrådsbarriärer som ska ”upprätthålla gränserna” – och utanför taggtråden kommer flyende människor att hungra, fast i snö och lera.
När det moraliska taket sänks, då sänks också det moraliska golvet. Det är den största risken med regeringens nya flyktingpolitik."
Som ni förstått av min inledning instämmer jag.
PS. I sammanhanget vill jag även ge denna länk. Stöder mitt och PT:s resonemang. Tycker jag. DS
http://www.svt.se/opinion/dan-israel-om-eldsjalar
