Rättvis orättvisa?

Alliansregeringen verkar känna en närmast ofattbar njutning av att presentera plågsamma nya pålagor eller smärtsamma nedskärningar och ändringar i välfärden. De (smärre) positiva inslagen drunknar bland allt det negativa, och det negativa framförs med en dåres envishet och brist på psykologisk insikt och med samma allt ihåligare motivering.
Jag behöver knappast dra en lång rad exempel, här bara en reflektion av ett av de senaste förslagen; om hur sjukförsäkringsersättningen ytterligare försämras.

Redan tidigare har jag noterat, med viss behärskad förvåning, att de nedskärningar som tidigare genomförts trots allt inte orsakat större och kraftfullare protester. Orsaken gissade jag var att hittills har nedskärningarna främst drabbat de som redan ligger, de som inte har en fast förankring på arbetsmarknaden genom arbetslöshet, tillfälliga jobb och långtidssjukdom. Eftersom en mycket stor andel av de med hyfsat stadiga jobb och goda inkomster samtidigt skyddats av avtalsförsäkringar som gett dem en bra bit över den vanliga sjukpengen, om de drabbas av sjukdom.
En konsekvens av detta förhållande var förstås att klyftorna mellan de som har (jobb) och de som inte har ökat.

När nu finansminister Anders Borg och regeringen vill lagstifta bort det skydd som avtalsförsäkringar kan ge, så kan det ses som ett aningen perverst utslag av rättvisetänkande. Skyddet som finns i avtalsförsäkringar skall avräknas så att den totala ersättningen vid sjukdom inte skall överstiga 75% av (den reducerade) inkomsten. Möjligen bortsett då från den politiska eliten och likställda.
Att förslaget bryter mot avtalsfriheten på arbetsmarknaden är ganska självklart, men det kan väl regeringen krångla sig förbi?

För visst är det väl rättvist om eländet omfattas inte bara av de sämst ställda utan även av bredare grupper innefattande en hittills tämligen välmående medelklass! Eller?