Flyktingpengar - eller politiskt spel?

Det här med flyktingfrågan blir alltmer komplex. Många aspekter har jag berört i andra bloggposter här tidigare. Orsaker, profitörer etc.
Dessutom diskuterar jag inte här biståndspolitik, den politik och de resurser som ska till för att hjälpa fattig ur sin fattigdom i sina hemländer.

Alltså. Jag anser det som en humanitär skyldighet, för att inte säga rättighet, att vi hjälper flyktingar som kommer till Sverige, som flytt från krig, inbördeskrig och liknande. Och det kan vi göra som privatpersoner men också solidariskt genom svenska medborgare, både genom staten och genom alla kommuner.

Då börja det talas om kostnader. De som alltid varit emot invandring har alltid talat om kostnader, trots att det sällan varit mer än ytterst marginella kostnader för samhället. Och de som är emot flyktingar har alltid sagt att det kostar för mycket, att vi nått gränsen för vad "vi" förmår. Igår. Talat om katastrof. Vi ska stänga gränserna, för att stoppa utflödet ut statskassan, och ur kommunerna. De har aldrig talat om inkomsterna, förnekat att det finns inkomster. För "flyktingarna får för mycket bidrag", och kostar kommunen för mycket.

Nu är detta svårt att reda ut, eftersom det cirkuleras så mycket desinformation. Eftersom flyktingar kostar, visst,  initialt gör de det. Men inte i längden. Och kostnaderna överdrivs och dubbelräknas - och man blandar ihop kostnader/intäkter med utgifter/inkomster, investeringar med drift, och blandar ihop bokföringsbegrepp och på vilken nivå det (initialt) uppstår utgifter. Vad är kommunala kostnader och vad är statlig? Har kommunerna några egna nettokostnader för flyktingar? Påverkas sysselsättning (och skatteintäkter) av flyktingemottagande?

Och så blandar man ihop vad som avser asylsökande, de som beviljats asyl och fått någon form av uppehållstillstånd. Dvs, det finns olika tidsperspektiv, olika faser i en flyktings tillvaro i Sverige. Alla utgifter finns inte hela tiden, och har olika adressater och mottagare. Och jag berör inte nu det som själva flykten kostar, och vilka som tar hand om de summorna.

Nu ska jag därför redovisa EN bit av detta.
Bidrag till flyktingar som är asylsökande. Som inte fått asyl, som inte är inne i det som kallas "etableringsfasen".

(Uppgifterna hämtade från migrationsinfo.se - och MIV)

 Personer som söker asyl i Sverige och inte själva kan försörja sig har rätt till dagersättning medan de väntar på beslut. Denna ersättning ser ut såhär:

Bor den sökande på en av Migrationsverkets anläggningar där fri mat ingår är dagersättningen:

• 24 kr/dag för vuxna ensamstående
• 19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
• 12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)
• Dvs en ensam vuxen får på en 30-dgrsmånad 720 kr. 
• En familj med 2 vuxna o ett 10-årigt barn får 1500 kr. 

Har den sökande eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen:

• 71 kr/dag för vuxna ensamstående
• 61 kr/dag och person för vuxna som delar hushåll
• 37 kr/dag för barn upp till 3 år
• 43 kr/dag för barn 4–10 år
• 50 kr/dag för barn 11–17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)
• En ensam vuxen med eget hushåll som sköter maten själv får 2130 kr - på en månad om 30 dgr. 
• En familj, 2 vux med en tioåring, som sköter maten själv, ska klara sig på: 4950 kr. 

Förutom mat ska dagersättningen också räcka till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.

Detta är alltså det som går direkt till asylsökande.  Och som förbrukas/konsumeras inom kommunen där de befinner sig. Ökar omsättningen i näringsliv och service, = bra för kommunen som sådan och dess befolkning.
---
Personer som har fått uppehållstillstånd, som asylsökande och deras anhöriga, omfattas av etableringslagen. Det innebär att de har rätt att få etableringsinsatser utifrån en etableringsplan i högst två år. Nyanlända som medverkar till upprättande av en etableringsplan, eller deltar i aktiviteter enligt en etableringsplan, har rätt till ersättning. Etableringsersättningen är individuell och lika för alla oberoende av var i landet man bor. För att få full ersättning krävs deltagande på heltid i svenskundervisning, arbetsförberedande insatser och samhällsorientering.  Etableringsersättning träder då in i st för dagersättningen ovan.  (Dubbelräkna inte.)
Men den ska jag redovisa en annan gång.

Annat intressant är givetvis hur mycket kostar boende, vem står för det - vem bestämmer och vem betalar. Hur mycket får kommunerna - jfrt med vad de ger ut.
T ex om kommunen hyr ut till flyktingar av sig själv, då blir det en intäkt i den kommunala budgeten, som tas från det statliga bidraget. Dvs ingen kommunal kostnad (däremot statlig), utan en inkomst.

Detta virrvarr av frågor, om vem som betalar vad och hur det räknas,  tycks alltmer bli ett politiskt spel - som inte bara SD och deras sympatisörer står för.

Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?

Har piratpartiets politik någon relevans lokalt?

Några frågor som kan göras till påståenden betr huruvida de s.k. piratfrågorna har relevans på det kommunala planet.

1) Är inte integritet en fråga även lokalt? T ex hur medborgarna handskas med i socialtjänsten, i äldreomsorgen etc.

2) Pkt 12 i pp:s fjorton frågor, den som handlar om öppna filformat, är ju en fråga som är mycket tillämplig för även den kommunala förvaltningen och kommunala bolag! Men den måste troligen förklaras för mindre datakunniga journalister och kommunpolitiker och dito tjänstemän. Att det t ex är en fråga både om ökad tillgänglighet och sänkta kostnader.

3) Ser inte lokaltidningen och/eller de politikerna i kommunens partier kopplingen sysselsättning och kunskap-kultur? Upplys dem vad piratpertiet anser om detta. Är inte sysselsättningen en angelägen fråga även i deras kommun? Det brukar åtminstone många partier i andra kommuner anse.

Se detta som några vänliga tips.