21 september 2010

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

2 kommentarer:

pop sa...

Om du kan bevara en hemlighet, Lars-Erick, så ska jag erkänna att jag tycker ministären Ullsten verkar riktigt bra. Liberal visserligen, men partipolitiskt obundna ministrar och statssekreterarer gör att det vattnas i munnen på en konservativ. (Men jag minns ju inte mycket av den regeringen utom en liten grå statsminsiter med jättestora glasögon; var det kanske Ullsten som spelade ugglan i barnprogramet "Från A till Ö"?)

Vi kunde ju också ha haft en sådan ministär efter valet 2002 om inte Maud Olofsson av okänd anledning backat ur. Centerpartiet har alltid velat och kommer alltid att vela... Skämtet är väl äldre än mig kan jag tro.

Alliansen håller dock inte för evigt. Efter valet 2014 skulle det inte förvåna mig om vi kommer se nåt liknande. Särskilt om sossarna fortsätter ner i avgrunden.

Tar man vågmästartanken till sin extrem så vore den allra bästa regeringen dock den som vore ledd av en partipolitisk obunden statsminister utsedd och ansvarig inför Hans Majestät Konungen. Men det begär jag förstås inte att en liberal ska hålla med om. :-)

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop. Jag ska inte nämna det för någon ;)
Jo, haha, Ullsten hade 70-talsglasögon... som de flesta andra. Och antalet partipolitiskt obundna minstrar var inte så många. Och t ex Anitha Bondestam, hon blev fp-are efter en tid...

Att centern alltid velat, ja det är en sanning allt från den tid det hette bondeförbundet och leddes av Gunnar Hedlund i Rådom.

En invändning dock, som du förutsett, vilken färg en statsminister än har så ska han vara ansvarig inför riksdagen, inte inför herr Bernadotte (eller ens fru Westling) .