Om Louis A, fördomar och rasism, vad och varför? (och min far)

 

Fördomar och rasism, i olika former. Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.   

(Bild på Louis A, 60-tal.)

Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)

 "Med anledning av Way out Wests senaste storbokning, Ornette Coleman, en jazz­legendar i Miles och Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för första gången kom till Göteborg hösten 1933. 
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans skrovliga röst imiterades och beundrades.

På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
 (min kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns människovärde? Eller?)

För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.

Nu hände detta för många år sedan och man kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar man säga som försvar för rasism och människo­fientlighet. 
Och Nystroem skrev sin recension, inte av konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en människa.

"Herr jazzkungen och människo­ätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings­-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till ­tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Mot slutet av recensionen skriver Nystroem. "Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna ­flämtande dårpippikonvulsion."
(min kommentar: Ingen egentlig rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men bland vilka?)

Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda ­rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."

Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."

Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.

Men varför ska man rota i sån här gammal skit?  Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar." 

Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.

Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..

Fanns fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man kan titta på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna. Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet 1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.

Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.

Men min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min direkta, snabba kommentar var denna : Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt slags populism i "finkulturella" mycket konservativa kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före 1933, långt senare.
(något redigerad här)
Smygrasism. Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i Tyskland i o med WW2.
Men varför så utbredd då?

Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien,  (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.

Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.

Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.

Och på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc, detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest, men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.

Min slutsats. Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist). Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet. Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft chansen.

Lars-Erick Forsgren. 
bloggare

Min musik, hur få tag på?

Läs  gärna detta, om ni vill. Om ni gillar jazz och blues med mera, och vill ha tag på den sortens musik. Mina tankar.

Skivleverantörer, dvs hur få tag i musik på skiva.  Att lyssna på jazz.

Först fick jag några stenkakor, 78-or, av min mamma, som köpt dem hos urmakaren i grannbyn, som även hade ett litet sortiment grammofonskivor. Jag hade då precis skaffat min första skivspelare, en Philips, med liten röd (ngt svajig hastighet) skivtallrik, att koppla till radions högtalare. För såväl 78-varvare som EP och LP-skivor.

De första egna inköpen gjordes dagarna efter på postorder, via Svenska skivklubben, på Lilla Nygatan i Stockholm. Några EP-skivor à 7,95 styck: Rock-Fnykis med Martin Ljung och Louis Armstrong, 30-talsinspelningar t ex On the Sunny Side of the Street och Just a Gigolo. Min första LP var Porgy & Bess i en inspelning med duktiga operasångare.

Sen följde i rask takt min första LP med Louis Armstrong, Phase to Phase - Face to Face, ena sidan med 20-talsinspelningar som Potato Head Blues och The Last Time, den andra med 50-tal, Blueberry Hill, Tin Roof Blues etc.
Detta måste ha skett 1957, eller möjligen sent året innan.

Då hade jag kommit kontakt med jazzen via radion, Simon Brehms Sextett (var det väl?) i familjeprogrammen på söndags-eftermiddagarna, men också hittat en del jazzprogram.
Sommaren 1957 började jag inhandla Orkester-Journalen, och Estrad. Prenumererade från och med 1958. Estrad fortlevde dock bara ytterligare något år, hade ett lite tunnare upplägg, men jag gillade att det fanns två jazztidningar, som kompletterade varandra.  På 60-talet prenumererade jag också på Down Beat, den amerikanska jazztidskriften, under ett antal  år.
Under några år var det Svenska Skivklubben som var den dominerande skivleverantören. Jazz och lite blues mest, men också t ex lite Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk.

Billie Holiday, en av de första jazzsångerskor jag köpte i Häggströms musikaffär i Bollnäs, en LP

Skivomslaget till den första skiva med pianisten Jan Johansson jag köpte, den EP som nog blev hans första mycket uppmärksammade, valdes också till OJs Gyllene Skiva.

