En summering en vecka efter valet.

En vecka efter valet. En mycket annorlunda vecka än hur det brukar vara efter ett svenskt val. Ett valresultat som präglats av osäkerheten om vilket utslaget egentligen skulle bli. En osäkerhet som förstärkts av den utpräglade blockpolitiken, liberalismens försvagning och sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Jag har gjort flera egna analyser, mer el mindre omfattande, tidigare under den vecka som gått. Det här kan ses som en uppföljning och/eller komplettering till dem.

Betr (s). Om Mona Sahlin fått upp farten en vecka tidigare än hon gjorde hade en stor del av s-tappet kanske stoppats. Men inte allt. Vi hade dock då haft ett jämnare läge mellan blocken än i dag. SD hade troligen ändå kommit in, dock kanske stannat på säg ca 4,5% men blivit än mera av tungan på vågen... Det verkliga problemet för (s) är, förutom valförlusten, att det är svårt att se vart (s) går. Striden mellan traditionalister och förnyare är oavgjord, vilket ger partiet en partiell förlamningskänsla.

Mp chansade på att vinna röster med samarbetet med s. Det gjorde de, men inte så mycket som de hoppats på - och när Sahlin tvangs att ta in vänstern i båten också, då försvann nog en del av mp:s motivation - och tänkbara röster (liksom de gjorde även för s). Maria W är ingen (ny-)liberal, men har en del socialliberala drag stundtals och i samarbetet med s+v har de inte kunnat växa ut. Nu efter valet har hon låst sig för mycket i sin attityd gentemot Reinfeld, övertaktiserat eftersom inte Reinfeldt är beredd att ge spec mycket... För det är ju så att det inte är bara s och mp som har makt som högprioriterat mål, det har i högsta grad även Reinfeldts (m). Och han hoppas (tror?) att han klarar sig utan mp om de trilskas.

Vänsterpartiet kämpade på bra, men det är bara så att kommuniststämpeln sitter kvar trots namnbytet. Speciellt då på Ohly. 85-90% av sv folket vill inte ha en kommunist i regeringen. Jonas Sjöstedt skulle nog kännas mera rumsren, och v slipper ju nu också Kalle Larsson. Tyvärr försvann även Alice Åström. Jag tror nog att (v) till slut inser att de inte vinner på att samarbeta med (s).

Alltså, alla tre rödgröna partier skulle nog lyckats bättre utan formellt samarbete före valet. Men de trodde att de skulle lyckas genom att kopiera alliansens koncept.

(M) är hungriga och har lyckats med konststycket att marknadsföra sin nykonservatism som välfärdskramande arbetarvänlighet. Hur kan folk vara så godtrogna? Hade alliansen fått absolut majoritet i riksdagen skulle tuppkammen växt än mer, nu hoppas jag de håller tillbaka något... Det är ju absurt att det ska vara konservativa idéer som styr och präglar Sverige! I vart fall för mig som socialliberal. Det är rent vämjeligt att se hur småpartierna anpassar sig till Reinfeldts piska! Jag minns ju hur Per Ahlmark hanterade Bohman på ett helt annorlunda och framgångsrikare sätt! Och Ullsten skötte balansgången bra som statsminister under sitt år också. Sen gick det inte lika bra 79-82.

Betr (fp). Ett sämre val än katastrofen 2006. Minns ännu Hans Lindblads bitska kommentarer till det valet. Nu försökte Jan Björklund kalla sig socialliberal, men snart sagt allt han gjorde (och som uppmärksammades) motsade detta. En del spelade nog också SD i händerna, tyvärr. På lokalplanet finns nog fler socialliberaler kvar än i riksdagsgruppen, som blivit påfallande profillös. Både Camilla Lindberg och Agneta Berliner åkte ju ut. Båda FRA-motståndare om än med lite olika vinkling i sin liberalism i övrigt. Det sista hoppet verkar vara ute för en socialliberal som hoppats på fp.

Att (C) över huvud taget klarade spärren är märkligt. Som de har fladdrat. Som gamla tiders bf, som alltid velat och alltid kommer att vela. Först mobbar de ut sina liberaler genom att gå med på FRA-lagen, sedan skrämmer de bort de gamla kärnkraftsmotståndarna genom att lägga sig platt för m+fp. Vem röstade på c denna ggn? Det kan bara ha varit de som inte uppfattat hur c snurrat runt i karusellen.

(KD). Räddades av viss stödröstning. Har ju slipat ner sina profilfrågor så att kärnväljarna knappt känner igen partiet. Och har knappt fått något i tack från m för sitt reservationslösa stöd till Reinfeldt.

(SD) har jag behandlat rätt utförligt tidigare. De har onekligen en skicklig partiledare, som visar balans och behärskning när övriga partier inte gör det. De vill fortsätta spela martyrer. Även om de inte lyckas med det kan de nog till och med växa lite till i nästa val, luckorna har liksom öppnats. SD´s politik i sig anpassar sig till det som ger mest uppmärksamhet, men är i övrigt knappast påverkbar. Däremot måste dess väljare analyseras och de som har andra skäl än sin främlingsrädsla måste man resonera med... Men vilket parti verkar kunna klara det?
---

Den stora förloraren i valet, förutom piratpartiet som jag tidigare analyserat, är de anständiga social-liberala krafterna. De är splittrade och marginaliserade i alla partier. Ur demokratisk synpunkt känns det inte som en hållbar situation. Det finns givetvis väljare som har extrema synpunkter åt olika håll. Det är bra om de har möjligheter att göra sig hörda. Däremot är det farligt för demokratin om de får något inflytande. Landet måste hållas ihop, inte polariseras. Kan det ske under medverkan av de nuvarande partierna, eller krävs något annat?

Som jag inledningsvis nämnde har jag ytterligare synpunkter och analyser av valet i snart sagt alla blogginlägg den senaste veckan. Det är sådär ett dussin att botanisera i för den som så vill.