13 november 2008

Om kultur, klokhet - och om riksdagens uppgift och ansvar.

Oj, vad jag önskar att riksdagens ledamöter ville följa åtminstone en del av de många kloka inlägg som finns hos internets bloggare! Nu hör jag i andanom hur ledamöterna suckar, om de mot förmodan skulle nås av detta. De känner sig dränkta i floden av vanliga riksdagsärenden och den pappermängd som följer av den. Ska de också behöva gå ut på internet, kolla bloggar och mail också?

Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.

(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)

Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).

Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.

På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.

Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.

Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).

Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.

De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.

Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket kloka ord! Jag hoppas att de lyssnar.

Lars-Erick Forsgren sa...

hm... ja, man kan ju hoppas.
Men de verkar döva, politikerna - och artisterna (vissa).

Anonym sa...

Häromveckan satt jag och min svärfar och tittade på Kalle Jularbo och Bröderna Djup på Youtube medan vi väntade på min fru. Med stor säkerhet så var dessa filmsnuttar upplagda i strid mot upphovsrätten. De som menar att illegal spridning av minskar försäljningen bör nog ta sig en funderare på hur troligt det är att vi skulle gett oss ut och köpt skivor med dem...

Anonym sa...

Underbart bra skrivet. Det är både hjärta och hjärna i texten.

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop (m fl). Ja, vi får nog börja knapra Sepofan-tabletter för att överleva dagens politiska klimat.