När jag såg Bengt-Urban Fransson (Bubben) senast så verkade han lätt stressad och inte så pigg. Men ändå kom det som en total överraskning budet om att han avlidit. "Plötsligt" stod det, och det kändes det.
Bubben var politisk chefredaktör för socialdemokratiska Piteå-Tidningen. Otvetydigt en sossetidning, men en sossetidning som undvikit att dras ned av samägande med andra partiblaskor. Och till och från en lokaltidning, som inte uteslutande var/är en partimegafon. Vilket kan ha bidragit till att PT överlevt och fortfarande lever.
Bubben var socialdemokrat, ingen tvekan i det. Men han var inte dogmatisk, han förbehöll sig rätten att tänka och tycka själv. OK, under valrörelser så fungerade han, som ledarskribent och utåt, som en god propagandist för sossepartiet. Men däremellan så kunde han vara en kritisk nagel i ögat på sitt eget parti och dess företrädare när han ansåg att det behövdes. Då var han, om inte oberoende, så självständig och öppen på ett sätt som inte är så vanligt bland socialdemokratiska profiler, inte ens bland ledarskribenter.
Emellanåt så kunde han frankt uttrycka sympati för förslag och idéer som kom från andra partiföreträdare eller andra icke-sossar. Det gjorde honom intressant som debattör.
Jag kan i långa stycken instämma med PT-veteranen Jan Lundqvists minnesord i PT över Bengt-Urban Fransson. Mina kontakter med Bubben var i huvudsak ett utbyte av åsikter och föranledda av Bubbbens ledare eller krönikor i PT, eller av mina bloggtexter (och någon ggn Facebookinlägg) eller debattartiklar i PT. Vi var verkligen inte alltid överens, men förvånansvärt ofta visade det sig att vi var det, eller i vart fall låg väldigt nära i omdömen och slutsatser. Och det var diskussioner som höll sig till saken.
Jan Lundquist skriver att Bubben hade en närmast ekumenisk inställning vid beslutsfattande. Det vet jag inget om, men det är fullt klart att han kunde komma överens även med folk från andra partier eller med annan än socialdemokratisk inställning, på ett fruktbart sätt. Han sa vad han tyckte, vad han stod för. Och därmed kunde han säkert reta en del partivänner, men samtidigt skapa respekt och sympati även hos andra.
Hans ärlighet och sätt att vara verkar ha gjort honom omtyckt av många.
Det känns väldigt onödigt att han bara skulle bli 46 år.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
29 juli 2015
27 juli 2015
Är demokrati naturligt?
När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.
Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.
Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.
Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier? Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig. Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.
Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade sin "rättvisa".
Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.
Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.
Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...
Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning, illegal sophantering, knarkhandel etc. Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.
En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra". Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.
Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.
Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.
Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier? Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig. Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.
Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade sin "rättvisa".
Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.
Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.
Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...
Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning, illegal sophantering, knarkhandel etc. Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.
En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra". Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.
24 juli 2015
Måste allt gå genom myndigheter? T ex att hjälpa flyktingbarn
Ser på internet, via P4 Jönköping något jag vill uppmärksamma fler på. Ett fint initiativ för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn. De kommer ju alltfler ungdomar som flyr krig och liknande elände. Och kommunerna har inte resurser att skaka fram i hast.
Läs denna länk. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=6217553#
Ett citat" Många kommuner i Jönköpings län är i akut behov av familjehem för ensamkommande flyktingbarn som är under 16 år. Hittills i år har det kommit ungefär lika många barn som under hela 2014. Sedan en dryg vecka kräver Migrationsverket att landets kommuner tar emot ännu fler barn än vad man tidigare avtalat.
Ja, detta gillar jag. Jag har i olika sammanhang tidigare efterlyst möjlighet till frivilliga/ideella insatser både betr flyktingmottagande i allmänhet och speciellt kanske det borde passa för ensamkommande flyktingbarn. Vilka oftast är i åldern 13-17 år.
Om jag vore lite yngre skulle jag gärna göra det själv. Men jag är lite för gammal och trött för att ta hand om tonåringar igen. Men jag tror faktiskt att det finns de som kan tänka sig att göra det, som har tid och ork.
Och som inte vill eller behöver ha mer än ersättning för direkta kostnader, dvs inte behöver (eller vill) gå med "vinst", som dagens uthyrare av asylboenden gör eller som MIV- eller kommunanställd personal kräver.
Hur många det gäller vet jag inte, vi välfärdssvenskar har ju i stor utsträckning vant oss av med personligt engagemang. Men nog finns en del, och jag utesluter inte att det går att väcka upp folk till detta.
Idéellt arbete finns ju fortfarande, trots allt kostsamt offentligt organiserande...
Dels skulle det givetvis minska de stora (initiala) kostnaderna för flyktingmottagandet, dels ge oss erfarenheter av ett slag som är oss till nytta, ge oss vidgad förståelse. Dessutom skulle det nog vara bra för de tonåriga flyktingbarnen att få en nära kontakt med svenskar, bli en naturlig lots in i samhället.
Läs denna länk. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=6217553#
Ett citat" Många kommuner i Jönköpings län är i akut behov av familjehem för ensamkommande flyktingbarn som är under 16 år. Hittills i år har det kommit ungefär lika många barn som under hela 2014. Sedan en dryg vecka kräver Migrationsverket att landets kommuner tar emot ännu fler barn än vad man tidigare avtalat.
En familj som beslutat sig för att emot ett ensamkommande barn är Emmilie och Kenneth Bard från Huskvarna. Ett beslut som påverkat familjen på många olika sätt.
– Det är jättemånga gånger som vi i princip sitter och gråter här vid köksbordet över de livsberättelser vi får höra. Det gör att man får en enorm förståelse för de som kommer hit. Det rör verkligen till det på ett positivt sätt, säger Emmilie Bard."
---Ja, detta gillar jag. Jag har i olika sammanhang tidigare efterlyst möjlighet till frivilliga/ideella insatser både betr flyktingmottagande i allmänhet och speciellt kanske det borde passa för ensamkommande flyktingbarn. Vilka oftast är i åldern 13-17 år.