Jodå, jag har en EP med de som betraktas som det första jazzbandet
som fick spela in en skiva ((78-varvare förstås, 1917)
ODJB Original Dixieland Jazz Band. 

Dock fanns i staden, dvs Bollnäs, två mils bussfärd från min hemby, en musikaffär (Häggströms ) där jag hittade lite jazz, t ex min första LP med Billie Holiday – omslag i svart med Billie i profil, och hela 16 låtar, i huvudsak klassiska 30-talsinspelningar med bl a Lester Young och Teddy Wilson. Det inköpet ledde till flera inköp i snabbt följs därpå, varav åtminstone något ytterligare i Bollnäs Musikaffär, med de senaste inspelningarna hon gjorde.

Att inhandla musik över disk har dock aldrig varit den huvudsakliga inköpskällan. De renodlade musikaffärerna, som dessutom sålde inte bara noter och instrument, men även grammofonskivor, de dog ju snabbt ut på sådär tiotalet år i mindre städer, fanns lite längre i storstäderna, och ngra få finns väl än där. I varuhusen fanns dock ofta några skivbackar att bläddra i, men med allt magrare innehåll för den som letade efter jazz och närbesläktat. Några få specialbutiker lär dock fortfarande existera i någon storstad. Några av mina LP med Roland Kirk har jag hittat i Stockholm vid något snabbesök, ja en CD också förresten, samt några bluesskivor.

Plattor leverade via posten har dock varit det vanligaste.
Efter Svenska Skivklubben kom nog SJR´s disc-section in i bilden, jag blev rätt snabbt medlem i SJR, direktansluten. Och skivsektionen hade ett bredare jazzsortiment och aningen lägre pris än i butikerna och i den alltmer populärmusikinriktade Sv Skivklubben. SJRs skivsektion var en tid detsamma som Gyllene Cirkelns (konsum, Sthlm) skivbutik (med Abbe Johansson), som också drev den legendarisk jazzklubben (restaurangen) med samma namn, senare togs SJR´s skivsektion över av Gröndals Radio, dvs Kejje Engström.
Under några år var jag också ”medlem” av ”Concert Hall”, vilket innebar en skiva/paket då coh då (dvs jag minns inte om det var en ggn/månad, varannan eller möjligen en ggn/kvartal). En och annan ”klassisk” (s.k. seriös) skiva men också fina jazzskivor. Inte minst en LP med Armstrong tolkande King Oliver.
Jag inhandlade även en del från Leif ”Smokerings” Andersson i Malmö. Till och med några stenkakor, t ex med Dizzy Gillespie. Men även han hade mycket med ”nyheten” på vinyl.

Roland Kirk, som jag köpte plattor av både via
postorder, i skivbutik - och mötte
live under en jazzfestival i Molde
på 60-talet. Oförglömligt!  

Så startade då Ginza 1968, mycket blygsamt först, men växte ganska snabbt. Och jag var nog en av de första kunderna. Postorder var ju snart sagt den enda inköpsvägen, för den som dels inte bodde i en storstad och dessutom hade en i och för sig en rätt bred musiksmak (som dock inte innefattade vanlig storsäljande populärmusik) utan med tyngdpunkt på jazz (från New Orleans till free form), blues och gospel. Lite visor och folkmusik från skilda håll och tider också. Och Ginza hade det mesta av det jag sökte. Då. Köpte oftast packar med LP – som tog någon månad att spela igenom alla. Jag gick systematiskt igenom både OJ och Jefferson Blues Magazine och skrev långa listor på de skivor jag ville beställa ”nästa gång”. Jefferson startade för övrigt samma år som Ginza, 1968. Några år hade jag också, som sagt, Down Beat (USA), och strököpte också andra jazz- eller bluesmagazin.

