Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

Rigmor G i Black Box, Piteå

Fantastiska Rigmor Gustafsson och Bohuslän Big Band i Black Box, Acusticum, Piteå, söndag 4 mars 2018. Fullsatt.

Kort "icke-recension".

Rigmor G. Foto: Erik Forsgren

Rigmor Gustafsson är en av de svenska jazzsångerskor jag gillar mest. Jag har följt henne i princip hela hennes karriär, hört henne flera gånger live och har nog större delan av hennes skivor. Hon har gästat Piteå flera gånger, men jag har missat flera av de senaste av hennes besök här, men denna gång passade det - och fick dessutom med familjen.
Lilla tunna Rigmor har en mäktig pipa, en bra röst  som hon behärskar till fullo. Hon trives uppenbarligen förträffligt med publiken i den fullsatta lokalen, Black Box. Och de med henne. liksom hon och Bohus Big band trivedes bra med varandra. Jag måste säga att BBB ger ett mera jazzigt intryck än Norrbotten Big Band som till och från konstrar till det väl mycket, i försök att vara både lite "free-formiga" och att vara "modernt seriösa", sneglande åt den "noterade klassiska" musiken.

Bohus BB vilar tryggt i storbandsjazzen, utan att på något sätt bli kopia av swingtidens storband. De spelar svängigt, med bra solister, med stundtals ettriga trumpeter - och intressanta fräscha arrangemang, som inte är överlastade med konstigheter.

Konserten började med storbandet utan Rigmor, med en vass och svängig version av Dizzy Gillespies "Dizzy Atmosphere" och hade mitt i programmet ytterligare ett nummer utan Rigmor, också en Gillespiekomposition, lugnare, bitvis balladliknade "Con Alma".  Inklusive fina  solon.

Rigmors första nummer var en ösig version av "On the Sunny Side of the Street", följt av en innerligt tolkad lugnare "God Bless the Child". Så fortsatte det, omväxlande snabba svängiga låtar och något lugnare, de flesta ur den kända jazzrepertoaren - men kommer jag på nu - ingen direkt blueslåt (men jag vet hon kan det också). Jag har noterat låtar som "My Shining Hour", "Come Rain or Come Shine", "Somewhere Over the Rainbow" och "Them There Eyes" slutlåt i uptempo.  Allt mycket piggt, fräscht och i för respektive låt rätt tempo.  Jag noterade inte alla solister (och uppfattade inte alla namn heller) så jag ska bara nämna basisten Yashito Mori, och i övrigt konstatera att samtliga solister gjorde bra ifrån sig, ibland mycket bra.

Stående applåder och som extranummer en härlig "må-bra-låt" på svenska - och med sväng.  En eftermiddag med charming, högklassig musik och sång. Med ett fint storband och en sångerska som både är bra och är populär!

En notering. Personligen tycker jag det är lite trist med svartklädda musiker och sångare i konsertsal som är, förutom strålkastarna, helt i svart. Möjligen var det denna gång just namnet på lokalen som gjorde att alla bar svart, med någon liten diskret färgklick hos någon av de kvinnliga musikerna.