Om jag vore lite yngre skulle jag gärna göra det själv. Men jag är lite för gammal och trött för att ta hand om tonåringar igen. Men jag tror faktiskt att det finns de som kan tänka sig att göra det, som har tid och ork.
Och som inte vill eller behöver ha mer än ersättning för direkta kostnader, dvs inte behöver (eller vill) gå med "vinst", som dagens uthyrare av asylboenden gör eller som MIV- eller kommunanställd personal kräver.
Hur många det gäller vet jag inte, vi välfärdssvenskar har ju i stor utsträckning vant oss av med personligt engagemang. Men nog finns en del, och jag utesluter inte att det går att väcka upp folk till detta.
Idéellt arbete finns ju fortfarande, trots allt kostsamt offentligt organiserande...
Dels skulle det givetvis minska de stora (initiala) kostnaderna för flyktingmottagandet, dels ge oss erfarenheter av ett slag som är oss till nytta, ge oss vidgad förståelse. Dessutom skulle det nog vara bra för de tonåriga flyktingbarnen att få en nära kontakt med svenskar, bli en naturlig lots in i samhället.
23 juli 2015
Också ett sätt att skildra en ung kvinna på flykt
Pekoral, skrev en recensent om Alexander Maksiks roman "något att hålla fast vid" (Brombergs, 2013).
Hm... jag gjorde misstaget att kolla om det fanns något skrivet på internet om boken innan jag satte mig att själv tycka till om boken, som jag gillade.
Jag känner mig rätt så upprörd, eller i vart fall besviken, på recensionen. Tonen i Nina Fries recension för Litteraturmagazinet känns överlägen och nedlåtande. Jag ställer mig frågan om en roman, och då speciellt en roman som behandlar livet, situationen för en ung kvinna på flykt, måste skrivas på ett visst bestämt sätt? För att det är ett viktig ämne? Måste man skriva som Henning Mankell? _ Jodå, han skriver bra, om detta, kunnigt och inkännande, i Tea-bag. Är det sättet det enda? Eller vad?
Det ÄR ett viktigt ämne. Och visst kan man tycka att inledningen är lite svävande romantiserad, eller idylliserad genom att den unga kvinnan försörjer sig, nödtorftigt, genom att ge turister fotmassage på stranden. För en billig penning. Och det är massage, och lite prat som antyds ha en viss terapeutisk verkan, men ingen strandprostitution. Snopet? Är det för mycket solsken att handlingen, frånsett återblickar, utspelar sig i den grekiska övärlden?
Man undrar vart det ska ta vägen. Visst, och som så ofta så kommer bakgrund in bitvis, allt eftersom. Och att det inte är en solskenshistoria, om än i flyktingskepnad, det etsar sig in för varje återblick. Och genom kvinnans tankar och reaktioner inför de människor hon möter. Som, trots allt, till och från är rätt positiva. På ett sätt som får henne att hitta något slags grund, ett fotfäste som gör att hon kan leva vidare, trots den fruktansvärda erfarenhet hon har med sig. En erfarenhet som avslöjas först mot slutet.
På sätt och vis kan jag känna det irriterande att vi inte får veta mycket mera omedelbart. Men då skulle det bli för enkelt. Och bakgrunden till hennes flykt, den är inte enkel och hemsk. Den är både hemsk och komplicerad. Som i och för sig det nog ofta kan vara för flyktingar. Inte minst för ensamma flyktingar.
Jag rekommenderar boken till läsning. Den ger, menar jag, fler vinklar på detta med hur det kan vara att vara på flykt, ensam och kvinna.
Ett sätt som skiljer sig från Mankells sätt att skriva, som jag också gillar, men värdefullt ändå.
Hm... jag gjorde misstaget att kolla om det fanns något skrivet på internet om boken innan jag satte mig att själv tycka till om boken, som jag gillade.
Jag känner mig rätt så upprörd, eller i vart fall besviken, på recensionen. Tonen i Nina Fries recension för Litteraturmagazinet känns överlägen och nedlåtande. Jag ställer mig frågan om en roman, och då speciellt en roman som behandlar livet, situationen för en ung kvinna på flykt, måste skrivas på ett visst bestämt sätt? För att det är ett viktig ämne? Måste man skriva som Henning Mankell? _ Jodå, han skriver bra, om detta, kunnigt och inkännande, i Tea-bag. Är det sättet det enda? Eller vad?
Det ÄR ett viktigt ämne. Och visst kan man tycka att inledningen är lite svävande romantiserad, eller idylliserad genom att den unga kvinnan försörjer sig, nödtorftigt, genom att ge turister fotmassage på stranden. För en billig penning. Och det är massage, och lite prat som antyds ha en viss terapeutisk verkan, men ingen strandprostitution. Snopet? Är det för mycket solsken att handlingen, frånsett återblickar, utspelar sig i den grekiska övärlden?
Man undrar vart det ska ta vägen. Visst, och som så ofta så kommer bakgrund in bitvis, allt eftersom. Och att det inte är en solskenshistoria, om än i flyktingskepnad, det etsar sig in för varje återblick. Och genom kvinnans tankar och reaktioner inför de människor hon möter. Som, trots allt, till och från är rätt positiva. På ett sätt som får henne att hitta något slags grund, ett fotfäste som gör att hon kan leva vidare, trots den fruktansvärda erfarenhet hon har med sig. En erfarenhet som avslöjas först mot slutet.
På sätt och vis kan jag känna det irriterande att vi inte får veta mycket mera omedelbart. Men då skulle det bli för enkelt. Och bakgrunden till hennes flykt, den är inte enkel och hemsk. Den är både hemsk och komplicerad. Som i och för sig det nog ofta kan vara för flyktingar. Inte minst för ensamma flyktingar.
Jag rekommenderar boken till läsning. Den ger, menar jag, fler vinklar på detta med hur det kan vara att vara på flykt, ensam och kvinna.
Ett sätt som skiljer sig från Mankells sätt att skriva, som jag också gillar, men värdefullt ändå.
Syditaliensk maffia igen, Spelmaffian ´ndranghetan.
