Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 
   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund. 
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen! 
Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 
   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?
   

Svart, vitt eller grått. Förenklingar som komplicerar

När man lyssar till den politiska debatten kan man tro att verkligheten är antingen svart eller vit. I vart fall att de politiska "alternativen" är svarta eller vita. Varje sida beskriver sig som vit och motståndaren som svart.

Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...

Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.

Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.

Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.

Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.

Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.

De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.

Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.

Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.

Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.

Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.

Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.

Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.

I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.

Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.

Undra på att vi fått ett politikerförakt?

För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.

Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.