Jazzhyllningar på topp;Louis Armstrong och Horace Silver-musik i Piteå

En vecka efter tributen till Horace Silvers musik, med gruppen Ecaroh var det sönd 26 nove 2017 dags för en Satchmo-tribut också. Båda konserterna i Jazz i Piteås regi. Fantastiska konserter, med för en större publik rätt okända musiker, som i båda fallen förtjänat fler lyssnare.

Leon Falk Satchmo Tribute ägde rum i Kaleido, som är en anspråklös lokal precis i stadens centrum.  I princip fullsatt, men en hyllning till Louis Armstrong borde ha orsakat folkvandring och långa köer. Satchmo var ju den musiker som mer än någon annan satte sin prägel på ALL musik av senare datum, såväl jazzmusiken, som populärmusiken och till en del även på seriös s.k. noterad västerländsk musik. Hans trumpetspel, hans frasering och hans sångsätt. Så har också alla senare jazztrumpetare av rang erkänt Armstrongs storhet och betydelse. Att han är den grund de står på när de försökt gå vidare.

Satchmo Tribute öppnade med Armstrongs egen "Strutting with som Barbeque". Armstrong komponerade inte så många egna melodier, men snart sagt allt han spelade fick hans prägel, oavsett vem som skrivit melodierna. En öppning som genast visade en orkester med kraft och känsla för musiken. Och det de ville visa var Louis Armstrongs musik, som den var och inspelades under 20-talet, framför allt då med hans Hot Five och Hot Seven, med den klassiska Hot Five-sättningen, dvs trumpet/kornet, trombon, klarinet, banjo och piano.
Sålunda fick vi bl a höra låtar som "When It´s Sleepy Time Down South" (som länge var Armstrongs signaturmeolodi under All Stars-tiden) ,  "Cornet Chop Suey", "King of the Zulus", "Hight Society" (med bugning till King Olivertiden), "I Can´t Give You Anything But Love" (tidig populärmelodi) , "Ory´s Creole Trombone", "West End Blues",  "Potato Head Blues", "Two Deuces".  Och som extranummer "Back Home Again in Indiana " (under 50-talet ofta första numret efter signaturmelodin). 
Ja, vi fick också höra en av hans senare publika succéer, "Hello Dolly" i Hot Five-version med banjo. Dessutom några nummer av orkestermedlemmarna, i Armstrongstil. Inte så pjåkiga, men det är ju svårt att överträffa mästaren. Lite originellt var dock en låt i lätt Karibisk stil, plusvärde.

Musikerna då? Ja, unga. Mycket unga jämfört med publiken. Glädjande att de upptäckt Armstrongs musik inklusive den tidiga musiken och inte bara publikhitarna från de senaste decennierna (vilka i o f sig är av hög klasss, men han har ju gjort så mycket mer).
Gruppens ledare är Leon Falk som spelar trombon med stor brassig, fet ton, och med vokala inslag av mer än godkänd klass, trumpetare/kornettist är Erik Tengholm, viruos och kraftfull, Adam Falks klarinett har den rätta tonen för denna musik, Uno Dvärby kan sin Johnny StCyr och hade flera effektiva solon. Sara Karkkonen på piano hade något litet solo, men stack inte ut, utan skötte ackompanjerandet precis som det ska var för att fungera som gruppens Lil Hardin-Armstrong.

Förra veckans konsert på restarang 2 Kök, med Ecaroh var också en positiv överraskning, men väldigt glest med lyssnare. Så glest att några yngre lyssnare gjorde att andelen äldre inte var så överväldingande som brukligt...  Men den fåtaliga publiken gillade musiken, vilket tydligt inspirerade musikerna. Horace Silvers musik får väl sorteras in som mest aktuell under 50- och 60-talet. Budskapsjazz, Messengermusik (hårdbop) som Horace Silver till en del skapade som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men musiken känns inte daterad, fungerar bra även idag, när den spelas av musiker som känner för den. Det flesta melodier som gruppen Ecaroh (= Horace, baklänges) spelade tillhör hans mest kända. Ex-vis "Ecaroh", "Split kick", den vackra balladen "Pete", Nica`s Dream" "Quicksilover!, "Senor Blues",  "Strollin", "Room 608" och närmast schlagerpopulära "The Preacher" (Jazzbacillen, på svenska).

Gruppen består av Nils Jansson blixtrande bra - även med sordin, Fredrik Lindborg tenorsax, alltid bra eller mycket bra (som här), Carl Orrje flyhänt pianist inte minst i QuckSilver, Kenji Rabson kompetent bå kontrabas - och utmärkt presentatör och Daniel Fredriksson på trummor, som gjorde det han skulle - även med en del förklarande verbala inlägg. Jag blev positivt överraskad av hur gruppen fick oss att känna Silvers musik fräsch och levande. Den inspirerade musikerna - som i sin tur fick oss med på noterna.