Jag har nyligen skrivit lite om Camorran i och runt Neapel, Kampanien och därvid även berört den Sicilianska maffian. Båda starka och svårutrotade, men med en del klara skillnader.
En artikel i dagens DN påminner oss om att det finns ännu en maffia av betydelse i syditalien. Den är lite mindre känd och uppmärksammad, möjligen p g a det lite svårskrivna namnet. Det är den maffia som kallas 'ndranghetan och hör hemma i Kalabrien, Italiens tåspets. Även den maffian berörs, om än i mera förbigående i Lappalainens bok om Camorran, och verkar vara rätt likartad Camorran.
Det intressanta är att den länge ansett som lite mindre farlig än den sicilianska maffian och även än Camorran. Kanske p g a att den till en del sysslat med mindre blodig brottslighet. Däremot så anses den idag vara mycket mäktig och ha spridning även långt utanför Italien (Europa, Amerika, Ryssland, Australien) med verksamheter som narkotika och illegala spel, sophantering och trafficking.
Det som uppmärksammas i DN idag (23 juli) är att polisen beslagtagit tillgångar för denna maffia på mer än 19 miljarder kronor, huvudsakligen med koppling till illegal spelverksamhet. Det är alltså ingen liten byamaffia det är fråga om. Omslutningen ansågs härom året ligga runt motsv 500 miljarder kr.
Men lokalt har den en så enorm makt att (legala) politiker inte vågar ställa upp i lokala val eftersom det ändå är ´ndranghetan som bestämmer allt.
I sammanhanget förtjänar det att påpekas att de olika "regionala" maffiorna inte är enhetliga organisationer, även om de "lokalt" har liknande organisation och struktur. De består i hög grad av olika klaner som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra och där ledare kan växa till sig i makt och inflytande över klangränsen. Men i grunden är det rätt decentraliserade vad gäller ledarskap, och ha delvis olika verksamheter.
En artikel i dagens DN påminner oss om att det finns ännu en maffia av betydelse i syditalien. Den är lite mindre känd och uppmärksammad, möjligen p g a det lite svårskrivna namnet. Det är den maffia som kallas 'ndranghetan och hör hemma i Kalabrien, Italiens tåspets. Även den maffian berörs, om än i mera förbigående i Lappalainens bok om Camorran, och verkar vara rätt likartad Camorran.
Det intressanta är att den länge ansett som lite mindre farlig än den sicilianska maffian och även än Camorran. Kanske p g a att den till en del sysslat med mindre blodig brottslighet. Däremot så anses den idag vara mycket mäktig och ha spridning även långt utanför Italien (Europa, Amerika, Ryssland, Australien) med verksamheter som narkotika och illegala spel, sophantering och trafficking.
Det som uppmärksammas i DN idag (23 juli) är att polisen beslagtagit tillgångar för denna maffia på mer än 19 miljarder kronor, huvudsakligen med koppling till illegal spelverksamhet. Det är alltså ingen liten byamaffia det är fråga om. Omslutningen ansågs härom året ligga runt motsv 500 miljarder kr.
Men lokalt har den en så enorm makt att (legala) politiker inte vågar ställa upp i lokala val eftersom det ändå är ´ndranghetan som bestämmer allt.
I sammanhanget förtjänar det att påpekas att de olika "regionala" maffiorna inte är enhetliga organisationer, även om de "lokalt" har liknande organisation och struktur. De består i hög grad av olika klaner som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra och där ledare kan växa till sig i makt och inflytande över klangränsen. Men i grunden är det rätt decentraliserade vad gäller ledarskap, och ha delvis olika verksamheter.
21 juli 2015
Söndagsöppet på systemet? Plus lite bakgrund.
När svenska folket höll på att supa ihjäl sig så diskuterades om det borde stoppas eller om det vore en frihet för alla att supa ner sig, förstöra ekonomi, familj och omgivning och sedan dö i förtid.
Vår första folkomröstning slutade närmast jämt skägg för el emot förbud. Men förbudsmotståndarna var något fler. Resultatet blev att inte förbjuda alkoholförsäljning, men att den skulle ske i det statliga Systembolagets monopol och ingen skulle få köpa mer än en tilldelad ranson. "Motboken" skapades.
Och bruket och än mer missbruket minskade. Men motboken var inte precis älskad av de som vill dricka utan begränsningar, och .hembränningen blev en populär illegal hobby. Och på 50-talet avskaffades motboken, man hoppades att svenskarna skulle vara mera mogna att hantera spriten... Men riktigt så bra var det ju inte. Dessutom blev det, genom charterresandet, alltmer vanligt att förutom brännvinet även lägga till ett vindrickande, som tidigare var nästan obefintligt bland "vanligt" folk. Och på 60-talet infördes mellanölet, vilket höll på att knäcka en hel ungdomsgeneration, genom sitt låga pris och lättillgänglighet.
På olika sätt försökte man ända begränsa alkoholtillgången, eftersom tillgänglighet leder till mera drickande, och drickande leder ofta till missbruk, alkoholism. Men efter långa stridigheter fick spritanhängarna ändå igenom att Systemet skulle hålla öppet även på lördagar. Dock har det alltid varit bekymmer med smuggling, vilken inte verkar ha minskat trots alltmer generösa införselregler bl a p g a EU:s regelverk. Och spritlobbyn är stark i Bryssel.
Nu har, genom en debattartikel i DN, föreslagits att Systembolaget ska få ännu mera utökade öppettider. Detta i servicesyfte... Kvällsöppet t o m till kl 21 vardagar och även söndagsöppet. Förslagsställaren, Carl B Hamilton (fp), skriver: "Att ge perfekt service till nyktra vuxna bör vara statens inställning".
Nå, nu behöver knappast nyktra vuxna, dessa utökade öppettider. Nyktra vuxna kan planera sina inköp, så det inte blir kris sent på kvällen eller söndagsförmiddagen. Kan de inte det kan nog deras nykterhet och även faktiska vuxna mognad ifrågasättas.
Det är ju så, enl all erfarenhet och forskning (mig veterligt) att tillgång och låga priser leder till högre total alkoholkonsumtion, högre konsumtion leder till missbruk och missbruk leder till alkoholberoende, dvs alkoholism. Vilket leder till sociala skador, vårdbehov, för tidig död etc.
Och forskare dömer ut Hamiltons förslag. "Systembolaget har inga planer på söndagsöppet. Och styrelseledamot Carl B Hamiltons förslag möter starkt motstånd hos Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. ”Det leder med största sannolikhet till fler skador”, säger föreståndaren Jenny Cisneros Örnberg." . DN 21 juli 2015 (länk)
Nu kan man förstås ha olika åsikter om detta, dvs om man bortser från forskningen. En del menar ju att det är en oförytterlig rättighet att få supa ihjäl sig, utan samhällets inblandning.
Jag utgår dock ifrån min socialliberala inställning (vilken tidigare också varit folkpartiets intill för några år sedan).
Socialliberalism innebär, enl gängse definitioner, att kombinera största möjliga frihet med socialt ansvar och insikten om att vi måste leva i gemenskap med andra. Det innebär att friheten har en gräns där en persons frihet skadar andras frihet. Betr alkoholpolitiken så har det inneburit att även de som själva i o f sig brukar alkohol och kan sköta spriten utan att bli alkoholister, tar på sig de restriktioner som det krävs för att minska skadeverkningarna för de som inte kan (eller vill) hantera alkoholen.
Så t ex brukade Per Ahlmark, som var en skarp motståndare emot socialismen och för frihet, att p g a det sociala ansvar som en socialliberalisme innebär, så måste vi alla acceptera begränsningar i försäljningen, i tillgången, höga skatter etc. Han var/är socialliberal. För att inte nämna Gabriel Romanus, en gång socialminister och sedan systembolagschef. En socialliberal som förstod (förstår) att frihet och ansvar mot varandra måste kombineras.
Liberalismen som sådan har ansetts innebära att friheten inte får innebära anarki och att en persons vilja att vara fri inte får innebära att andras frihet och liv begränsas och skadas. Och exemplet alkoholpolitik (och drogpolitik) anser jag vara utomordentliga exempel på var gränsen ska gå, och att det sociala ansvarstagandet i socialliberalismen gör detta ännu mera klart.
Och observera, höga priser och begränsningar i tillgången bl a genom att inte ha Systemet öppet precis lika mycket som de stora livsmedelskedjorna, det är inte förbud att köpa eller dricka sprit. Den om kan planera sina inköp, och förhoppningsvis styra sin spritkonsumtion, kan göra det. Under ansvar. Men begränsningarna är till för att - just det - begränsa det drickande som går till övermått och som ofta leder eller redan lett till beroende och olika skadeverkningar.
Vår första folkomröstning slutade närmast jämt skägg för el emot förbud. Men förbudsmotståndarna var något fler. Resultatet blev att inte förbjuda alkoholförsäljning, men att den skulle ske i det statliga Systembolagets monopol och ingen skulle få köpa mer än en tilldelad ranson. "Motboken" skapades.
Och bruket och än mer missbruket minskade. Men motboken var inte precis älskad av de som vill dricka utan begränsningar, och .hembränningen blev en populär illegal hobby. Och på 50-talet avskaffades motboken, man hoppades att svenskarna skulle vara mera mogna att hantera spriten... Men riktigt så bra var det ju inte. Dessutom blev det, genom charterresandet, alltmer vanligt att förutom brännvinet även lägga till ett vindrickande, som tidigare var nästan obefintligt bland "vanligt" folk. Och på 60-talet infördes mellanölet, vilket höll på att knäcka en hel ungdomsgeneration, genom sitt låga pris och lättillgänglighet.
På olika sätt försökte man ända begränsa alkoholtillgången, eftersom tillgänglighet leder till mera drickande, och drickande leder ofta till missbruk, alkoholism. Men efter långa stridigheter fick spritanhängarna ändå igenom att Systemet skulle hålla öppet även på lördagar. Dock har det alltid varit bekymmer med smuggling, vilken inte verkar ha minskat trots alltmer generösa införselregler bl a p g a EU:s regelverk. Och spritlobbyn är stark i Bryssel.
Nu har, genom en debattartikel i DN, föreslagits att Systembolaget ska få ännu mera utökade öppettider. Detta i servicesyfte... Kvällsöppet t o m till kl 21 vardagar och även söndagsöppet. Förslagsställaren, Carl B Hamilton (fp), skriver: "Att ge perfekt service till nyktra vuxna bör vara statens inställning".
Nå, nu behöver knappast nyktra vuxna, dessa utökade öppettider. Nyktra vuxna kan planera sina inköp, så det inte blir kris sent på kvällen eller söndagsförmiddagen. Kan de inte det kan nog deras nykterhet och även faktiska vuxna mognad ifrågasättas.
Det är ju så, enl all erfarenhet och forskning (mig veterligt) att tillgång och låga priser leder till högre total alkoholkonsumtion, högre konsumtion leder till missbruk och missbruk leder till alkoholberoende, dvs alkoholism. Vilket leder till sociala skador, vårdbehov, för tidig död etc.
Och forskare dömer ut Hamiltons förslag. "Systembolaget har inga planer på söndagsöppet. Och styrelseledamot Carl B Hamiltons förslag möter starkt motstånd hos Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. ”Det leder med största sannolikhet till fler skador”, säger föreståndaren Jenny Cisneros Örnberg." . DN 21 juli 2015 (länk)
Nu kan man förstås ha olika åsikter om detta, dvs om man bortser från forskningen. En del menar ju att det är en oförytterlig rättighet att få supa ihjäl sig, utan samhällets inblandning.
Jag utgår dock ifrån min socialliberala inställning (vilken tidigare också varit folkpartiets intill för några år sedan).
Socialliberalism innebär, enl gängse definitioner, att kombinera största möjliga frihet med socialt ansvar och insikten om att vi måste leva i gemenskap med andra. Det innebär att friheten har en gräns där en persons frihet skadar andras frihet. Betr alkoholpolitiken så har det inneburit att även de som själva i o f sig brukar alkohol och kan sköta spriten utan att bli alkoholister, tar på sig de restriktioner som det krävs för att minska skadeverkningarna för de som inte kan (eller vill) hantera alkoholen.
