Också ett sätt att skildra en ung kvinna på flykt

Pekoral, skrev en recensent om Alexander Maksiks roman "något att hålla fast vid" (Brombergs, 2013).
Hm...   jag gjorde misstaget att kolla om det fanns något skrivet på internet om boken innan jag satte mig att själv tycka till om boken, som jag gillade.

Jag känner mig rätt så upprörd, eller i vart fall besviken, på recensionen. Tonen i Nina Fries recension för Litteraturmagazinet känns överlägen och nedlåtande. Jag ställer mig frågan om en roman, och då speciellt en roman som behandlar livet, situationen för en ung kvinna på flykt, måste skrivas på ett visst bestämt sätt? För att det är ett viktig ämne?  Måste man skriva som Henning Mankell?  _ Jodå, han skriver bra, om detta, kunnigt och inkännande, i Tea-bag. Är det sättet det enda? Eller vad?

Det ÄR ett viktigt ämne. Och visst kan man tycka att inledningen är lite svävande romantiserad, eller idylliserad genom att den unga kvinnan försörjer sig, nödtorftigt, genom att ge turister fotmassage på stranden. För en billig penning. Och det är massage, och lite prat som antyds ha en viss terapeutisk verkan, men ingen strandprostitution. Snopet? Är det för mycket solsken att handlingen, frånsett återblickar, utspelar sig i den grekiska övärlden?

Man undrar vart det ska ta vägen. Visst, och som så ofta så kommer bakgrund in bitvis,  allt eftersom. Och att det inte är en solskenshistoria, om än i flyktingskepnad, det etsar sig in för varje återblick. Och genom kvinnans tankar och reaktioner inför de människor hon möter. Som, trots allt, till och från är rätt positiva. På ett sätt som får henne att hitta något slags grund, ett fotfäste som gör att hon kan leva vidare, trots den fruktansvärda erfarenhet hon har med sig. En erfarenhet som avslöjas först mot slutet.
På sätt och vis kan jag känna det irriterande att vi inte får veta mycket mera omedelbart. Men då skulle det bli för enkelt. Och bakgrunden till hennes flykt, den är inte enkel och hemsk. Den är både hemsk och komplicerad. Som i och för sig det nog ofta kan vara för flyktingar. Inte minst för ensamma flyktingar.

Jag rekommenderar boken till läsning. Den ger, menar jag, fler vinklar på detta med hur det kan vara att vara på flykt, ensam och kvinna.

Ett sätt som skiljer sig från Mankells sätt att skriva, som jag också gillar, men värdefullt ändå.

Livets längd och kvalitet beror på barnen...

Just såg igår teve-rapport med ett inslag om hur viktigt det är att man inte är ensam när man blir äldre. Det är något för barn att tänka på... på mer än ett sätt. Barn som vill att en förälder ska leva, och då även utan för många krämpor, de ska hålla kontakt med föräldern/föräldrarna och även glädjas åt att de har vänner!

I andra (de flesta?) länder är det naturligt att barnen respekterar sina föräldrar. Ja, till och med om de inte gillar dem speciellt mycket, så visar de respekt. Det vanliga är också att barnen på olika sätt tryggar föräldrarnas ålderdom, både genom tillsyn, omtanke och ekonomiskt. Visst finns enstaka exempel på det även i Sverige, men generellt sett är det något som tunnats ut i hög grad. Det ansvar som vuxna barn hade tidigare har i hög grad lastats över på "samhället". I viss mån kan det vara naturligt och nödvändigt, på grund av flytt, arbete, egna barn etc, även om jag skulle tro att entusiasmen hos många äldre att tvingas in på ett ålderdomshem är begränsad... Allt fler äldre använder givetvis internet för att i någon mån hålla kontakt, och har också stor nytta av de "sociala media" som finns där (och som utsätts för många angrepp från dagens politikergeneration!)

Att människor, även äldre, mår bättre av social samvaro är något som vi väl känt på oss länge, men nu verkar det även medicinskt bevisat, enl rapportinslaget. Så, även om de flesta äldre klarar sig hyfsat på pensionen - även om Alliansregeringen gör sitt bästa för att urholka den - så behövs fysisk kontakt med andra människor. Med barnen, barnbarnen, vänner - och inte bara jämnåriga - etc. Dessutom så har många upplevt en skilsmässa, eller så har partnern avlidit. Då är det naturligt, och för livskvaliteten viktigt att finna (el åtminstone försöka finna) en ny partner.
Ofta är barnen skeptiska emot att föräldern funnit en ny livskamrat. I sådana situationer undrar jag om barnen önskar livet ur föräldern, eftersom de inte vill umgås med föräldern längre och missunnar denne en gnutta glädje sina sista år?

Vi vet ju nu att man lever längre och bättre om man inte känner sig ensam. Och att ensamhet är ett stort problem för äldre människor i Sverige.