När försvann demokratin?

- Ska man skratta eller gråta, frågar Anders Widén på sin blogg. Detta efter att än en gång har redovisat riksdagmännens ovilja att svara på frågor från medborgarna. Detta efter att också ha studerat "nya" moderaternas "nya" hemsida.

De säger sig lyssna, men de lyssnar inte. Beklagligtvis tycks det gälla alla partier. De orkar inte lyssna, eller vill inte. Det enda de gör är att de låter FRA avlyssna oss. Jag anar en kombination av hopplöshet och vrede i Anders rader.

Ja, Anders och ni andra. Vi bloggare, vi skriver och skriver. Skriver så fingrarna blöder och tangenterna slits ner. I något slags behärskat raseri över sakernas tillstånd. Men med hopp om att kunna påverka.
Vi tror ju på demokratin. Att den i någon mån fortfarande existerar.

När vi så tar en andningspaus, då kommer dessa tankar. Anders är sannerligen inte ensam om dem.
Då förstår vi, fastän vi inte vill tro det, att vi bara dunkar huvudet i väggen. Att de, det vill säga riksdagspartierna, driver med oss. Inte lyssnar de, de bara spelar teater. De låtsas att det är en interaktiv teater. Men icke. Och som partier är de lika i detta. Från höger till vänster. I den mån dessa beskrivningar är tillämpliga idag. Att det kan finnas någon enstaka verklig lyssnare här och där i några partier påverkar inte bilden.

Vart tog de vägen, de partier som ändå en gång byggde demokratin?
Varför märkte vi inte förfallet mycket tidigare?
Var det därför att det varit en sakta pågående process? Men när började den?

Var det därför att vi under i stort sett hela tiden sedan 50-talet ändå levt invaggade i en slags trygghet, bestående av höjd levnadsstandard och ständigt förbättrade ekonomiska skyddsnät?

Visst blev många av oss lite oroade när just skyddsnäten blev mera grovmaskiga med början för sådär femton är sedan. Och de har försämrats hela tiden därefter, oavsett färg på regeringen.

Men det andra, att friheten och integriteten naggats alltmer i kanten. Och att "våra" politiker slutade att lyssna för att i stället diktera, när började det? Varför reagerade vi inte med kraft då?

Nu har vi börjat reagera. Vi vill inte tro att det är för sent.
Men när ska politikerna och partierna i riksdagshuset inse att vi avslöjat dem. Även om det tog tid.

Vi slits mellan hopp och förtvivlan. Vreden stiger i oss. Vi försöker behärska oss, tala verserat och artigt. Men det hjälper inte.
Ni riksdagsmän och dito kvinnor: Vi känner oro, förtvivlan över hur ni och era partier korrumperat och degenererat vår svenska demokrati till att bli en slags underhållning, en doku-såpa. Men vi är inte roade. Det gör bara vår vrede allt starkare.

Vi är demokrater - varför slutade ni att vara det?