Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 
Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.

Extremism som förfalskar både forntid och nutidshistorien, som förstör för de som inte är extrema.

Talibanerna både i Afghanistan och Pakistan, de försöker, och lyckas i viss mån, förfalska historien bland annat genom att förstöra historiskt och kulturellt värdefulla byggnader, som de inte vill se.
Och i nutid förnekar de flickor utbildning och låser in kvinnorna i husen, de ska inte synas ute bland män. Och måste de någon gång gå ut ska de givetvis ha sällskap med sin man eller en manlig släkting. Och ha burka, som täcker hela ansiktet sånär som ögonen.
Dessutom anser sig inte bara vara muslimer, utan vara de enda sanna muslimerna. Vanliga, normala muslimer ser de som otrogna.
Samtidigt får de vanliga muslimerna, som är de flesta, lida och utsättas för misstänkliggöranden och till och med hat när de extrema blir terrorister och dödar.

Men det här då?
I strävan att stoppa angrepp på den israeliska staten så tillgriper dess försvarare allt oftare extremt övervåld.  Vilket givetvis ogillas av många israeler, men också försvaras av andra.
Och apropå Parismanifestationen.
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, är världens mäktigaste kvinna. Men det stoppade inte den ultraortodoxa judiska tidningen från att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på gårdagens (söndagens) protestmarsch.

Vad är detta annat än förfalskning av nutiden? Ett sätt för väldigt extrema att radera bort det man inte önskar se.

Världens ledare samlades för att marschera mot terrorn, efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i förra veckan då 17 personer miste livet.
Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, den franske presidenten Francois Hollande och Malis president Ibrahim Boubacar Keita.
Men, inte en enda kvinna. I alla fall om man ska tro den judiska ultraortodoxa dagstidningen The Israeli Haredi daily HaMevasers förstasida. Det stämmer inte riktigt. Fler mäktiga kvinnor, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Paris borgmästare Anne Hidalgo stod mitt i bilden. Men på tidningens förstasida har de redigerats bort.

Det är inte bara talibanerna som inte vill att kvinnor skall synas.
Men alla judar har inte denna extrema syn. Vilket de vanliga också får lida för. 

Libyen, Ewa Björling och Telub.

Gissa om jag blev glad när jag läste Gun Svenssons (= Farmor Gun (pp)) debattartikel tillsammans med Mikael Nilsson (även han piratpartist) i AB igår! Artikeln handlade om hur Sverige genom ett statligt bolag exporterar övervakningsutrustning till diktaturens Libyen, ett ämne som även jag skrev om tidigare igår.

Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.

FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.

Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.

Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!

Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!

En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.

De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!

Fascister, svek, nomineringar och konstig dator. Plus svenskt yrkesförbud

En sak lär vi oss av bråken och demonstrationerna kring Davis Cup-matcherna i Malmö. Fredliga och demokratiska demonstranter ska inte beblanda sig med extremister. Fascister till höger (ofta arbetslösa, lågutbildade killar) och till vänster (ofta "välartade", välutbildade och från burgna miljöer) har en sak gemensam: föraktet för demokrati och förkärleken till våld som politisk metod.

Anders Widen har en intressant text
http://djingis.blogspot.com/2009/03/lite-hjalp-till-moderaterna.html
som resonerar om nomineringar och svek.
Det finns mycket att säga om dessa saker, men för dagen nöjer jag mig med att här i stort sett citera den kommentar jag skrev hos Anders.
1) I folkpartiet var det unga/nyblivna riksdagsledamöter som vågade säga ifrån betr FRA. Inom centern och moderaterna orkade inte de unga göra det. Varför denna skillnad? Jfr gärna Hans Lindblads funderingar här kring detta i höstas.
2) Många av de aktiva inom de partier som förvisso blivit allt glesare befolkade, de ser varje avvikelse från den aktuella partilinjen som ett svek.
Även om svikaren kanske är den ende som håller fast vid ideologi och program, medan partiledning är de som egentligen svikit.
3) Inom s går det väl till som Anders beskrivit. Men inom de flesta andra partier har det i stället varit vanligare med provval. I princip borde det senare vara mera demokratiskt. Men mot bakgrund av att (alla) partier fått allt färre medlemmar och att deltagandet i provvalen är lågt, så är jag idag mera tveksam.

Hur än nomineringarna går till så har ju de ledande i partierna utomordentliga påverkansmöjligheter, eftersom det är deras vilja och åsikter som når alla medlemmar. Ledningen tar sig ett tolkningsföreträde. De som tycker annorlunda kämpar i underläge.

För övrigt uppför sig min dator underligt sedan en tid. Några tecken på det är svårigheter att öht få igång internet och operativsystemet, omöjligt att defragga hårddisken, och det går inte att återställa systmeninställningarna till en tidigare mera problemfri tid.
Jag har dessutom svårigheter att pinga mina blogginlägg. Det verkar inte funka alls, vilket märks på sjunkande antal besök. De som har mig i sin bloggroll ser dock när jag lagt in en ny text.

TILLÄGG. En sak som upprör mig idag är också att det förekommer yrkesförbud på svensk arbetsmarknad. Jag vill gärna rekommendera Leo Erlandssons text om detta, länk: http://blog.erlandsson.info/2009/03/08/han-sparkades-fran-edb-for-sina-politiska-asikter/

I detta fall var det till och med, vad jag förstår, en sak som hänt på fritiden och utan minsta extremistiska inslag. Tvärtom. Det är skandal att den som vill arbeta för demokratiska ideal skall riskera jobbet pga detta. Vilken riksdagsledamot tar upp detta i riksdagen för att rätta till den laglucka som kan finnas???