Detta var långt innan internet och e-mail kom. Blyertsönskelistorna var långa, men grundade på möjligt informationsinförskaffning, inkl radioprogram om jazz och blues. Ja,jag tyckte ju att de var för få, men jämfört med idag var det ju rena himmelriket, med Smoke Rings, Jazzhörnor, Jazzglimtar från USA, inspelade jazzkonserter, ja t o m en och annan Gospelgudstjänst i Sverige, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln med både svenska och amerikanska storheter. Olle Helanders USA resor till både jazzklubbar och blueskvarter, och andra bluesprogram, Jazz under stjärnorna från Skansen, etc, etc. Under sådär ett tiotal år spelade jag in mycket på rullbandspelare från radion. Det innebar att lyssna på en massa fin musik, men också mersmak på mera, att köpa skivor. OK, på att höra musik live också förstås, men det var ju besvärligt (och ännu dyrare), för den som oftast bott på mindre orter.
Alltnog. Ginza har i stort sett allt sedan sin start varit en viktig, oftast den viktigaste musikleverantören till mig. Men till och från har också andra funnits, då med en än starkare specialisering på ”mina” intressen. En sådan var, så länge den fanns, Ad lib. Med både djup och bredd, och hyfsade priser. En annan, som nog kom lite senare, var ”Nalles Tradjazz”, med Björn själv som en ytterst serviceinriktad man, som hade ”allt” i genren (och lite till – som blues och äldre gospel), på CD men även vinyl i massor som spelats in före CD-eran. När Nalle/Björn skulle stänga butiken passade jag på att ”rädda hem” några försvarliga buntar av ”gammal” vinyl. Jag har cirka ett dussin som jag inte hunnit spela upp än, och ett 50-tal som bara spelats 1 ggn, och ett par dussin som jag lyckats spela 2 eller 3 ggr. (Just nu, i skrivande stund, har jag ”bara” en handfull CD jag inte hunnit spela en enda ggn. Men en beställning är på ingång.)

Trots att jag har alldeles för många skivor (i alla format, dock inga pianorullar el dylikt helt antikt) en handfull musik-DVD, och taper och kassetter, så söker jag mer, vill kunna lyssna både på nytt och missade återutgivningar som verkar intressant. Avskyr Spotify och Youtube etc, dåligt ljud och känns för klumpigt och ohanterligt för mig, och jag vill kunna hålla i och läsa på omslag och inlagor om musiken.

Jag finner nu det allt svårare att hitta den musik jag är främst intresserad av. Allt dyrare också. Cdon verkar inget ha. Bluesspecialisten Smokestack har lagt av, t o m Ginza, som ändå har en del både jazz och blues, verkar ha avsmalnat sitt sortiment. När jag letar finns kanske bara en av tjugo skivor hos dem, känns väldigt snopet.
Att leta hos utländska firmor verkar både dyrt och krångligt. OK, jag har inte testat Amazon än, men känner dessutom ett psykologiskt motstånd att gynna dem, de verkar ju vilja lägga under sig ”all” internet handel...

Claes Dahlgren t h, med Jazzglimtar från USA, var en av de som ledde mig in på  jazzspåret.
Här tillsammans med Rolf Ericson, t v, den svenske trumpetaren som spelade med de  flesta
stora berömda orkestrarna i  USA samt  i mitten storbandsledaren och i någon mån klarinettisten,
och sångaren Woody Herman, som jag inte bara hört på skiva utan även med stor
orkester på besök i Sverige. 

Kanske är det lika bra att stänga in sig, koppla bort både vardagen, omvärlden och framtiden, och bara lyssna all den musik jag ”redan” har hemma. Om jag får bli mycket, mycket gammal kanske jag hinner 10% av den.... max. Förutsatt att jag inte får ytterligare försämrad hörsel...

Lars-Erick Forsgren,
Som känner sig allt äldre, men som borde ha tid kvar och som vill höra ny musik, mera musik inom ett rätt brett spektra, inklusive sådan fantastisk musik som finns inspelad sedan flera eller många decennier sedan. Och gärna kunna följa med i övrigt också, så länge hjärnan fungerar.
Vill inte känna mig gammal.
PS. läs gärna också min  lilla text nedan om Jesse Fuller... DS