Man får söka tröst.
INTRO
Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.
TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter, ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av Smithsonian Books, Washington, DC. Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.
Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.
Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med. Och mycket annat. Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.
Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar