Vem ska kolla vem?

Allt makt skall kontrolleras.
Det är en av de viktigast liberala grundstserna för att bevara demokratin.

Idag ser vi att det är motsatt synsätt som dominerar. Dvs hos de beslutande. De menar att eftersom det kan finnas någon skurk bland oss vanliga miljoner människor, så ska makten kontrollera och registrera alla våra rörelser. Någon har kallat detta att våra mobiltelefoner ska användas för detta ändamål (som vi givetvis får betala) för att vi alla förses med elektronisk fotboja.

En träffande och brutalt sanningsenlig karaktäristik.
Makten försätter folket i vanmakt.

Nu är det ju tveklöst så att bland våra makthavare finns proportionellt minst lika många skurkar. I synnerhet begår de brott mot våra demokratiska fri- och rättigheter.

Detta ser jag om minst lika allvarligt som mord. Ja, det är ju ett slags massmord de begår, när vi berövas vår demokratiska frihet.

Den liberala synen på vem som ska kontrolleras måste återupprättas. All makt korrumperar och måste kontrolleras.
Det är inte frånvaron av makt som korrumperar.

Därför måste vi få en helt ny sammansättning av riksdagen. Det krävs nog ett eller flera nya partier med rätt syn på integriteten och människans värde. Liksom att i de gamla partierna röstas in nya människor samtidigt som partiledningarnas nickedockor rensas ut.

Denna nya rikdag har flera tunga frågor att ta itu med.
a)Att riva upp FRA-lagarna.
b och c)Att riva upp de lagar som den närmsta tiden kommer att beslutas om IPRED och datalagring.
d)Att utarbeta en kraftfull integritetsbalk.
e)Att inrätta en integritetsombudsman med bl a integritetsbalken som stöd i ryggen.
f)Att inrätta en författningsdomstol som ser till att regering och riksdag inte genomför lagstifting som står i strid emot grundlagen.

Det är makten som skall kontrolleras.

Vad bör, ska och vad kan politiker göra?

Några bloggkommentarer föranleder dessa reflexioner.

FRA-lagen i sig självt, juridiskt-tekniskt, politiskt/ideologiskt, dess politiska handläggning (jfr Hans Lindblads artiklar på denna blogg), integritetsfrågan mm är ett tecken på att rättssäkerheten naggas i kanten alltmer.

Därför är det viktigt att lagen rivs upp, utreds i botten och görs om rätt. Detta för att få den uppmärksamhet som principen om rättssäkerhet och överensstämmelse med grundlagen innebär.
Därmed kan kanske på sikt en uppriven, utredd och ny FRA-lag stärka rättsäkerheten även på andra områden.
Som det är nu verkar medborgarnas vakenhet krävas på alltför många områden.

Det väcker frågan: VAD GÖR RIKSDAGENS LEDAMÖTER? Vad kan de göra, vad ska de göra?

Varför fungerar de inte som integritetsombudsmän - allihopa?

Är det så att de dränks i oväsentliga pappersmängder, så att de inte hinner med eller orkar upptäcka de viktiga principiella frågorna? '

Eller saknar de i alltför hög grad de egenskaper som Adolf Hedin och Svensson i Ljungskile hade?

Saker som framkommit under denna debatt väcker även frågan om hur lagar stiftas.
Så saknas t ex i vänsterns motion om att riva upp FRA-lagspaketet en väsentlig laghänvisning.
Och de 15 punkterna, liksom andra tillägg är så bemängda med oklarheter att man baxnar.
Då ropas på att experter ska kallas in för.

Men - lagar SKA stiftas av politiker. Dock - de ska ha experter inom olika områden till sin hjälp. Inte för att dessa experter, som lätt råkar bli byråkrater, ska bestämma.
Utan för att de ska formulera lagarna så att lagarna blir som politikerna VILL, men som de inte själva kan utforma dem.
De, politikerna, har ju diverse hjälpredor idag - både av administrativt och politrukliknande slag, och jurister och tekniker. Dock verkar det inte räcka. Varför inte?

En kul - och måhända tankvärd - innovation har väckts på internet i olika bloggar; att kanske skulle lagförslag först läggas ut på internet - för att kunna kollas på sina konsekvenser. Som ett slags informell remissrunda!

Bland internets bloggare finns ett oändligt antal experter, som kan nagelfara lagförslag. Dessutom helt ideellt!

IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt

Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?

Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.

Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.

Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!

Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.

Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.