Så t ex brukade Per Ahlmark, som var en skarp motståndare emot socialismen och för frihet, att p g a det sociala ansvar som en socialliberalisme innebär, så måste vi alla acceptera begränsningar i försäljningen, i tillgången, höga skatter etc. Han var/är socialliberal. För att inte nämna Gabriel Romanus, en gång socialminister och sedan systembolagschef. En socialliberal som förstod (förstår) att frihet och ansvar mot varandra måste kombineras.
Liberalismen som sådan har ansetts innebära att friheten inte får innebära anarki och att en persons vilja att vara fri inte får innebära att andras frihet och liv begränsas och skadas. Och exemplet alkoholpolitik (och drogpolitik) anser jag vara utomordentliga exempel på var gränsen ska gå, och att det sociala ansvarstagandet i socialliberalismen gör detta ännu mera klart.
Och observera, höga priser och begränsningar i tillgången bl a genom att inte ha Systemet öppet precis lika mycket som de stora livsmedelskedjorna, det är inte förbud att köpa eller dricka sprit. Den om kan planera sina inköp, och förhoppningsvis styra sin spritkonsumtion, kan göra det. Under ansvar. Men begränsningarna är till för att - just det - begränsa det drickande som går till övermått och som ofta leder eller redan lett till beroende och olika skadeverkningar.
En ordkonstnär är död, Robert Robban Broberg
Egentligen tillhö inte Robban Broberg en genre som jag sätter främst. Någon slags populärmusik med vis-stuk. Fastän det blir nog fel att sätta etiketter på honom.
Komiker är fel beteckning, men visst fanns det humor och komik i hans underfundiga ordvändningar. Artist och underhållare var han dock, av hög klass. Och in en egen klass, en högst egen personlighet. Trots att mina skivor till största delen innefattar jazz, blues, gospel, klassiskt, folkmusik och bara ytterst lite av vad man kallar "populärmusik" var en LP med Robban en av de första jag skaffade. Och fler har tillkommit med åren.
En lågmäld ordkonstnär vars texter gav många leenden.
Flera exempel på Broberg finns givetvis i SVTPlays öppet arkiv.
Och nu är han död. Bara 75 år. I sjukdomen Parkinson. Det känns faktiskt. Hans profil gav bredd åt dagens slätstrukna "populärmusik". Och Parkinson är en jobbig, otrevlig sjukdom (ja, det är väl all sjukdom, men ni förstår... ) , min mor led av den också och dog i den.
Komiker är fel beteckning, men visst fanns det humor och komik i hans underfundiga ordvändningar. Artist och underhållare var han dock, av hög klass. Och in en egen klass, en högst egen personlighet. Trots att mina skivor till största delen innefattar jazz, blues, gospel, klassiskt, folkmusik och bara ytterst lite av vad man kallar "populärmusik" var en LP med Robban en av de första jag skaffade. Och fler har tillkommit med åren.
En lågmäld ordkonstnär vars texter gav många leenden.
Flera exempel på Broberg finns givetvis i SVTPlays öppet arkiv.
Och nu är han död. Bara 75 år. I sjukdomen Parkinson. Det känns faktiskt. Hans profil gav bredd åt dagens slätstrukna "populärmusik". Och Parkinson är en jobbig, otrevlig sjukdom (ja, det är väl all sjukdom, men ni förstår... ) , min mor led av den också och dog i den.
20 juli 2015
Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa
Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.
Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.
Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.
I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.
Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.
Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.
Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga". (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.
Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.
Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.
Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?
Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.
Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.
Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.
I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.
Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.
Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.
Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga". (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.
Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.
Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.
Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?
Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.
Camorran, maffian i Neapel, sopskandal igen
Tomas Lappalainen har skrivit en mycket ingående och väldokumenterad bok om den Neapelianska maffian, kallad Camorran. Boken har bara några år på nacken, men förefaller vara helt aktuell än idag. Och det är kanske inte så konstigt, när man betänker att Camorran existerat i hundratals år, och att den rekryteras ur de arbetslösa massorna i södra Italien.
Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.
Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.
Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.
I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.
Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.
Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.
Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.
Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.
Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.
I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.
Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.
Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.
Frank Mangs, John Hedlund...
Vad får ni för associationer av dessa namn?
Karl-Erik Sennvik, Georg Andersson, Yngve Arnström, Viggo Junkes?
Frank Mangs, C G Hjelm, Bertil Paulsson, John Hedlund, Kaleb Tillman, Simon Segerberg, Arthur Eriksson?
Einar Rimmerfors, Berndt Wåhleman.
Arne Imsen, Målle Lindberg?
Karl-Erik Sennvik, Georg Andersson, Yngve Arnström, Viggo Junkes?
Frank Mangs, C G Hjelm, Bertil Paulsson, John Hedlund, Kaleb Tillman, Simon Segerberg, Arthur Eriksson?
Einar Rimmerfors, Berndt Wåhleman.
Arne Imsen, Målle Lindberg?
19 juli 2015
Kampen emot det onda, apropå Fantomen/Dragos
I min barndom läste jag Kalle Anka och lite Bamse när han dök upp. Och det fanns en och annan serietidning också som kom förbi mina ögon.
I Norran, dvs Norra Västerbotten, frisinnad tidning, fanns en gång Dragos, som serie i svart-vitt. Och Dragos är detsamma som Fantomen. Då såg jag Dragos bara som något spännande. Fantomen läste jag i väntrummet hos frisören.
Men visst var det så att Kalla Anka och många andra serier bara är serier, utan speciell sens moral. De skulle vara roliga att läsa, och möjligen driva lite med typer som Joakim von Anka.
När jag på äldre dagar kollat in t ex Fantomen igen, både i serieform och som film, då slås jag av det tydliga budskapet att man, i likhet med Fantomen, ska bekämpa det onda. Ta ställning för det goda, emot nazister, bovar, rasister och folk som förtrycker andra.
