30 september 2010

Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?

5 kommentarer:

Jan-Erik sa...

Du nämner inget om själva idén med liberalism, att det handlar om människors mest grundläggande rätigheter, och skatteuttag möjligen bara är moraliskt riktigt i detta syfte. Det är när man går utöver detta som ett stort godtycke uppkommer om vad som ska ingå i en välfärdsstat, därav så många olika socialliberala partier (inkl. kanske sex av de i riksdagen, med viss reservation för alla onödiga förbud som verkar dyka upp).

Själv, som medlem i Klassiskt liberala partiet, tror jag på en stark, liten, men också ödmjuk stat, som inte tror att den kan ge de enskilda människorna mening, och heler inte göra nytta med medel staten tvingar på sig i form av skatt. Men som välkomnar frivilliga initiativ för omfördelning, försäkringar och hjälp.

Lars-Erick Forsgren sa...

Jan-E. Nja, du förenklar väldigt anser jag. Det du beskriver är nattväktarstaten, och den har ingen likhet med ett samhälle som bygger på den socialt ansvarskännande liberalismen.

Jag tror på ett samhälle där personlig frihet, som inte inskränker på andras frihet, och gemenskap. Vi är sociala varelser, som måste ta hänsyn till och leva i sämja och ansvar för varandra.

Jag menar att det inte finns ngt socialliberalt parti alls i riksdagen idag. Små fragment finns i några, "klassisk liberalism" (som missförstått Adam Smith) finns också i ett par-tre. Och neoliberalism finns i ännu fler.
Oftast blandat med konservatism i olika tappningar.

Jan-Erik sa...

Det finns absolut inte någon klassisk liberalism (med förordad nattväktarstat) representerad i riksdagen, Reinfeldt har till och med förklarat sig nöjd med LAS och dagens skattenivåer på över 50% av BNP. Uppenbart är vi sociala varelser, men det har inte så mycket med beskattning att göra. (Tycker en majoritet att en viss människa inte ska ha stöd får politikern som tycker det enligt demokratin inte en plats i riksdagen. Med en nattväktarstat räcker det med mycket färre som bryr sig om utsatta människor.)

Din huvudfråga i artikeln uppfattade jag dock som vaför socialliberaler inte kunde enas. Svaret tror jag ligger just i att ideologin inte sätter några absoluta gränser för statens verksamhet, och det ger utrymme för oerhörda skillnader i såväl mängd som prioritering. Man kan förorda 80% marginalskatt och fortfarande i viss mån uppfylla definitionen av socialliberal.

Se också på dagens (och föregående mandatperioders) stater, med en tydlig identitet i det sociala ansvaret, inte verkar de vilja ha bort riktigt all fattigdom och kriminalitet för att inte ha för lite att göra sas. (t.ex genom att ha kvar en hel del onödiga förbud).

Lars-Erick Forsgren sa...

Jan-E. Visst, det finns inget parti som förespråkar en nattväktarstat i riksdagen. Närmast skulle väl Reinfeldt vara, om än han inte vågar säga det för då ryker makten... Men att klassisk liberalism skulle förespråka nattväktarstat menar jag är fel. Det är väl i så fall pre-klassisk...

Min huvudfråga i artikeln var dock inte varför inte socialliberaler kan enas, utan varför liberaler inte kan. På det kan jag svara att de/vi är av mycket olika ideologi, om man går djupare än bara etiketten.

Men visst kan socialliberalismen sägas vilja utrota fattigdom. Och det utan vare sig 80 el 50% skatter. Och lyckas bättre med det än nattväktarstaten!

Jan-Erik sa...

Efter mer genomläsning verkar "liberalismen" kunna indelas i tre grupper (där 3 i praktiken inte är särskilt liberal.):
1. Klassisk liberalism, libertarianism, neoliberalism, "Nyliberalism", laissez-faire-liberalism, minarkism, med ursprung i 16- och 1700-talen och filosofer som Smith och Locke och en minimal "nattväktarstat" och övriga delar av "samhället" frivilliga.
2. Socialliberalism (få alternativa namn gudbevars) med idéer från Rawls, Mill och baseras på lika möjligheter, inte bara lika rättigheter och en aktiv social politik och positiva rättigheter.
3. Konservatism med Burke:s idéer, som tror på långsamma förändringar, naturlig lag, människans ofullkomlighet med en god och en ond sida.

Jag vill vidhålla att de flesta ur grupp 1 har liknande idéer, man att ingen i riksdagen är ens i närheten. Minst långt bort skulle vara Maud Olofsson, som faktiskt från talarstolen gjort viktiga poänger om t.ex. vems skattepengarna är, dvs deras som arbetat ihop dem. (Om t.ex. Annie Johansson efterträder henne har jag goda förhoppnigar om en tydlig socialliberal kraft)

Sedan återstår vilka i riksdagen som är i grupp 2 eller 3 eller vad de annars är. Jag förstår att du föraktar libertarianismen för att den inte tar med "ansvarskännandet" i den statliga makten. (Men vi småpartier kan väl få hålla med varandra även om du inte håller med oss ? ;-)

Vad konkret tycker du främst gör att varken C eller FP är socialliberala?

Vilka små, liberala partier tänker du närmast på förutom liberala partiet och PP (som också har gott om vänstermedlemmar)?