Summa. Jag vill se dessa två konserter som ren folkbildning. De visade att med rätt musiker kan musik som ursprungligen skrevs och framfördes för flera decennier sedan vara levande och givande och konstnärligt givande (utan att konstras till), än idag. Ge glädje.

Den enda smolken i bägaren var att "folket" saknades. Bildningen och glädjen stannade i alltför små grupper. I båda fallen hade det varit fullt motiverat med minst 40-50 ggr så många lyssnare. Som fyllt större lokaler i Piteå. Jag tycker uppriktigt synd om alla som missade dessa härliga upplevelser.

Cab Calloway i Millerversion, om ett livfullt ”spökband”

Den svenska upplagan av Glenn Miller Orchesta är givetvis ett så kallat spökband. Ett licenserat sådant. Kända storbandsledare fick ofta, sedan de avlidit, spökband uppkallade efter sig. Orkestrar som då i första hand innehöll medlemmar som också spelat i originalorkestern. Så småningom tunnades skaran av gamla musiker ut, nya kom till – men intresset för deras musik minskade och även spökbanden dog.

Ett av de få som ännu lever, och det i högsta grad, är den svenska upplagan av Glenn Miller Orchestra, ledd av Jan Slottenäs, som allt sedan ungdomen lett storband, som har vårdat storbandsmusiken.

Glenn Millers orkester var på sin tid, och ett par decennier efter sin död en enormt populär orkester, med ett speciellt sound, och sågs både av danslystna och mer jazzinriktade som ett bra band. Ja, fram till mitten av 50-talet var ju i mycket jazzmusikens funktion just att vara dansmusik. Ungdomens musik. Rockmusiken övertog under senare delen av 50-talet rollerna som ungdomsmusik, som dansmusik och protest emot vuxensamhället. Jazzmusiken fick alltmer, genom den moderna jazzen, rollen som seriös konstmusik, med kraftig nedtoning av underhållningselementen.

Jag har i stort sett gillat alla genrer inom jazzen, från New Orleans, swing, bebop, modern jazz i olika former. Plus blues och rythm n´blues - liksom den närliggande gospeln. Men Glenn Millers musik kom med tiden att hamna i skymundan, Basie och Ellington kändes mera jazziga. Liksom storbandsföregångare som Fletcher Henderson – och nyare musik och mainstream i mindre besättningar kändes mera intressanta. 

När jag såg annonserna om Glenn Miller till Piteå så blev jag ändå nyfiken, och när frugan skulle ge mig biljett till konserten som födelsedagspresent, och en dyr sådan, så då så...
Jag ångrar mig inte.

Nog var jag lite undrande om det skulle bli någon publik, biljettpriset högt, i Stockholmsklass (eller som rena nöjesarrangemang av nutida, tveksam karaktär). Och målgruppen för Glenn Millers musik är pensionärer, som kanske inte alla har varken råd eller ork med detta en lördagskväll. Men när jag steg in i Acusticum i Piteå så förstod jag att Glenn Miller och storband når en stor publik, om än rätt ålderstigen. Långa köer till garderoben och en förväntansfull stämning. Och det blev snudd på fullsatt i den stora salongen! (Även om det var ytterst få yngre personer, dvs under 65, där. Men de flesta yngre har ju ingen aning om denna musik, att den finns och hur den kan låta!)

Efter en välkomsthälsning via högtalarna trädde så orkestern in. Inte slarvigt släntrande, utan intågande i god ordning, spelande signaturmelodin ”Moonligth Serenade”. Iklädda svarta kavajer och röda långbyxor. Med, som sig bör, orkesterledaren sist och med scenkostym i röd kavaj och svarta byxor. Övergick så till ”In the Mood”, med väl dresserad scenshow, med svängade bleckblås etc. Som det var hos de stora, proffsiga orkestrarna före jeansens och de långa hårens tid.
Friskt, fräscht, välklingande ensemblespel och vassa solon. En orkester vars medlemmar var mycket yngre än publiken och med en repertoar som skrevs innan de var födda.

Men en musik som framfördes på ett högst levande sätt. Nostalgi – visst, men inte sömngivande utan uppiggande. Inte det minsta av meséal damm över den. Det spratt i benen, och en och annan mindes nog hur det var att dansa till denna musik för sådär 50-60 år sedan.

