Fördomar och rasism, i olika former.
Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par
gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.
(Bild på Louis A, 60-tal.)
Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)
"Med anledning av Way out Wests senaste
storbokning, Ornette Coleman, en jazzlegendar i Miles och
Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för
första gången kom till Göteborg hösten 1933.
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela
svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans
skrovliga röst imiterades och beundrades.
På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var
man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny
Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om
människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
(min
kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte
nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns
människovärde? Eller?)
För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.
Nu hände detta för många år sedan och man
kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar
man säga som försvar för rasism och människofientlighet.
Och Nystroem skrev sin recension, inte av
konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en
människa.
"Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."
Mot slutet av recensionen skriver Nystroem.
"Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande
armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på
sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en
besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt
svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun,
under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade
för att nå toppen på denna flämtande
dårpippikonvulsion."
(min kommentar: Ingen egentlig
rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt
rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och
musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men
bland vilka?)
Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."
Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."
Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.
Men varför ska man rota i sån här gammal skit? Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar."
Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.
Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..
Fanns
fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det
faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor
förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man
kan titta
på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns
egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna.
Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan
uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet
1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody
in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.
Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.
Men
min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong
som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och
rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min
direkta, snabba kommentar var denna :
Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var
tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov
och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta
Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt
slags populism i "finkulturella" mycket konservativa
kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna
längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad
minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före
1933, långt senare.
(något redigerad här)
Smygrasism.
Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna
rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens
decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i
Tyskland i o med WW2.
Men
varför så utbredd då?
Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien, (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.
Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.
Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.
Och
på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in
jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc,
detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var
hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest,
men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna
vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde
tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och
klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse
bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.
Min slutsats.
Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då
behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist).
Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet.
Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft
chansen.
Lars-Erick Forsgren.
bloggare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar