Libyen, Ewa Björling och Telub.

Gissa om jag blev glad när jag läste Gun Svenssons (= Farmor Gun (pp)) debattartikel tillsammans med Mikael Nilsson (även han piratpartist) i AB igår! Artikeln handlade om hur Sverige genom ett statligt bolag exporterar övervakningsutrustning till diktaturens Libyen, ett ämne som även jag skrev om tidigare igår.

Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.

FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.

Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.

Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!

Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!

En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.

De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!

Rysslands invasion av Georgien

Ryssland, landet som går bakåt betr demokratisk utveckling, går nu in i ett grannland, i Georgien. Ryssland styrs nu av nationalistiska känslor och panslavism och hyllandet av en stark man. Georgien är en skör demokrati, ett resultat av Sovjetunionens sönderfall 1991, ett litet land inklämt i Kaukasus mellan Ryssland och Turkiet.

Precis som i Ryssland finns olika minoriteter, som vill ha något slags självstyre, även i Georgien. Provinsen Sydossetien har i praktiken fungerat självständigt en tid, vilket Georgien i längden inte kan tolerera. Likartade förhållanden råder i Abchazien. Den möjligen väl populistiske presidenten i Georgien lät nyligen militär gå in i Sydossetien.
Rysslands president, som numera titulerar sig premiärminister bakom en fasadpresident, är knappast en mindre populist med sin starka framtoning av panslavist. Alltså lät Putin ryska trupper gå in och "befria" Sydossetien. De ryska trupperna går också emot Georgiens huvudstad och har nu också gått in i Abchazien.

Ryssland är ju numera en återuppbyggd militär stormakt. Georgien har inte resurser att vare sig återta sina egna områden, än mindre att tåga in och "befria" minoriteter i Ryssland.

Man kan självfallet ha sympatier med åtminstone en del minoriteters önskemål om visst självstyre. Som regel är det dock orealistiskt, områdena är för små och där finns inte bara en etnisk grupp utan flera. Ibland är dessa separatistiska rörelser långt ifrån demokratiska men desto mera av extremnationalister.
Det är fullt möjligt att Georgien har behandlat sina minoriteter väl bryskt, men när en minoritet bryter sig ut blir det förstås konsekvenser av detta.

I demokratiska sammanhang är det naturligt att söka lösa sådana konflikter med fredliga medel, att med förhandlingar söka nå lösningar. Finns det ett demokratiskt underskott bland de inblandade så är detta tyvärr inte ett populärt alternativ. Än värre är det när ena parten är en militär stormakt.

Ryssland leker med elden. Att "befria" minoritetsbefolkningar hos en granne uppmuntrar samtidigt inhemska minoriteter! För "någon logik bör väl finnas"?

Ja, visst. Men logiken i detta område är att Ryssland har militär styrka och ett demokratiskt underskott. Stor och stark sätter sig på liten och svag.
Avlägsnare demokratier - med redan överansträngda resurser - får nöja sig med att ängsligt se på vad som sker. Möjligen att protestera lagom högt.

Nu är frågan, nöjer sig Ryssland med Sydossetien och Abchazien? Tar de hela Georgien månne? De är på god väg. Vad händer sedan?

Förutom Rysslands expansiva politik rent allmänt och negativa syn på grannländers vilja att flörta med NATO så finns ju också olja inom området. Och oljeledningar som går därigenom till Kaspiska havet.