Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?