Visst förekommer det våld och framför allt övernaturliga krafter i denna kamp. Men de används av Fantomen för det goda och emot det onda. Och liknande sens moral finns/fanns också i andra serier från denna tid, som ex-vis Stålmannen (Superman). Bamse går ju lite i den stilen också, om än det är en ren "snällhet" som predikas, som bara tar till Bamses krafter pga dunderhonungen.
När jag kollar dagens serier är nog det mycket mera tveksamt om den eventuella moralen i dem. Kanske finns det undantag, men...
I Norran, dvs Norra Västerbotten, frisinnad tidning, fanns en gång Dragos, som serie i svart-vitt. Och Dragos är detsamma som Fantomen. Då såg jag Dragos bara som något spännande. Fantomen läste jag i väntrummet hos frisören.
Men visst var det så att Kalla Anka och många andra serier bara är serier, utan speciell sens moral. De skulle vara roliga att läsa, och möjligen driva lite med typer som Joakim von Anka.
När jag på äldre dagar kollat in t ex Fantomen igen, både i serieform och som film, då slås jag av det tydliga budskapet att man, i likhet med Fantomen, ska bekämpa det onda. Ta ställning för det goda, emot nazister, bovar, rasister och folk som förtrycker andra.
Visst förekommer det våld och framför allt övernaturliga krafter i denna kamp. Men de används av Fantomen för det goda och emot det onda. Och liknande sens moral finns/fanns också i andra serier från denna tid, som ex-vis Stålmannen (Superman). Bamse går ju lite i den stilen också, om än det är en ren "snällhet" som predikas, som bara tar till Bamses krafter pga dunderhonungen.
När jag kollar dagens serier är nog det mycket mera tveksamt om den eventuella moralen i dem. Kanske finns det undantag, men...
17 juli 2015
Apropå Bill Clinton
Jag såg en snutt med Bill Clinton i teve häromdagen, med anledning av 20-årsdagen av minnet av massakern i Screbrenica. Han höll ett tal, som av snutten vi hörde var bra.
Men så gammal han såg ut, tärd och skröpplig. En 68-åring borde inte behöva se så gammal ut.
Jag minns, liksom också amerikanerna (utom en del rabiata republikaner), minns Clinton som en av de absolut bästa presidenter som USA haft. Han fick saker och ting gjorda och i de flesta fall riktigt bra, för USA och för amerikanerna och demokratin.
Och så minns jag vilka han tillägnade sina memoarer.
- Till min mor, som gav mig en kärlek till livet.
- Till Hillary, som gav mig livets kärlek
- Till Chelsea, som gav glädje och mening åt allt
- Och till minnet av min morfar, som lärde mig att se upp till människor som andra såg ner på, eftersom vi trots allt inte är så olika.
Fina och varma tillägnanden. Och inte minst det sista, till sin morfar ser jag gärna som en slags förklaring eller motto för hans i många avseenden socialliberala politik.
Men så gammal han såg ut, tärd och skröpplig. En 68-åring borde inte behöva se så gammal ut.
Jag minns, liksom också amerikanerna (utom en del rabiata republikaner), minns Clinton som en av de absolut bästa presidenter som USA haft. Han fick saker och ting gjorda och i de flesta fall riktigt bra, för USA och för amerikanerna och demokratin.
Och så minns jag vilka han tillägnade sina memoarer.
- Till min mor, som gav mig en kärlek till livet.
- Till Hillary, som gav mig livets kärlek
- Till Chelsea, som gav glädje och mening åt allt
- Och till minnet av min morfar, som lärde mig att se upp till människor som andra såg ner på, eftersom vi trots allt inte är så olika.
Fina och varma tillägnanden. Och inte minst det sista, till sin morfar ser jag gärna som en slags förklaring eller motto för hans i många avseenden socialliberala politik.
15 juli 2015
Vad är det för fel på konsum?
En gång i tiden startades konsumentkooperationen av ett antal personer som ville ha ett alternativ till den privata, ofta monopolliknande, handeln. De menade, med rätta, att privathandlarna ofta var alltför dyra och dessutom inte alltid sålde varor, främst mat, av god kvalitet. Tanken vann framgång, trots kraftigt motstånd från privathandlarna. Fler och fler anslöt sig till "kooperativa", och blev trogna kunder. Sortimentet vidgades och när konsumentrörelsen mer el mindre bojkottades av fabrikörer och grossister (pga hot från privathandlarna att de skulle sluta sälja varor från de som levererade till "konsum"), då köpte eller startade konsumentkooperationen egen tillverkning.
Det uppstod konkurrens, och därmed lägre priser, då privathandlarna fick bita i det sura äpplet och sänka sina priser även de. Konsumentrörelsen växte och blev etablerad över hela landet, i stort sett in i minsta by. Att konsumenter sluter sig samman är självfallet inte någon socialistisk idé, men alltefter som så kom konsum att mer och mer politiseras och bli helt dominerad och styrd av socialdemokrater. Framför allt på industriorter med stark socialdemokrati, blev konsum klart dominerande. Arbetarna var sossar, eller möjligen kommunister, och socialister av alla kulörer, de handlade på konsum. Och rörelsen tog allt större marknadsandelar, och konsummedlemmarna kunde varje år räkna sina kvitton och få en välkommen "återbäring", dvs del av den vinst som uppstod trots lägre priser.
Men nu då? Är konsum, som numera oftast går under etiketten Coop, billigast och bäst? Nej, nej.
Någonstans under resan så blev konsum mer och mer likt ICA (som tidigare regionalt kunde heta Hakons el något annat). Privathandlarnas pris sjönk, relativt sett, men konsums steg. Landsbygdens butiker tappade sina kunder när folk fick bilar och flyttade in i städerna. På mindre orter fanns endast en butik kvar, och när konsum konkurrerat ut ICA var det sedan konsum som la ner. Ibland kunde då en privathandlare (inte alltid ICA) öppna igen. För en tid.
I städerna byggde konsum Domusvaruhus, som konkurrerade med EPA, Tempo och de mindre ICA-handlarna. Men konsum tappade farten (eller vad det var). Återbäringen försvann och inte minst ICA fick luft under vingarna, med större butiker och bredare utbud till attraktiva priser. Konsum försökte göra sig "grönt" och spela på sin präktighet, men intrycket blev alltmer en trist tråkighet - som dessutom kostade alltmer.
