Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Om bloggande - eller Hur DN missat att det kan finnas folk som tycker något utan att få betalt.

Varför bloggar vi? Varför bloggar jag? Jag ser det som att delta i ett samtal. Eller flera samtal. Bloggandet är samtal på olika plan. I allt väsentligt är det i grunden en spegel av våra liv och tankar. Men olika människor väljer olika när vi använder bloggandet för detta "speglande". En del är våldsamt privata, på gott och ont, och avhandlar intima sidor, hem, familj, barn. En del diskuterar sina intressen som mat, mode, uteliv etc. Nåja, vad jag förstått är det kanske inte alltid så mycket av diskussion, mera att exponera sig i något avseende och att eventuellt få berömmande kommentarer.
Andra, som jag, koncentrerar sig på att diskutera samhällsfrågor, politik. Ibland med och ibland utan "ventiler" till det privata. Men ofta personligt. Och ofta mycket öppet för andras synpunkter. Visst vill vi ha läsare, men inte för besöksstatistikens skull, utan för att vi vill ha seriös debatt om de frågor vi är intresserade av!

Därför blir detså fel när olika intressen (gissa vilka!) vill göra bloggar till reklampelare för opersonliga företeelser som partier, PR-byråer, tidningar etc. (Vissa använder bloggen som ett skyltfönster för sin yrkesverksamhet, som kolumnisten Stig-Björn Ljunggren (s).)

Därför kommer det bli svårt att få genomslag för den typen av styrda pseudobloggar.

I vart fall de som diskuterar politik på personliga bloggar gör det av intresse. De/vi vill diskutera, bryta och testa argument, ge och ta. Vi gör det av ideellt intresse, utan att få betalt. Vi skrivet kortare och längre texter. En del är grundliga genomgångar av aktuella frågor - eller sådant som borde vara uppmärksammat och aktuellt, även i pappersmedia och radio-TV. Men ofta inte är det.

En stor skillnad är alltså att bloggare skriver av intresse och utan att få betalt. Men journalister de får betalt, de har lön. Ibland skriver de bra och grävande, men man ifrågasätter inte syftet pga deras inkomst. Ibland undrar man varför de skriver så ytligt, de är ju ändå avlönade.

Nyligen var det en sossekvinna som undrade vem som betalade de som engagerade sig i FRA-motståndet? Avslöjande för hur alltför många politiker tänker.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/avslojande-fraga-om-vem-som-betalar.html

Nu har DN en artikel på samma tema. Vem betalade FRA-motståndet? Månne var det en PR-byrå och var det inte en samordnad grej? Menar DN:s avlönade journalister och avslöjar sig även de.
Rent sakligt kan det finnas enstaka fragement i artikeln som är riktiga, flera av de som åberopas verifierar det. Men sammanställningen verkar infernaliskt vinklad.

Dessutom, DN-journalisternas vinkling avslöjar att de verkar mena att PR-byråer och lobbying är det naturliga och vanliga sättet att arbeta med politiska frågor. Att när åsikter för fram så är det av någon som har en lön eller annan ersättning för detta. Visst, i viss (stor) utsträckning har de rätt! Men, detta faktum får dem att blunda för att än lever idealitet och genuint intresse för politik som något annat än ett spel om makten!

Jag har själv djupt engagerat mig i främst FRA-debatten och IPRED-debatten. Genom detta engagemang tycker jag mig ha lärt känna ett stort antal människor, som drivs av en inre glöd för djupa demokratiska värden. Människor som offrat tid och kraft och ibland familj för att försvara sådana värden som personlig integritet, yttrandefrihet, rättssäkerhet, ja själva demokratin. Som gjort detta utan minsta ersättning eller tanke på ersättning. Som ägnat all fritid i den kampen, och som ibland även offrat inkomster för detta.
Politiken har blivit ett välavlönat heltidsjobb för en liten "elit", men det folkliga demokratiska engagemanget lever och har funnit en ny kanal att uttrycka sig på, internet.

Detta kan inte DN förstå och det verkar större delen av det politiska etablissemanget inte heller förstå.

Detta sorgliga faktum är ännu ett tecken på den svenska politikens förfall, både hos riksdagspartierna och hos stora delar av den ledande svenska pressen.