Jag ska inte nämna alla melodier – och inte heller all orkestermedlemmarna vid namn. Värt att notera är dock att det var/är ett fullvuxet storband. Fyra trumpet, fyra tromboner (inklusive Jan Slottenäs själv) full saxsektion (dvs fem man) där samtliga också dubblade på klarinett. Full rytmsektion med både piano, ståbas, gitarr och trummor (där trummisen ibland körde rena Gene Krupa-stilen). I allt sjutton man, plus två vokalister, en manlig och en kvinnlig, flitigt i elden.

I allt spelade ett 30-tal nummer under kvällen. (Två set, ca 60 plus ca 75 min, och en knapp halvtimmes paus). De ”rena” Millernumren blandades med melodier som förknippas med andra kända storband. Dock ska nämnas att en del av dessa melodier fanns redan med i originalMillers låtmapp. Så t ex både Ellingtons/Strayhorns ”Take the A-train” och ”In a sentimental Mood”, i arrangemang som inte så mycket påminde om Ellington. Populära leverantörer av ”icke-Miller”-låtar var också Benny Goodman (t ex ”Let´s Dance”), Tommy Dorsey (”In a Sentimental Mood”, ”Yes, Indeed”), Les Brown (”Sentimental Journey” m fl) och mot slutet Count Basie (Moten Swing och extranumret One O´Clock Jump). Från Harry James repertoar kom även flera nummer. Etc.

Jag vill nog påstå att alla nummer framfördes på ett sätt som både gjorde orkestern och den de lånat dem från, full rättvisa, likaså vokalisternas insatser.

   Ett något överraskande inslag och val var nog att orkestern och sångerskan tog upp också Cab Calloways ”Jumping Jive”, en skön, svängig låt från en både musikaliskt och framträdandemässigt väldigt  hip herre. Calloway verkar idag vara rätt bortglömd, men var ytterst aktiv och populär, och levde och framträdde i fin form långt upp i åren! Gästade Sverige vid hög ålder, spelades in och visades i svensk teve dessutom. Jag vill nämna att sångerskan Samuela Burenstrand, gjorde en ypperlig insats och klarade den tungvrickande texten med bravur! Både hon och den manlige sångaren gjorde sina insatser fullt ut som de gjordes av storbandssångare under den tiden, och med klass. Tillika med lämpliga showinslag, som när ”At Last” innehöll överlämnande av en ros och av att kvinnan lyftes upp av mannen i en omfamning, som i en romantisk tidstypisk filmscen. Show!

Denna Millerversion av Cab Calloway var högst levande – och stilfull. Ett högst livfullt ”spökband”, som levererade så mycket mer än sömnig nostalgi.
I showavseende kan jag också nämna att den kvinnliga sångsolisten (som ju flera gånger sjöng i duo med sin manlige kollega) bytte klänning – och frisyr – i pausen. Från helsvart slitsad långklänning till en härligt limegrön historia i andra set. Och så passade orkestern på att fira en medlems födelsedag med både en ”Happy Birthday”-snutt och en pampig blåsarfanfar. Trummisens solo i Gene Krupas Boogie Blues hade också rätt fångad showfeeling.
   Apropå bleckblåset så hade de en minst sagt full uppsättning av sordiner (fler än vad som är vanligt i nutida storband) som dessutom användes när det var enligt arrangemanget... Samtidigt vill jag lyfta på hatten för en mängd vassa trumpetsolon av klass också.

Snart sagt alla orkestermedlemmar hade i vart fall något solo, och flera var väldigt flitiga och goda solister.  Jag vill ändå ge en extra blomma till Fredrik Lindborg på tenorsax, en person som vi kunnat se och höra med god behållning även i flera andra sammanhang i Piteå.

Alltså, både fint ensemblespel och goda solistinsatser. Orkesterledaren Jan S verkar vara en herre som vill ha allt perfekt både vad gäller det musikaliska som sceniska framförandet. Han hyllar både Glenn Miller som storbandsepoken i stort.

Till slut vill jag till detta nämna att det som slutnummer annonserade ”Sing, Sing, Sing från Benny Goodmans repertoar (också känt som ”A Jail and a Half”, med anspelning på det beryktade fängelset Sing Sing) efter en tag bytte karaktär till ett extranummer med en lång solistparad, av uppenbart lyckliga musiker, som visade att detta var ingen trött brödspelning. Som extranummer presenterades en rivig version, lite lös i konturerna, men bra, av Count Basies ”One O´Clock Jump” som var med sedan 30-talet. Och dessutom Dorseys Yes, Indeed” (givetvis med vokala inslag). Bugande och tackande. Lite mera show och avsignaturen ”Moonlight Serenade” med orkestern spelande uttågande.
Och något motvilligt drog sig så lyssnarna ut, med leenden på läpparna. För att trängas i garderoben och ge sig ut och hem i det snöblandade regnvädret.

Hoppas det framgått att jag var mer än nöjd med denna storbandsafton i Miller-anda.