Jag ska inte dra en massa fler detaljer ur utvecklingen, men måste konstatera att, från min praktiska erfarenhet där jag nu bott halva mitt liv och flera andra orter dessförinnan, så är Coop en beklämmande katastrof, om man ser till dess idé.
Här där jag bor i en mindre, snudd på mellanstor, stad så finns Coop fortfarande kvar, mycket beroende på tidvis favoritisering av sossestyret och central placering för Coop Forum, som en tid kallades Robin Hood... Men det är dyrt, dyrast av tillgängliga alternativ. Det är relativt stort och med brett utbud. Men inte ens de "billiga" sortimenten är billiga och bra jämfört med hos ICA Kvantum och Willys. Det har i flera mätningar visat sig att ICA Kvantum är billigare än (= inte fullt lika dyrt som) Coop. Som jag upplever det, med min inköpsprofil, är dessutom Willys (ytterst privatägt) klart billigast sedan det etablerades i stan. Nackdelen för Willys är att de inte ligger riktigt lika centralt i staden som Coop Forum och ICA Kvantum, men jag gissar att lokalkostnaden därmed är aningen lägre än konkurrenternas.
Alltså, vad är det för fel med konsumentkooperationen, vad har hänt? Varför klarar den inte av att konkurrera med ICA och Willys?
Konsumkunderna är inte lika trogna som tidigare, i vart fall inte de yngre. Varför, ja givetvis p g a att de upplever alternativen (som ska ge, och ger, fina vinster till ägarna) bättre och billigare, är mer prisvärda.
Jag har hela livet varit kund både i konsum och i privatbutiker. Jag vill se en konkurrens som leder till lägre priser av god kvalitet. Det behövs fler än en spelare på marknaden. De små privathandlarna fick till en början ge sig, men slöt sig alltmer samman, främst i ICA, och andra privata alternativ kom och tog matchen med konsum. Men konsum verkar ha gett upp. Man kan se gamla trogna konsumiter (oftast sossar) som generat smyger in på ICA eller Willys. För där är det billigare och bättre. Och konsum blöder... de säljer av olika förvärv, antingen för att de inte kan göra dem lönsamma heller, eller för att få in pengar till den förlustbringande kärnverksamheten.
Man byter VD:ar och ordföranden, men inget hjälper. Nu senast är det Anders Sundström som tagit över rodret för Coop, fd kommunalråd (s) i stan, fd bankdirektör i den lokala sparbanken, f d s-minister, fd i Folksam (starkt "rörelseanknutet" dvs s) etc.
På senare tid märker jag en viss ökning av priserna i livsmedelshandeln (den av Riksbanken efterlysta inflationen) här lokalt. Bara en aning på Willy, lite mer på ICA - och mest markant upp på Coop.
Att läsa veckoreklamen från matkedjorna är en trist läsning. Coop ger färre extrapriser än förr, ofta till andra affärers normalpris. Det kan inte kallas konkurrens. Tror Coopledningen att det kommer fler kunder till Coop med högre priser?
I så fall tror de fel.
Konsumenterna vill ha bra varor till lägsta möjliga pris. Då krävs konkurrens. Det verkar inte Coop-konsum klara av. Och då kommer Coop fortsätta att blöda och tappa kunder. Och priserna kommer att stiga även hos de privata alternativen.
Trist, tråkigt. Och det drabbar givetvis främst de sämst ställa i samhället.
(Jodå, jag kan om jag vill och orkar och det önskas, beskriva hur handeln varit, vilka affärer som funnits, etc, på de orter jag levt även tidigare. Och fler synpunkter om detta. Men det få bli en annan gång.)
Det uppstod konkurrens, och därmed lägre priser, då privathandlarna fick bita i det sura äpplet och sänka sina priser även de. Konsumentrörelsen växte och blev etablerad över hela landet, i stort sett in i minsta by. Att konsumenter sluter sig samman är självfallet inte någon socialistisk idé, men alltefter som så kom konsum att mer och mer politiseras och bli helt dominerad och styrd av socialdemokrater. Framför allt på industriorter med stark socialdemokrati, blev konsum klart dominerande. Arbetarna var sossar, eller möjligen kommunister, och socialister av alla kulörer, de handlade på konsum. Och rörelsen tog allt större marknadsandelar, och konsummedlemmarna kunde varje år räkna sina kvitton och få en välkommen "återbäring", dvs del av den vinst som uppstod trots lägre priser.
Men nu då? Är konsum, som numera oftast går under etiketten Coop, billigast och bäst? Nej, nej.
Någonstans under resan så blev konsum mer och mer likt ICA (som tidigare regionalt kunde heta Hakons el något annat). Privathandlarnas pris sjönk, relativt sett, men konsums steg. Landsbygdens butiker tappade sina kunder när folk fick bilar och flyttade in i städerna. På mindre orter fanns endast en butik kvar, och när konsum konkurrerat ut ICA var det sedan konsum som la ner. Ibland kunde då en privathandlare (inte alltid ICA) öppna igen. För en tid.
I städerna byggde konsum Domusvaruhus, som konkurrerade med EPA, Tempo och de mindre ICA-handlarna. Men konsum tappade farten (eller vad det var). Återbäringen försvann och inte minst ICA fick luft under vingarna, med större butiker och bredare utbud till attraktiva priser. Konsum försökte göra sig "grönt" och spela på sin präktighet, men intrycket blev alltmer en trist tråkighet - som dessutom kostade alltmer.
Jag ska inte dra en massa fler detaljer ur utvecklingen, men måste konstatera att, från min praktiska erfarenhet där jag nu bott halva mitt liv och flera andra orter dessförinnan, så är Coop en beklämmande katastrof, om man ser till dess idé.
