Mississippi, dramatisk tragedi.

Under ett par semesterdagar passade jag på att läsa en fantastisk bra bok. Mississippi, av Hillary Jordan. Förlag: Historiska Media. Engelsk originaltitel: Mudbound.
Det är ingen tegelsten (jag har några sådana på gång också), men rymmer enormt mycken tragik av närmast klassiskt slag.
Det handlar om två familjer i USA:s söder, en vit och en färgad familj, vars liv går in i varandra. Tidpunkt i huvudsak mitten av 40-talet. Hat, kärlek, fördomar, lusta, förtryck, spritmissbruk etc. Hur andra världskriget påverkade - och inte påverkade folks inställning till varandra. Och allt mot bakgrund av den helt överskuggande rasismen så ,som den levde kvar ännu då. Och som visar grogrunden till varför medborgarrättsrörelsen på 50-60-talen var så nödvändig.

Den visar också skillnaderna mellan den rasism som vi idag upplever jämfört med den som fanns bara för 60-talet år sedan. Men också hur de välvilligaste av de vita (i vart fall i Södern) ändå var fulla av fördomar och rasism även den.

Samtidigt ger boken en  bakgrund till bluesen, och varför den växte fram några decennier tidigare - och ännu under lång tid gav inspiration till bluesens hårda verklighetsbeskrivning.

Kärlek - vad är det?

Skönlitteraturen handlar till största delen om kärlek, i en eller annan mening. Mest då om kärlekens komplikationer, hur den uppstår, om svek, om förlorad kärlek.

Men vad är kärlek? Det är inte så enkelt att definiera, trots allt som skrivits om den. Är det en för svårfångad känsla? Dessutom finns så mycket som kallas för kärlek.

I dagens samhälle talas det mindre om kärlek än om sex. Varvid man kan få för sig att sex är detsamma som kärlek. Vi har t ex detta sorterande i homosexuella och heterosexuella. Varmed avses kärlek mellan personer av samma kön eller av olika kön. Eller... nej. Vad det egentligen innebär är en sortering av sexualitet efter könstillhörighet.

Låt mig då påstå att sex inte är detsamma som kärlek. Och kärlek mellan två människor är inte detsamma som att det är en (uteslutande) sexuell relation.
Däremot så ingår sex oftast som en (viktigt) del i en kärleksrelation. En kärleksrelation börjar ju ofta(st) med en förälskelse som inkluderar åtrå.

Dock, det är ju helt uppenbart att det förekommer mycket sex som bara beror på mer el mindre tillfällig fysisk åtrå, men inte mer. Man bryr sig egentligen inte om varandra, söker bara tillfredställa sitt eget behov.
Åtrå och sex, som inte alltid är sammanfallande med respekt och integritet, är för snäva begrepp för att definiera kärleken.

Och det finns mycken kärlek som inte ens i normalfallet inkluderar sex!
Olycklig, ej besvarad kärlek, är ett exempel på det, men också ett bevis på att kärleken mellan två personer inte är osjälvisk. Den som älskar en annan person  vill se sin kärlek besvarad! I det ligger en egoism.

Den som bara älskar sig själv upplever dock den egoistiska "lyckan" av besvarad kärlek...  Men är inte till glädje för några andra. Visar varken ansvar eller respekt för medmänniskorna.

Den gudomliga, helt osjälviska, kärleken finns nog knappast mellan vanliga människor. Det närmaste är möjligen en förälders kärlek till sina barn. Dvs när den inte innehåller baktanken att barnet-barnen ska ta hand om en (eller till och med försörja en) när man blir gammal och skröplig. Föräldrar bryr sig och tar (i normalfallet) hand om sina barn - i kärlek.
Barn känner nog (oftast) också en tacksamhet, en känsla av kärlek till sina föräldrar även sedan de vuxit upp och blivit självständiga. Föräldrarna har brytt och bryr sig och barnen bryr sig. Ömsesidig kärlek och respekt.

Sett i ett större sammanhang är familj och släkt så tycker jag mig se kärlek också. Men tyvärr också dess motsats, dvs likgiltighet, ointresse, ansvarslöshet, både makthavare och andra som inte respekterar människans behov av integritet. Det är en kamp mellan ont och gott.

Så är den stora faran politiker och andra makthavare som bara ser till sina egna intressen, sin makt, en fara för ett gott och demokratiskt samhälle. Jag vill gärna se politiken som ett sätt att göra gott, dvs att i kärlek till människor göra samhället bättre att leva i. Att respektera integritet och frihet, men också visa ansvar, värna och stödja de svaga, att kämpa både för frihet och rättvisa och socialt ansvar. Det är ett sätt att visa kärlek i djupare mening.

Förhållanden som endast bygger på sexuell åtrå, de lär ha svårt att hålla i längden. Och en värld som regeras av egoism och utan kärlek till medmänniskorna, den lär inte heller överleva så länge.

Kärlek är att bry sig om och ta hand om varandra. I stort och smått.

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?