09 november 2010

Ung, bortskämd - och förstörd

Var inte så säker på om jag ville se SVT:s första (av åtta) program under rubriken "Ung och bortskämd". Men jag är glad att jag gjorde det. Eller glad, det är inte rätt ord. Upprörd, är kanske bättre. En komplicerad känsla i alla fall.

Att det finns bortskämda ungar, det är ju ingen nyhet. Och snart sagt varje tonåring har en besvärlig period, som ger föräldrarna bekymmer. Men detta visade något annat. Curlingföräldrar har man ju hört talats om, men...

Detta program visade i och för sig unga, men ändå vuxna personer. Personer som bar sig åt värre än trotsiga tonåringar! Som tillbringar dagen med att sova, sminka sig och shoppa - på mammas eller pappas kreditkort. Det var inte barn, vilkas föräldrar kärleksfullt ville underlätta anpassningen till vuxenlivet.

Undrar hur dessa föräldrar tänker, och hur deras uppväxt sett ut? Att älska sina barn är inte att sätta dem i en kuvös. Eller att sopa banan så att "barnen" inte behöver anstränga sig det minsta. Det var så man undrade om de bortskämda 20-åringarna inte bara skulle få maten serverad i tevesoffan (som pappa köpt) utan att de skulle matas med (silver-)sked också.

Jag undrar över några andra saker också.
* Varför visades, såvitt jag uppfattade det, bara en förälder per bortskämd "unge? Var alla föräldrar verkligen skilda? Borde det inte finnas några av dessa "ungar" som har två föräldrar som fortfarande bor ihop?

* Varför lägga upp programserien som en utslagstävling med ett superfint/dyrt pris, en jorden-runt-resa? Sådana pris bygger ju bara på deras omogna tro att det finns hur mycket pengar som helst. Att få chansen att lära sig något om vuxenlivet och dess villkor borde väl vara belöning nog! Något de faktiskt borde betala för! Själva...

* Det verkade av första programmet att döma som om föräldrarna (föräldern?) vältrar sig i pengar (möjligen med ett undantag). Annars kan de ju inte både använda all sin tid för att vara betjänt åt den vuxna odågan från frukost vid lunchtid till tvätt och städning, och dessutom försörja dem med ALLT, med köpt lägenhet, mat, och pengar för allt de pekar på utan limit. Tillhör verkligen alla medverkande den rika överklassen eller i vart fall det översta inkomstskiktet av medelklassen???

Att älska sina barn innebär faktiskt att lära dem att klara sig själva, att kunna laga mat, städa efter sig, att arbeta, att planera sin tillvaro, förtjäna sitt levebröd - själv. Att inte kräva uppassning av sin omgivning utan att visa respekt för andra, inklusive sina föräldrar, att visa kärlek och omtanke, att inte bara ta emot allt som en självklarhet - utan att ge själva!

Denna typ av curlingföräldrar riskerar faktiskt att deras "barn" blir totalt oförmögna att leva ett normalt liv. De blir sjuka av all felriktad "omsorg". De kan inte arbeta och behöver dynget-runt-service, blir odrägliga i umgänget med andra människor. Hur ska det gå när de tvingas komma ut ur den kuvös som föräldrarna satt dem i?

2 kommentarer:

Farmorgun sa...

Programmet berättar åtskilligt om föräldrarnas missriktade omsorger men ännu mera om medialogiken i vår nya sköna värld. Vilka avsikter har programmakarna? Få oss att tro att dessa ungdomar och föräldrar är norm? Elda under pensionärers uppfattning att det behövs hårdare bandage? Jag känner ingen förälder som har tid eller råd att leva så.

Lars-Erick Forsgren sa...

Farmor. Visst kan man fundera över medialogiken oxå. Men inte tror jag de vill påstå att såhär är det för alla. Däremot så finns de nog en del i vår närhet, som befinner sig i riskzonen om man säger så.
Och inte tror jag de vill hetsa pensionärer att kräva hårda tag. Som du såg frågade jag mig oxå var de hittat dessa människor, med både de pengar o den tid som föräldrarna (föräldern) hade. Jag mådde faktiskt illa. Över de äldres konstiga inställning, och över hur "ungarna" ju misshandlas av detta bortklemande.

Däremot är det en gammal sanning att det är alltför lätt att skämma bort den man älskar. Men man måste ju ändå försöka använda förståndet. Min undran är om föräldrarnas beteende beror på ngn slags skuldkänsla?