Talmansval och offerkofta modell SD

Talmansvalet igår (29 sept 2014) var ovanligt uppmärksammat, och även frånsett kalabaliken kring om SD skulle "få" 2:e vice talmansposten, så väcker det många frågor.

PT skriver att det var en röstcirkus, som bara gav Sverigedemokraterna än mera medial uppmärksamhet, vilket SD också i hög grad gillar eftersom SD därmed kunde visa att de var mobbade av de övriga partierna, men "vann".
PT:s slutsats är att övriga partier tyst och snällt bara skulle ha följt praxis, dvs att utan protester ge SD talmansposten. Det var onödigt att ge SD offerkoftan.

Jag har en hel del synpunkter på det.
SD älskar ju att framställa sig som misshandlade, negligerade och mobbade av övriga partier. Med rätt eller orätt, oftast med orätt.

Att de vill framställa sig som det enda oppositionspartiet och därtill förföljt och som ett parti som inte andra vill tala med, det får inte, ska inte leda till att de får som de vill, att deras politik och strategi ska få vinna!
Det vore ju att ge upp inför deras minst sagt märkliga syn på demokrati. En syn som innebär just att SD:s politik ska bestämma oavsett vad andra partier anser, och oavsett att SD faktiskt inte har egen majoritet (vilket Gud förbjude). SD är, matematiskt sett, vågmästare om övriga partier delar in sig i två block. Men SD´s inställning i demokratiska frågor och betr mänskliga rättigheter är så avvikande att den rimligen inte får vara det som någondera sidan accepterar - eftersom de båda tycker helt annorlunda än SD.
Sverigedemokraterna är inget mittenparti, de har som sagt extrema åsikter även om de plockar in också lite lånegods från både normal "höger" och normal "vänster".

Att då med hänvisning till praxis eller ens formaliserade regler (eller lagar) låta SD ta hand om viktiga funktioner i det demokratiska samhället, det måste vara fel. Praxis och olika spelregler måste utformas efter den faktiska situationen, efter samhällets utveckling. Vi har inte dödsstraff, trots att det länge var lagstiftad praxis. Vi har inte kvar ståndssamhället. Vi har inte kvar Gustav III:s konungsliga enmansvälde.  Etc. Nej, vi har på olika sätt moderniserat samhällets "praxis" i mera demokratisk och human riktning. Och i det syftet har vi då och då till och med ändrad i grundlagarna, just för att öka och säkra demokratin.

Åter från den allmänna diskussionen om praxis till frågan om talmannen, talmansval.
Då vill jag först betona att riksdagen väljs i allmänna och hemliga val. Partierna och deras kandidater väljs efter vilka åsikter de har och som de uppfattas av väljarna.
Att det i riksdagen skulle vara möjligt med hemliga (slutna) omröstningar ser jag därför som mycket tveksamt. Varför? Jo,  därför att i en hemlig omröstning döljer de sina åsikter. Då kanske de röstar på ett helt annat sätt än de gått till val på. De kan lura, bedra, sina väljare!
När de röstar ska det ske öppet och ärligt.

Att vänsterpartiet begärde sluten omröstning betr valet av 2:e vice talman var inte helt genomtänkt. Det tvingade inte övriga partier att visa korten. Blankröstning är ett ytterst ljumt och svagt ställningstagande, spec i en så viktig fråga som ett talmansval. Hade v nominerat en motkandidat till SD:s, en egen eller t ex från c eller fp, då hade partierna tvingats ta ställning, för eller emot också sina "egna" kandidater. Och det hade dessutom visat det bräckliga i att hänvisa till praxis.

Vid ändrad praxis, vad kan då eller bör då gälla?  (Jag tar inte definitiv ställning, vill grunna och höra olika åsikter. Frågorna är viktiga!)

Ja, en fråga är givetvis principen för hur posterna ska fördelas. Ska det ske genom proportionalitet? Och i så fall där varje parti räknas för sig - eller ska man kunna bilda valkoalitioner ("block") för att skapa majoritet?
Ska en majoritet (bestående av ett eller flera partier) tillsätta alla talmän? Eller bör partierna tillsätta en talman i fallande skala efter mandat (som nu skedde)?
Ska en valsamverkan mellan flera, men ej alla, partier kunna ta alla poster, med den fördelning och turordning som de samverkande partierna kommer överens om?  
Och ska/bör då icke-samverkande partier som ej når majoritet inte få någon enda talmanspost? Eller få en eller två med lägre rang?

Ska det, i demokratiskyddets namn, ställas något krav på partierna (alla), att de klart deklarerar och även i praktiken står för demokratiska grundprinciper och värderingar? I så fall hur ska kontrollen av det skötas? Vem avgör?

 Detta är, anser jag, viktiga frågor om vilka de bärande principerna skall vara. Speciellt mot bakgrund av dagens situation.

Jag ska erkänna att jag gärna såg att det kunde ställas ett krav på partierna betr demokratisk och icke-rasistisk grundsyn för att de skall kunna tilldelas en talmanspost av någon valör. Men jag kan inte se hur den prövningen ska kunna ske på ett objektivt och demokratiskt sätt.
Och jag konstaterar att väljarnas val skall vara fritt (möjligen med reservation för att inte rasistiska organisationer ska tillåtas, enl FN-konventionen, men det är en annan diskussion!), MEN att när väljarna sagt sitt är det riksdagens sak att skydda demokratin. Så att inte demokratins motståndare ska kunna ta över och avskaffa genom att använda luckor i demokratins spelregler.
Hur nu det skyddet ska gå till...

Ordet är fritt! Gärna som kommentarer till denna bloggpost.

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.