Några lätt osorterade tankar, förmiddagen efter liberalismens bakslag

Nej, det gick åt skogen, valet! På de flesta sätt. Någon komplett analys känns svårt göra, såhär i den trötta måndagsförmiddagen. Men vill ändå jag uttrycka några snabba, osorterade reflexioner.

Vare sig alliansen, inklusive fp, eller de rödgröna kunde hantera sverigedemokraterna.
Nu blev det de genuint liberala värdena som förlorade.
Fördelade som de är på flera partier, men alltför svaga inslag överallt.

Möjligen kan man glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism. Och mp gick ju framåt! Hanterar det situationen bra kan de få större inflytande än i en rödgrön regering. Det beror givetvis på hur mycket Reinfeldt (och Mauds center!) tycker sig kunna gå mp till mötes, och framför allt vad mp väljer att prioritera av sina krav. Blir mp:s krav att hävda integriet etc, bättre välfärdspolitik och empati för sjuka och arbetslösa - eller blir det höjd bensinskatt, stopp för kärnkraft och liknande? Dvs prioriterar mp sina mer socialliberala krav eller sina mer demonstrativa, plakatmässiga miljökrav?

Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning och det som kan uppfattas som en flört med sd-väljare. Att vara ett stödparti till moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är ju OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

Här en notering att sd:s taktik är ytterst snarlik de nya moderaternas, och framgångsrik dessutom. Dvs dölja sin egentliga grund (främlingsfientlighet resp konservatism) genom att klistra på sig en del populära inslag från andra partier. M påstår sig vara ett arbetarparti, som vill föra en jobbpolitik. Sd lånar kd:s valfrihet för småbarnsföräldrar, s:s gamla socialpolitik, spec betr äldreomsorg, typiska s-frågor från 50-80-talen. I båda fallen en lätt karikerad nostalgisk bild av gamla tider. På ett sätt som appellerar till de som är rädda för förändring, för det nya samhället. Någon liberalism och öppenhet för det nya är det i vart fall inte i någotdera fallet.

Centerns liberalism har ju också flagnat bort helt, såklart att det måste straffas. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerna besvikna av energikompromissen i regeringen.

Moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populisisk tappning. Det plockade hem väljare, som mer är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Och Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, varvid många uppenbarligen blundade för prioriteringarna som legat i detta. Min undran är hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med Reinfeldtmoderaternas konservatism? Jag har länge hävdat att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Den inre uppgörelsen om vad som kd ska fokusera på känns inte avgjort. Om det är de gamla kristna familjefrågorna eller en mera utslätad värdekonservativ grund.

Vänsterpartiet straffades av sina kommunistväljare för samarbetet med s+mp. Tvärt emot vad som var v-ledningens tanke. Frågan är nu om v ändå vill samarbeta med sossarna (och mp?) eller om de finner att det är mera logiskt att återgå till en renodlat socialistisk politik, ev med kommunistisk retorik.

Sossarna klarade inte att hålla en kurs som var trovärdig. Detta pga sprickan mellan gammelsossar och de lätt socialliberalt anstrukna. Och samarbetet med v blev en belastning för s. Mittenväljare med socialt samvete skrämdds av det kommunistiska sällskap som s hamnat i. Trots raset är socialdemokraterna ett stort parti, men som inte hittat sin väg. Sällskapet med v och misstron till förnyelse från gammelsossar (ofta med LO-förankring) gjorde att Sahlins försök till modernisering inte övertygade. Trots svag start gjorde s en uppryckning i sista stund, men det räckte inte. Dvs ett bakslag för de liberala krafterna även inom s.

Piratpartiet nådde inte ut med sina liberala frågor, de var inte breda nog i sitt anslag, de förmådde inte förklara att integritet inte bara är något som gäller internet - och namnet skrämde många. Pirater - usch! Andra väljare gick på vulgärpropagandan emot partiet för att bara vara till för illegala fildelare. Gammelpartierna nonchalerade pp, och resultatet blev att ett rasistiskt parti intog riksdagen i st för ett med klassiska liberala frågor. Delvis kan det ses som en seger för vissa affärsintressen (upphovsrättsmaffian), som alltså ledde till sd:s röstvinster...

Sverigedemokraterna vann. Skickligt gjort av dem, men med (omedveten?) hjälp från både de rödgröna, alliansen och massmedia. Jimmie Åkesson framställer sig nu som en ansvarsfull statsman... Att bara i allmänna ordalag skrämma med sd:s rasistiska grund räckte inte. Den hårda kärnan låter sig inte skrämmas och är inte mottagliga för sakargument och logik som visar invandringens betydelse för Sverige. Och sd:s övriga väljare har lockats av de andra frågor sd fört fram, de frågor de stulit från andra partier. Frågor som många väljare anser att riksdagspartierna misslyckats med eller övergett.
När ungdomar inte får jobb, när sjuka utförsäkras, när medelålders och äldre svenskar hamnar i långtidsarbetslöshet och fattigpensionärer blir oroliga över hur de ska klara ekonomin. När man ser att de gamla partierna övergett dem, då har man skapat en grogrund för nya partier med skicklig ledning att växa fram.
Sverigedemokraternas framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden att föra en politik som överbryggar klyftorna i samhället. Och varken de gamla partierna eller media förmådde visa på bättre alternativ eller bristerna i sverigedemokraternas politik.