Här där jag bor i en mindre, snudd på mellanstor, stad så finns Coop fortfarande kvar, mycket beroende på tidvis favoritisering av sossestyret och central placering för Coop Forum, som en tid kallades Robin Hood... Men det är dyrt, dyrast av tillgängliga alternativ. Det är relativt stort och med brett utbud. Men inte ens de "billiga" sortimenten är billiga och bra jämfört med hos ICA Kvantum och Willys. Det har i flera mätningar visat sig att ICA Kvantum är billigare än (= inte fullt lika dyrt som) Coop. Som jag upplever det, med min inköpsprofil, är dessutom Willys (ytterst privatägt) klart billigast sedan det etablerades i stan. Nackdelen för Willys är att de inte ligger riktigt lika centralt i staden som Coop Forum och ICA Kvantum, men jag gissar att lokalkostnaden därmed är aningen lägre än konkurrenternas.
Alltså, vad är det för fel med konsumentkooperationen, vad har hänt? Varför klarar den inte av att konkurrera med ICA och Willys?
Konsumkunderna är inte lika trogna som tidigare, i vart fall inte de yngre. Varför, ja givetvis p g a att de upplever alternativen (som ska ge, och ger, fina vinster till ägarna) bättre och billigare, är mer prisvärda.
Jag har hela livet varit kund både i konsum och i privatbutiker. Jag vill se en konkurrens som leder till lägre priser av god kvalitet. Det behövs fler än en spelare på marknaden. De små privathandlarna fick till en början ge sig, men slöt sig alltmer samman, främst i ICA, och andra privata alternativ kom och tog matchen med konsum. Men konsum verkar ha gett upp. Man kan se gamla trogna konsumiter (oftast sossar) som generat smyger in på ICA eller Willys. För där är det billigare och bättre. Och konsum blöder... de säljer av olika förvärv, antingen för att de inte kan göra dem lönsamma heller, eller för att få in pengar till den förlustbringande kärnverksamheten.
Man byter VD:ar och ordföranden, men inget hjälper. Nu senast är det Anders Sundström som tagit över rodret för Coop, fd kommunalråd (s) i stan, fd bankdirektör i den lokala sparbanken, f d s-minister, fd i Folksam (starkt "rörelseanknutet" dvs s) etc.
På senare tid märker jag en viss ökning av priserna i livsmedelshandeln (den av Riksbanken efterlysta inflationen) här lokalt. Bara en aning på Willy, lite mer på ICA - och mest markant upp på Coop.
Att läsa veckoreklamen från matkedjorna är en trist läsning. Coop ger färre extrapriser än förr, ofta till andra affärers normalpris. Det kan inte kallas konkurrens. Tror Coopledningen att det kommer fler kunder till Coop med högre priser?
I så fall tror de fel.
Konsumenterna vill ha bra varor till lägsta möjliga pris. Då krävs konkurrens. Det verkar inte Coop-konsum klara av. Och då kommer Coop fortsätta att blöda och tappa kunder. Och priserna kommer att stiga även hos de privata alternativen.
Trist, tråkigt. Och det drabbar givetvis främst de sämst ställa i samhället.
(Jodå, jag kan om jag vill och orkar och det önskas, beskriva hur handeln varit, vilka affärer som funnits, etc, på de orter jag levt även tidigare. Och fler synpunkter om detta. Men det få bli en annan gång.)
05 juli 2015
Om livet - och om bankdirektörers värde
En del talande citat, då jag för ögonblicket inte kan koncentrera mig att formulera mig själv.
Lite allmänt.
Somliga redaktörer är misslyckade författare, men det gäller också de flesta författare. (T S Eliot)
Om du inte kan få jobb som pianist på en bordell så kan du alltid bli hovreporter. (Max Hastings)
Spel - det är för människor som varken kan läsa eller tänka. (G Bernard Shaw)
Han är rasist, han är homofob, ha är främlingsfientlig, han är sexistisk. Han är den perfekta republikanska kandidaten. (Bill Press om Pat Buchanan)
Vad skulle det vara bra för att se oss själva som andra ser oss? Vi skulle ändå inte ftro våra ögon.
(Okänd)
Kan man vara glad åt lite, då har man mycket att vara glad åt. ( Okänd)
Och betr bankdirektörer och liknande, samt ekonomi.
Vissa människor tror att de är värda mycket pengar, bara för att de har det. (Fannie Hurst)
Min bankdirektör skulle genomgå en hjärttransplantation, men de kunde inte hitta en sten i rätt storlek. (Dave Allen)
Syftet med att studera ekonomi är att lära sig hur man undviker att bli lurad av ekonomer. (Joan Robinson)
Om du vill stjäla pengar - råna inte banken - öppna en. (Bertolt Brecht)
Affärsetik innebär att aldrig ljuga om du inte kan komman undan med det. (Kenneth Cook)
Enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor." (Red Top)
Vänskap kan räcka ett helt liv, om man bara inte ber att få låna pengar. (Mark Twain)
Lite allmänt.
Somliga redaktörer är misslyckade författare, men det gäller också de flesta författare. (T S Eliot)
Om du inte kan få jobb som pianist på en bordell så kan du alltid bli hovreporter. (Max Hastings)
Spel - det är för människor som varken kan läsa eller tänka. (G Bernard Shaw)
Han är rasist, han är homofob, ha är främlingsfientlig, han är sexistisk. Han är den perfekta republikanska kandidaten. (Bill Press om Pat Buchanan)
Vad skulle det vara bra för att se oss själva som andra ser oss? Vi skulle ändå inte ftro våra ögon.
(Okänd)
Kan man vara glad åt lite, då har man mycket att vara glad åt. ( Okänd)
Och betr bankdirektörer och liknande, samt ekonomi.
Vissa människor tror att de är värda mycket pengar, bara för att de har det. (Fannie Hurst)
Min bankdirektör skulle genomgå en hjärttransplantation, men de kunde inte hitta en sten i rätt storlek. (Dave Allen)
Syftet med att studera ekonomi är att lära sig hur man undviker att bli lurad av ekonomer. (Joan Robinson)
Om du vill stjäla pengar - råna inte banken - öppna en. (Bertolt Brecht)
Affärsetik innebär att aldrig ljuga om du inte kan komman undan med det. (Kenneth Cook)
Enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor." (Red Top)
Vänskap kan räcka ett helt liv, om man bara inte ber att få låna pengar. (Mark Twain)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)